Kelpies

I dag ska vi åka på en liten utflykt där samlingspunkten är, finns det faktiskt en stor väggmålning, så det blir ju en bra start på dagen och heder åt företaget Rabbies som kör resan trots att vi bara är fyra anmälda.

Vårt första stopp på den här trippen är i Falkirk. Här vid en ny förlängning av Forth och Clyde Canal har det byggts en park, The Helix, med två stora hästskulpturer.

De här skulpturerna är 30 meter höga och byggda i galvaniserat stål. Konstnären som skapat dessa skulpturer är Andy Scott och de var klara 2013.

De här hästarna ska symbolisera alla de hästar som arbetade i den skotska industrin, de som drog vagnar, plogar och pråmar, men Kelpies är dessutom inte vilka hästar som helst. Kelpies är välkända i den skotska mytologin och enligt sägnen hade de här djuren en styrka och uthållighet hos 10 hästar. 

För att få till de här gigantiska hästarna så byggde Scott först en miniatyrversion som var tre meter hög, dessa skannades sedan av  med laser för att hjälpa ståltillverkarna att få till exakta fullskaliga komponenter.

Även om de hästarna ska symbolisera de arbetande hästarna i Skottland så är de också en del av de skotska sägnerna. Kelpies är varelser som lever i vatten, en slags föränderliga varelser som man  kan få se som vattenhästar men även som mänskliga varelser. De kan uppstå som en vacker ung kvinna i hopp om att locka unga män till deras död. Eller de kan ta på sig formen av en hårig man som lurar vid floden, redo att hoppa ut till intet ont anande resenärer och krossa ihjäl dem. Men det vanligaste är att de uppträder som hästar.

När man hör ljudet av hur en kelies slår med svansen i vattnet kan det låta som åska och om du passerar en flod och hör ett ojämnt klagande eller ylande så bör du vara försiktig, det kan vara en kelipevarning.

Jag tar en promenad runt dessa stålhästar för att se hur de förändras när man ser dem från olika vinklar.

Ser också hur kanalen leds in här.

Nästan varje stor vattenkälla i Skottland har en associerad kelpieberättelse, men den mest omfattande är nog Loch Ness. I Skandinavien har vi Bäckahästen och liknande berättelser och sägner finns i många andra delar av världen. Uppkomsten och tron på illvilliga vattenhästar kan ha många olika orsaker,  men berättelser om kelpien hade ju också ett praktiskt syfte  med att hålla barn borta från farliga sträckor av vatten och varna unga kvinnor att vara försiktig för snygga främlingar. Träffade inte på några snygga främlingar här, men en vacker svan simmade runt vid hästarna.

Här vid parken Helix finns också att informationscenter så vi går in och får lite mer information om hur dessa skulpturer byggdes och även vad kelpies är.

Så här lär dessa ha sett ut.

Vi lämnar hästarna åt sitt öde och njuter av de skotska bergen på färden mot nästa besöksmål som är Falkirkhjulet. Fast Först måste väl Arria få var med här också. Hon står bredvid motorvägen när man kör mot Falkirk, hon är tio meter hög och är också skapad av Andy Scott. Officiella namnet på henne är  "Angel of the Nauld" detsamma som Nordens ängel. Där stannade vi inte utan jag tog en bild från bilen.

Återgång

Från Riverside museum promenerade vi tillbaka in till stan, turligt nog så togs det några mobilbilder förutom de som försvann på det trasiga minneskortet. När vi kom fram till bron The Clyde Arc så låg floden Clyde så gott som spegelblank.

Passar på att ta en bild på Clyde Auditorium, som i folkmun går under namnet The Armadillo eftersom det liknar ett bältdjur, men jag tycker också att det har lite likhet med konserthuset i Sydney.(Min bild går förstås inte att se, så den här och den under är makens mobilbild).

Strax intill ligger The SSE Hydro som är en inomhusarena.

Sedan vi vilat benen och jag även gjort upptäckten om det trasiga minneskortet och stoppat in ett annat i kameran är det dags för en ny promenad. Först styr vi kosan till moderna museet, the Gallery of Modern Art.

