Pälssälar och paddlar.

När man ska ta sig iland i pässälarnas domäner så måste man vara försiktig.  Här på bilden är vi visserligen på väg tillbaka till Zodiaken men proceduren är den samma vid ilandstigning. Martin står där med en paddel och viftar framför en stor pälssäl. Han har inte för avsikt att slå, utan han använder paddeln till att skrämma och mota bort pälssälarna.

Pälssälarna är inga små skygga individer utan de muckar gärna gräl och vill inte alls ha in några inkräktare på sitt revir. Spelar ingen roll om det är en människa eller en rivaliserande hane. De var dessutom många och låg överallt där vi hade tänkt gå.

Många var märkta från sina strider med rivalerna.

Inte roligt om man skulle få ett bett av dessa sylvassa tänder som dessutom aldrig har hört talats om ordet tandborste. Skulle det ändå hända att man fick ett bett så är en stelkrampsspruta att rekommendera.

Vi tågade i samlad tropp med paddelbeväpnade vakter uppför berget. Stigen vi vandrade på ringlar sig fram mellan höga tuvor av tussockgräs. Inte så lätt att se om det lurar någon pälssäl bakom dem. Jag klarade mig bra för jag hade mitt enbenstativ med mig och det fungerade lika bra som paddeln. Det var bara att vifta lite framför sälen med stativet eller slå det lite i backen så backade sälen.

Jag gick inte så fort i den ganska branta uppförsbacken och märkte att de som gick framför mig drog ifrån en aning. Tänkte att här går jag och sinkar de bakom mig, stannade därför för att låta dem gå förbi. Vänligt men bestämt avböjde de löftet om att passera med orden, det är så tryggt här bakom dig med din pinne. Tänk så mycket ett stativ kan vara bra till.

Vi var inte ensamma om att använda stigen och vi fick också se vilka som trampat upp den mellan tuvorna. Högt där uppe häckade en grupp gentoopingviner .

Nog var det värt besväret att gå hit upp trots spänningen med att se hur man skulle komma förbi alla skällande och anfallande pälssälar. Fast den här sälen verkade inte bry sig om besökarna så mycket, inte verkade den tycka att utsikten var något att beundra heller.

Men jag tyckte att utsikten var värd mödan med vandringen.

Den största orsaken att vi skulle klättra hit upp var att här uppe fanns det ett område där den gråhuvade albatrossen häckade.

Här kunde vi, utan att störa, både betrakta och fotografera dem..

Om pingviner var intresserade av vacker utsikt så skulle det kunna vara en orsak till att de väljer att traska den långa och kämpigt vägen upp från havet till sin häckningsplats. Men orsaken är nog mer att de  bygger sina bon av småsten och bygget kan inte börja inan snön smält undan. Därför läggs bona ofta högt upp på sluttande bergssidor, där det först blir barmark. På så sätt får ungarna längre tid på sig för att förbereda sig för vintern.

Det här är min tuva, våga dig inte närmare.

En kelptrut.

Vi återvänder till Professorn och drar vidare mot nya spännande mål.

Sea Lion Island - och jag gav upp.

Sol, bad och värme i all ära...

...men så här långt söderut finns något annat som är mycket bättre

...nämligen pingviner.

Vi är på väg till Sea Lion Island,  men innan vi kommer iland där måste vi passera ett stort bälte av kelp.

Kelp är en typ av brunalg som växer i undervattensskogar, i klara grunda hav med en temperatur under 20 grader. Den växer fort och kan bli upp till 80 meter lång.

Vi kom fram till ön och trots vågor och strömmar kom vi även ur gummibåtarna och i land. Reven var vassa och trots vakt vid gummibåtarna så slet sig en gummibåt och blev punkterad i en av pontonerna.

Sea Lion Island är den sydligaste bebodda ön i Falklandsöarna, nu är det bara 5 personer som bor här och det är personalen på vandrarhemmet, men det finns desto mer djurliv att träffa på här.

Av öns namn att döma så borde det vara gott om sjölejon och det har det också varit. Vid vårt besök här en novemberdag 2007 så träffade vi bara på ett enda sjölejon. Den låg långt nedanför klipporna och sov.

Men nu var jag nyfiken på pingvinerna. Den första jag träffar på är en Magellanpingvin.

De har sina bon i hålor de grävt ut i marken. Här fanns det mängder av hål men inte alla var bebodda. Man kunde se på håll om hålen var bebodd eller ej för framför de bebodda fanns det vita "fartränder".

En del hade grävt ner sig så djup att de knappt syntes.

Hur visar man en hel koloni av gentoopingviner? Det  fanns ingen höjd att klättra upp på och från marken blev det ingen riktig överblick. Men jag kan intyga om att de var många och ljudnivån var hög.

Gentoopingvinen kallades förr för åsnepingvin och det namnet fick de på grund av sitt läte. De låter som skriande åsnor. Många kallar dem fortfarande för åsnepingviner med någon har bestämt att vi ska säga gentoopingvin istället.

De här pingvinerna var flitigt sysselsatta med att fixa till sina bon. Deras bon är gropar i marken som de fyller med gräs och lite vad de hittar. Den här bobyggaren ser ut ha mest jord  med sig.

Hå hå ja ja, det var en tuff dag på jobbet i dag!

Å så till sist mina favoriter klipphopparpingvinerna. De bodde lite längre bort vid ett minnesmärke.

Klipphopparen är en tuff liten pingvin, ofta lite grälsjuk och med sin gula teckning över ögat ser den även lite lömsk ut. Men jag tycker att den är otroligt söt.

Poserar för ett porträtt.

Klipphopparpingvinen lägger i regel två ägg, där det ena ägget är lite mindre.

Sitt namn har de fått för sitt sätt att ta sig upp ur vattnet hoppandes uppför branta klippor. Den här kolonin bodde också vid klipporna.

Här på ön finns det mycket mer än pingviner att beskåda, det finns så mycket djur att det var nästan som att vara i en djurpark men utan staket och stängsel men det tar vi senare.