Pite havsbad och lite till.

Nästa stopp blev inte inne i Piteå utan vid Pite havsbad. Där var det härligt tomt och öde. Det första jag ser är en hälsning i sanden, från ovan...känns så åtminstonde.

Sommarens strandlekar med byggande av sandslott börjar bli helt utplånade.

Inte ens en fågel är här i dag men de har lämnat lite spår efter sig.

Vågornas stilla kluckande bildar också mönster.

Kaffet i den här koppen har med all säkerhet kallnat för länge sedan.

Bänken är tom, hela stranden är tom, ödslig och vacker.

Uppe vid hotellet och inomhusbadet ser det också ödsligt ut.

Vi for vidare...

...och hamnade i Umeå.  Det här är rådhuset.

 Solen sken och det var dags för lite lunchpaus.

Umeå brukar kallas för "Björkarnas stad", hittade en björk med lite annorlunda dekoration.

Nästa 5 minutersstopp är i Örnsköldsvik, som för övrigt är en av de få städer i Sverige som fått sitt namn efter en icke kunglig person. Staden har fått sitt namn efter landshövdingen Per Abraham Örnsköld. Här hittar vi lite meningar om livet.

Mitt i staden har de en hoppbacke.

I god tid till middagen anländer vi till vårt natthärbärge nära Högakusten bron. Björkudden en favoritplats att bo på.

Här är maten utsökt god och med promenadvänliga omgivningar.

Fem minuter....

Fem minuter...så var det Galenskaparna sjöng, den här dagen var nästan som i deras visa. Om man byter ut orterna i deras sång mot Kalix, Luleå, Piteå o.s.v...

5 minuter Falsterbo och 5 minuter Koster! 5 minuter Flen och Hjo och 5 minuter Kloster.             5 minuter Örebro och 5 minuter fjäll. 5 minuters rast på ett europavägsmotell...

5 minuter till så kan man hela Sveriges land...

Fast riktigt så illa var det förstås inte, men det var den visan jag kom att tänka på då vi lämnade Haparanda och for söderut, ingen husvagn var med på färden och inte hamnade vi på något europavägsmotell heller.

Den här dagen började med sol som belyste vattentornet i Haparanda. Vattentornet invigdes 1919 och är byggt av 195.000 tegelstenar. Numera är det fjärrvärmecentral men tornet kom till efter första världskrigets epidemier och det akuta behovet av rent vatten. Bussen kom passande.

Efter en god frukost i hotellets matsal i sällskap av make, "Norrländskan" 0ch "Kuriren"så begav vi oss söderut för färd hemmåt. Första stoppet för tankning blev i Kalix.

Eftersom dotterns kille heter Rolf och har haft en såg så var det obligatoriskt att stanna och ta en bild på den här skylten.

Skylten pekar mot Luleå och det är vårt nästa stopp.

Vid Luleå får man inte missa Världsarvet "Gammelstad kyrkstad". Dit åkte vi naturligtvis.Här finns över 400 kyrkstugor grupperade runt omkring den senmedeltida stenkyrkan. Kyrkan var nu delvis inklädd i byggnadsställningar så det här var enda vinkeln där de inte syntes.

Den gamla brunnen finns kvar på torget.

Det mesta var stängt och de flesta stugor var tomma, antar att det är en helt annan aktivitet här mitt i sommaren. Ullas Café såg inbjudande ut men var också stängt.

Margaretas världshus var öppet och nog såg det mysigt ut där.

Vi var här alltför tidigt för att stanna för en övernattning så vi vinkade farväl till den glänsande kyrktuppen och fortsatte vår färd...

...och for mot nästa stopp.

Kukkolaforsen.

Vi börjar närma oss dagens mål för utflykten som är Kukkolaforsen men först ett stopp vid Hietaniemi kyrka. Klockstapeln här är väldigt lik den vid Jukkasjärvi kyrka.

Här i Hietaniemi har det varit en marknadsplats, förmodligen hölls det marknader här från 1300-talet fram till 1621 då Torneå blev stad och övertog handeln. Eftersom platsen ligger vid Torneälv var det en bra plats dit folk lätt kunde komma. Vid marknaden närvarade "birkarlar".  Birkarlar var handelsmän som hade ensamrätt att handla med samerna och erlade skatt för det till staten eller kronan som det kallades förr. Lite extra intressant för mig, för jag vet att det funnits en birkarl bland mina förfäder. Här vid marknadsplatsen står ett sk. nationalitetsrös.

