Hängbroar, molnregnskog och en och annan groda med blåa ben.

I dag har vi tagit oss  upp till Arenals hängande broar. Det är en stor nationalpark med regnskog som ligger nära vulkanen Arenal.

Här möter Louis upp och ska vara vår guide under vandringen. Hans tubkikare hade vi stor nytta utav dessutom har han örnkoll på omgivningen och hittar de minsta grodorna som knappt syns när vi vandrar förbi. Dessutom får man inte gå här utan guide.

Vi är en liten grupp från olika delar av världen som ska gå med honom.

I början på vandringen faller det ett lätt regn så det gör att det blir lite svårare att spana efter fåglar och andra djur. Men vi har tur med vädret igen, för efter ett litet tag upphör regnet och den enda väta som faller sedan är våra svettdroppar. Det är varmt och det är fuktig värme, och även backig terräng.

Vi hinner inte så långt innan Louis stannar och pekar in i grönskan, där sitter två ugglor och håller koll på oss. Tack vare Louis tubkikare så får vi en riktigt nära titt på dem. Bra mycket bättre än vad mitt 300 mm presterar.

Lite spindlar träffar vi på. Den här ser ganska fredlig ut.

Det finns 16 broar i parken där man kan känna hur det känns att vandra uppe vid trädtopparna. Sex stycken är dessutom svajiga och gungande hängbroar.

Fint att vandra här och trevligare nu när regnet upphört.  Lättare att få syn på fåglar och andra djur.

Växtligheten är tät och frodig.

Kikar in i en liten hålighet i sluttningen bredvid stigen, där bor en tarantella.

Det gungar rejält då man går över hängbroarna. De är högt över marken, så de med svindel bör inte kika ner.

Vissa träd bildar ett snyggt mönster då man kikar rakt upp mot himmeln.

-Där är en groda.

-Var, var, jag kan inte se den.

-Där.

-Åh, så liten den syns ju knappt. De är såååå små.

Fotografera isbjörnar och pingviner är mycket lättare, hade man bara kommit närmare grodorna så hade det räckt med ett macroobjektiv här. Mitt tele har svårt att nå ner till den lilla grodan. Louis har dessutom lite roligt åt att jag i dag har samma färger som grodan. Röd regnjacka och blå byxor.

Vi träffar också på en del ormar, den här är i miniformat. Inte så lätt att upptäcka då den ligger på trädgrenen i samma färger. Den är så liten att den med lätthet hade rymts i min handflata och mina händer är inte då stora.

Titta där en till liten groda.

Lite närmare. 

I slutet på vandringen dyker en ekorre upp som hittat något gott att äta. Det finns även vattenfall i den här parken,  där jag sitter ser jag det skymta mellan träden.  Några i sällskapet går ner för att titta närmare på det men det är en brant backe ner  och går man ner så måste man även gå upp då jag väljer att vänta. Titar på fjärilar stora som handflatan och i de mest underbara färger som virvlar omkring  och lite andra djur. Vår guide tar öven tillfället i akt för att få veta mer om Sverige och även lära sig lite svenska ord. Hans favorituttryck blir "no gårr vi" istället för "let's go!".

Utsikt över landskapet från slutmålet av vandringen. 

Klättra inte på utsiktsplatsen för då kan det gå illa.

Vulkanen vill inte riktigt visa  sig ännu.

Molnen ligger låga över bergen.

Det är gott om väggmålningar i det här landet, även här uppe. 

                                                                                 Föregående            nästa

Mot nya mål

Dags att lämna den här vackra platsen, ska bli spännande att se var vi hamnar sedan.

Vi gör samma kanaltur som på vägen hit, men nu åt andra hållet.

Tillbaka till hamnen där vi i regnväder startade resan nu återkommer vi i flödande sol.

Här kommer vårt bagage.

Det ligger många båtar vid stranden och vi får en plats långt åt sidan där det är lite knepigt att lasta av allt bagage. Alla starka män blir ombedda att bilda kedja för att hjälpa till med avlastningen. Män, säger Tilda och tycker det är diskriminerande och tyckte att ett motionspass på morgonen hade suttit fint, ganska skönt tycker jag.

Vi tackar Dennis för de här dagarna och nu tar Interbus oss till nästa ställe. Nu i sällskap med några tyskar.

Nu ska vi till Arneal och staden la Fortuna. Vi bor inte inne i själva staden utan på Arneal Manoa hotel, får ett fint rum med utsikt ut över vulkanen Arneal.

Vädret växlar väldigt fort här och just när vi anländer ser man inte mycket av vulkanen. Men den finns där framme bakom molnen.

Men det tar inte många minuter innan utsikten har förändrats lite. Nu kan man ana att det finns en vulkan där.

