Skarv

Den här skarven som vi träffade på vid pingvinkollonien på Livingston Island ser lite annorlunda ut än de blåögda som vi såg tidigare på vår resa. Jag har letat runt lite och kommit fram till att det är en Macquarieskarv  som ska vara en undergrupp till Kejsarskarven..

Den här saknar den gula knölen vid näbben.

Ville du något?

Skarven tyckte det var dags för bobygge.

Måste samla in något mjukt att ligga på.

Man måste skaka om materialet ordentligt så det blir mjukt och skönt i redet.

Ska man fota fåglar kan man få dem närmare än man anar. Borde ha satt på vidvinkeln.

Inte bara pingvinerna som smutsar ner sig. Även en kelptrut kan bli lite lortig.

Deception Island 3

Ganska mycket is inne i viken i dag, viken som egentligen är en vulkankrater.

Vår läkare Ethan hade massor av energi och traskade upp på berget, blev fina spår och linjer där han gick.

Andra passade på att slänga sig i böljan den blå och bli lite avsvalkad.

Det är en aktiv vulkan som gör att vattnet nära stranden är varmt, så varmt att jag kände hur det värmde genom stövlarna och tittar man på området runt den fotograferande Adam så ångar det om marken. Det var så pass varmt nära stranden att krillen blev kokt där, men som synes så räcker inte värmen till för att smälta isen.

Det var tydligen lite svettig på bergspromenaden för Ethan kom ner och hoppade i vattnet.

Kul att leka valross.

Kelptruten står på ett isflak och ser ut att undra vad folk gör egentligen.

Labben vill varken se eller höra.

Brokpetrellerna väljer att avlägsna sig...

..med språng.

 Vi åker vidare.

Pälssälar och paddlar.

När man ska ta sig iland i pässälarnas domäner så måste man vara försiktig.  Här på bilden är vi visserligen på väg tillbaka till Zodiaken men proceduren är den samma vid ilandstigning. Martin står där med en paddel och viftar framför en stor pälssäl. Han har inte för avsikt att slå, utan han använder paddeln till att skrämma och mota bort pälssälarna.

Pälssälarna är inga små skygga individer utan de muckar gärna gräl och vill inte alls ha in några inkräktare på sitt revir. Spelar ingen roll om det är en människa eller en rivaliserande hane. De var dessutom många och låg överallt där vi hade tänkt gå.

Många var märkta från sina strider med rivalerna.

Inte roligt om man skulle få ett bett av dessa sylvassa tänder som dessutom aldrig har hört talats om ordet tandborste. Skulle det ändå hända att man fick ett bett så är en stelkrampsspruta att rekommendera.

Vi tågade i samlad tropp med paddelbeväpnade vakter uppför berget. Stigen vi vandrade på ringlar sig fram mellan höga tuvor av tussockgräs. Inte så lätt att se om det lurar någon pälssäl bakom dem. Jag klarade mig bra för jag hade mitt enbenstativ med mig och det fungerade lika bra som paddeln. Det var bara att vifta lite framför sälen med stativet eller slå det lite i backen så backade sälen.

Jag gick inte så fort i den ganska branta uppförsbacken och märkte att de som gick framför mig drog ifrån en aning. Tänkte att här går jag och sinkar de bakom mig, stannade därför för att låta dem gå förbi. Vänligt men bestämt avböjde de löftet om att passera med orden, det är så tryggt här bakom dig med din pinne. Tänk så mycket ett stativ kan vara bra till.

Vi var inte ensamma om att använda stigen och vi fick också se vilka som trampat upp den mellan tuvorna. Högt där uppe häckade en grupp gentoopingviner .

Nog var det värt besväret att gå hit upp trots spänningen med att se hur man skulle komma förbi alla skällande och anfallande pälssälar. Fast den här sälen verkade inte bry sig om besökarna så mycket, inte verkade den tycka att utsikten var något att beundra heller.

Men jag tyckte att utsikten var värd mödan med vandringen.

Den största orsaken att vi skulle klättra hit upp var att här uppe fanns det ett område där den gråhuvade albatrossen häckade.

Här kunde vi, utan att störa, både betrakta och fotografera dem..

Om pingviner var intresserade av vacker utsikt så skulle det kunna vara en orsak till att de väljer att traska den långa och kämpigt vägen upp från havet till sin häckningsplats. Men orsaken är nog mer att de  bygger sina bon av småsten och bygget kan inte börja inan snön smält undan. Därför läggs bona ofta högt upp på sluttande bergssidor, där det först blir barmark. På så sätt får ungarna längre tid på sig för att förbereda sig för vintern.

Det här är min tuva, våga dig inte närmare.

En kelptrut.

Vi återvänder till Professorn och drar vidare mot nya spännande mål.