Det huset är från 1778 och byggdes som ett "townhouse" av William Cunninghame of Lainshaw som gjort sig en förmögenhet på slavhandel. Senare har det varit bank, den kungliga börsen och bibliotek i olija omgångar, men sedan 1996 håller det moderna museet till där.

Framför museet står Duke of Wellington staty.  Väldigt ofta har den en trafikkon på huvudet.

Förr plockades konen bort, men eftersom den hela tiden kom tillbaka så har de numera gett upp och den får sitta kvar och har blivit som en turistattraktion,  finns till och med att köpa i en mjuk version i souvenirshopen. Från början var det några fotbollsfans som placerade den där.

Vidare ut på stan och tittar på en del av de gamla fina byggnaderna.

En del är mer än rikligt dekorerade...och det här är ändå baksidan på huset.

Kan det vara Petrus.

Ser ut som en kyrka där borta, men det visade sig vara ett sjukhus.

Många detaljer på det här huset. 

Och vad hittar vi inte i de här kvarteren då, om inte en till stor väggmålning.

Även en sebra.

Efter en lång promenad kan det vara skönt att slå sig ner inne på en  pub.

När man går fel...

Ibland kan det vara bra att gå lite fel och få en omväg, vi var på väg till Riverside museum och irrade iväg oss lite fel väg, men som sagt då man får en omväg får man även se lite annat. Där på en bakgata träffade vi på den här lilla söta bilen. Figaro står det på bakluckan och jag kollade upp lite och fick veta att det är en Nissan som ursprungligen marknadsfördes enbart i Japan.

Vi fortsatte vår promenad mot museet och plötsligt dyker den här gaveln upp.

Det måste undersökas och se där, ett till hus med väggmålningar. Långt ute i ett område där det inte rör sig så mycket folk.

Även gavlarna är målade.

Det blev visst lite över också.

Vi kom till slut fram till målet för promenaden, men då gick mitt minneskort sönder så från det besöket har jag bara några mobilbilder.

Är du i Glasgow så passa på att besöka det museet om du så bara är det minsta lilla intresserad av fordon. Det finns en hel del för alla där.

Hade varit skönt att ta en biltur tillbaka sedan, hittade ju ett passande fordon, men vi gick och jag såg sedan i mobilen att vi gått nästan två mil den dagen.

TARDIS

Redan förra gången jag var i Glasgow så förundrades jag över de här små poliskioskerna. Då såg jag bara röda och nu vet jag att det bara är i Glasgow som de är röda, annars är de blå.

Sökte på nätet och fann den här förklaringen till de små fyrkantiga lådorna. "En poliskiosk var ett slags telefonkiosk  som användes av poliser för att kommunicera med polisstationerna. I Sverige infördes poliskioskerna på 1930-talet. Den första togs i bruk i Katarina distrikt i Stockholm . De svenska kioskerna avvecklades i Sverige på 1950-talet då polisen införde bärbar kommunikationsutrustning. Förutom en telefon innehöll de även en första hjälpen-låda och en incidentbok."

På väggmålningen på universitetet fanns det också  en sådan där poliskiosk, fast den var blå och kallades för TARDIS. De som sett tv-serien Doctor Who kopplar förstås direkt vad det rör sig om. Jag har inte gjort det och för mig och alla andra ovetande så kan jag nu förklara att en TARDIS är en slags tidskapsel som Doktorn reser i.

På stan i Skottland.

Det sägs att det är folket som gör en stad och visst är det så.

Sedan finns det en hel del mer i en stad, som vackra hus och även stora köptempel. Ibland kan dessa gallerior vara riktigt snygga.

Och visst kan man bli så där genomtrött ibland då nan sprungit runt i butiker, så trött så man vara vill lägga sig ner.

Även en sväng på stan kan kännas i benen, inte bara San Fransisco som har backar. Skulle vara intressant att sett hur det såg ut här veckan innan då de fick en massa snö.

Kul dekor. 

På tal om att springa på stan, ibland kan det kännas som om tiden bara springer ifrån mig. 

Lite spridda skurar i dag för  jag har en skadad axel som behöver lite vila från tangentbord och dator.