Vi tar en promenad runt på området som är så stort att de erbjuder bilupphämtning om man vill till receptionen eller bara till restaurangen. Känns lite för lyxigt och onödigt, men efter att ha tagit en promenad ner till dammen för att se om det är sant att det bor kajmaner där så förstår vi att om man vill komma fram utan att vara genomsvettig så är luftkonditionerad bil ganska skönt. Det är varmt och det är hög luftfuktighet. Bada i dammen är inte tillrådligt, men man kan låna en kanot och paddla ut för att få lite närkontakt med kajmanen. Jag har inte tonat något på bilden, utan värmen gör att kameran immar igen.

Vi avstår även från en kanottur och nöjer oss med att hälsa på kajmanen från bron.

En lång dag med transporter är till ända och då man i baren får två drinkar till priset av en passar vi på att koppla av lite.

                                                                            föregående            nästa

Båttur i Tortuguero bland apor och krokodiler.

Vi hade en båttur till innan vi lämnade Tortuguero. Det blir en stilla och fin tur där vi får se en hel del djur. Den första vi stöter på är tigerhägern. Som det mesta här så sitter de högt uppe i ett träd..  

Två stycken är det och de ser lite småkära ut.

Troligtvis är det här hanen som spelar lite Allan inför den vackra damen.

Vi lämnar hägrarna och far ut på en sista båttur i kanalerna. Högt uppe i ett träd ser jag en klo sticka fram. Vems kan den vara.

Klon tar tag i en gren och drar i den.

En sengångare är det och den här sover inte.

Den är tydligen hungrig.

På en torr gren sitter en skarv och torkar sina vingar.

Lite längre bort sitter en till, den är lite större och med längre hals. En amazonskarv.

Titta på det vackra ögat säger vår guide, men jag tycker att färgspelet i de utbredda vingarna är minst lika vackert.

En liten klart gul fågel uppenbarar sig också

Det är varmt här, man blir svettig bara av att sitta stilla i båten, märker det då jag ska fota den här pyttelilla babykrokodilen. Den är bara några dagar gammal och ungefär 15 cm lång. Båtföraren är snäll och vänder båten så att även de på min sida ska kunna fotografera den, då har min kamera lagt av, den är totalt död. Kollar batteriet men när jag får låna Tildas batteri händer inget. Det är något annat fel. Jag kollar det mesta men kameran kommer inte igång. Tänker lägga bort den och då ser jag att värmen och min svettiga hand har fastnat i luckan till minneskortet så att den åkt upp och då fungerar ju inte kameran, så klart. Friden infinner sig och jag kan känna mig lugn för fortsatt fotograferande. Men då har vi lämnat den lilla krokodilen till sitt öde.

Då är det tur att ha en assistent med sig.  Tilda har fotat minikrokodilen då den var på hennes sida om båten.

Den kikar lite lömskt på oss, tur att den är så liten när vi nu är så nära.

Vi far vidare och jag är glad över min fungerande kamera, för här är det något som hänger i trädtopparna. Vad kan det vara?

Jag höjer blicken och där sitter någon och mumsar i sig sin middag.

Någon kikar också nyfiket fram mellan bladen.

Vi har träffat på ett gäng Kapucinapor.

-Mmm vad gott!

-Tar en till!

Svansen är bra att ha som extra arm.

Finns en del små ungar i gruppen.

Den här har blivit så pass stor att den lämnat mammas rygg och ger sig iväg på egen hand.

-Nu dyker jag! En modig apa som släpper taget och hoppar med ett nästan fritt fall ner till nästa träd.

Mamma och lilla jag.

Bra svansföring.

Till sist en leguan uppe i trädet.

När naturen nästan tagit sig djurformer. Tittar man en stund så ser det nästan ut som några giraffer.

På väg tillbaka träffar vi på den här mannen som bor här i byn, han har blivit vän med en av hägrarna. Den brukar komma och få sig en åktur i hans kanot.

                                                                  föregående                   nästa

Nattexpedition

Nu ska vi iväg på nattvandring, ut i det stora mörkret i den täta djungeln.

Fram med gummistövlar, pannlampor och machetes. Vi tar båten iväg och kliver iland på en plats där djungeln är tät.  Samtidigt som vi står och tittar på en grupp spindelapor som håller på att samla ihop sig inför natten så mörknar det väldigt fort.

Nu är det dags för vår nattvandring. Vi tränger oss in i den täta vegetationen,  plaskar fram i den våta terrängen, stundom sjunker vi ner i vätan så djup att det går över stövelskaften. Vi hugger oss fram med våra machetes och turas om med att bana väg och lysa upp så att alla har chans att ducka och kasta sig undan från de giftiga ormar och spindlar som hänger i träden. Grodornas ihärdiga ljud överröstar allt. Undrar vad det var för intensivt vrål som hördes från mörkret alldeles nära min högra axel. Jag greppar min machete hårdare och är beredd på det värsta.