Stannar också till lite längre bort utefter vägen, för att få en liten blick över hur älven ser ut här. Jag hittar en ranglig bänk och klättrar upp. Där på andra sidan är Finland.

Framme vid Kukkolaforsen har regnvädret hunnit i fatt oss, men det sägs ju att fisken nappar bättre när det regnar, gäller kanske vid sikhåvning också. På den finska sidan, på andra sidan älven, håvas det för fullt. Ser mysigt ut med brasan.

Förra gången jag var här var i slutet på 1960-talet, det mesta är sig likt vid älven men de små kåtaliknade stugorna som vi då sov i är nu utbytta till stugor som tidigare stått vid Pite havsbad.

Även på den svenska sidan håvas det för fullt men jag ser inte att de får någon fisk.

På den här långa bryggan får jag inte gå ut. En gul stoppskylt markerar gränsen.

Kanske lika bra det, det forsar en hel del i älven här och bryggan ser lite hal ut i regnet. Det finns fisk här, mannen i båten där ute har fiskelycka i dag.

Sedan är det dags för lite mat och är du hungrig när du kommer hit så kan jag verkligen rekommendera lunchbuffén med norrländska råvaror, den var verkligen smakrik och god. Missa inte att smaka på lingonlimpan.

Överkalix.

Överkalix var det och dit for vi också. Där hittade vi en skylt som det stod Brännaberget på och på berg brukar det vara utsikt så den skylten följde vi. Där uppe blev jag nästan tillbakaförflyttad till 50-talet och min barndoms Folkets Park. Minns väl inte helt klart men nog tror jag det såg ut ungefär så här då.  Biljettluckor och t.o.m de där snurrgrindarna som man skulle ut genom, fast här var spärren trasig så man kunde gå åt båda hållen i dem.

Den park som jag kommer ihåg, där var dansbanan utomhus, här hade de lyxat till det lite och dansade tydligen inomhus.

I dag såg det ganska ödsligt ut.

Det var fint ordnat för man kunde gå upp på taket till dansbanan...

...och titta på utsikten. Däruppifrån hade man en vidsträckt utsikt över omgivningen. man ser nästan ända bort till Polcirkeln. Här har jag lagt ihop fyra bilder så att man kan se hur storslaget det är.

Är man i Norrbotten så skulle det kännas lite tomt om man inte fick se några renar. Träffade på några vägrenar. Den första vi såg hade ett snyggt halsband och var ganska blasé vad gällde bilister och turister. Jag var tvungen att vissla lite för att den skulle avbryta ätandet för ett litet ögonblick.

Inte alla renar var lika orädda, en vaja med sin lilla renkalv hastade iväg.

Kalven var inte lika snabb som mamman.

Det här är kanske pappan.

Traktorer, traktorer, traktorer och lite Seskarö.

Seskarö är nog mest känt för Hungerkravallerna 1917, det finns också en sten som är rest som ett minnesmärke om kravallerna, den har inskriptionen "Brottet var hunger". Fast jag tog en bild på Seskaröbron istället för stenen...

...och det skimrande havet.

Vi lämnar Seskarö och åker mot Överkalix istället, i Svartbyn blir det ett stopp. På håll ser det ut som en parkeringsplats vid någon stormarknad eller nästan som vid en husvisning i Bromma. Ser när vi kommer närmare att det inte är bilar utan traktorer.

Det är mängder av dem.

Vi har hamnat på Traktormuseet, här finns ett 100-tal traktorer och även lite annat i maskinväg att titta på. Vi går runt en stund och tittar.

Många av traktorerna är i kördugligt skick och här finns ett 30-tal olika modeller, den äldsta från 1929.

Bamse ser riktigt söt ut.

Även en Porsche hittar vi här.

Det är inte bara traktorer, en del stora maskiner står här också.

 Lite gömd bland buskarna hittar jag en snöskoter.

Den sötaste bland traktorena tycker jag att den här lilla blå är...

...med Bullens varmkorv på avgasningsröret.

Lite detaljer.

Pilen på taket pekar mot Överkalix och dit tänker vi bege oss nu.