Plötsligt tvärstannar den som går längta fram och banar vår väg, samtidigt duckar jag och viker undan för att inte få en handflatstor spindel i ansiktet och just då får jag syn på en jaguar som korsar vår väg. Wow en vild jaguar och det är för mörkt för att fota. Men nog borde det bli en bra närbild på den gröna ormen som just slingrade sig över min fot. Giftig var det någon som sa. ....

-Vadå, vad säger du, överdriver jag? 

-Nä, inte då ......   -Jooo, kanske lite då.

Det var inte fullt så där äventyrligt, men mörkt var det. Helt kolmörkt utanför ficklampornas sken. De pyttesmå grodornas nattljud ekade ute i djungeln så de överröstade de flesta andra ljud.

Vi behövde inte hugga oss fram, men de som en gång anlagt den promenadvägen in i djungeln och i den blöta terrängen, de måste ha behövt hugga sig fram och blivit rejält blöta. Nu kunde vi gå torrskodda, fast Dennis tyckte att det behövde vi ju inte berätta för dem där hemma.  Vi skänker dessa arbetare en tacksam tanke och vandrar iväg i ficklampornas sken. Runt omkring oss är det beckmörkt och det gäller att inte snubbla och ramla ner i leran och blötan utanför gångstigen. Men visst fanns det en hel del djur där inne i regnskogens djungel. 

Längre än så här räckte inte våra ficklampor för att lysa upp in i mörkret.

Ja, det där med spindlar var ingen överdrift. det fanns en hel del av dem men som tur så höll de sig kvar i sina nät.

Jag hade tagit med mig mitt ljusstarkaste objektiv, trodde det var en bra idé i mörkret, men det var det inte för det är bara på 70 mm och de små små motiven var lite för långt bort. Se bara här på den lilla minigrodan. Kan du ens hitta den? Den sitter på ett blad lite till höger om mitten på bilden.

På det här bladet, som var lite närmare mig, syns den lite bättre.

Tilda hade fått låna min Canon 70D och på den satt det en 16-300 lins. Så här blev hennes bild på samma groda. Så även om telet inte har samma ljuskänslighet så hade det varit lämpligare att ha haft på kameran.

De är mycket små dessa grodor, inte mycket större än min tumnagel. Det här är Tildas bild på den lilla röda med blå ben.

Den här lilla dutten, som var mindre än en pingisboll i storlek, är ett kolibribo. Även det Tildas bild.

Till slut träffade vi på några, som i mina ögon såg ut som normalstora grodor.

Den här vandringen blev mer ett äventyr för ögat och framförallt örat, för det var otroligt mycket ljud där ute i mörkret. Efter avslutad vandring kom båten och hämtade oss tillbaka till lodgen.

Dags att packa resväskorna för i morgon drar vi vidare.

                                                                                    föregående                 nästa

Trädgården i Mawamba Lodge

Regnet öser ner och vi ska ta en informativ promenad i lodgens trädgård.

Dennis som är vår lokala guide tar oss med på en promenad och berättar samtidigt om allt vi ser.

De här växterna i bilderna under är Heliconier, de har också andra namn som Hummerklo, Tukannäbb och andra fantasifulla namn. De producerar rikligt med nektar.

Gemensamt för dem alla är att de kan inte överleva utan kolibrier. Alltså om du inga kolibrier har i din trädgård, då trivs inte dessa blommor heller där och har du inga av dessa blommor så kommer inte kolibrierna heller.

Växtsättet är lite olika, där en del av dem har blommans öppning uppåt och nedåt på andra. Tur att kolibrierna kan flyga även upp och ner.

Nu när det regnat så har de även en vattenreserv till fåglar och insekter.

Ingefära, inte den vi äter utan blommorna, finns i en hel del olika former de också. Om jag inte minns helt fel så är dessa kottliknande växer en slags ingefära.

Den här är jag säker på, det är en slags ingefära.

Här hade det suttit bra med en liten söt groda på, men jag får nöja mig med en inte lika söt fluga.

Regnet upphör och vi kan konstatera att om någon bett oss "Dra dit pepparn växer" så har vi nu verkligen gjort det. För det här är peppar.

Den här växten är en miniananas. Den är inte större än min tumme, men fullt ätbar. Lite besvärligt och pillrigt att rensa den bara.

Där bland de små ananasen hittar vi några små ödlor.

De är väl dolda i grönskan och kilar snabbt undan.

Jag tyckte de var så söta så att efter lunchen går jag tillbaka för att se om jag kan hitta några ödlor och visst de bor tydligen i den busken.

Ville du något?

Visst är de söta.

                                                                                  föregående     nästa