Adventskalendern

När jag var liten, så där runt 8-9 år fick jag en adventskalender av mor och far, det var den allra finaste jag då någonsin hade sett. Vi fick den säkert tillsammans jag och min bror, men det var jag som sparade den och har sparat den i alla år.

Den har fått hänga med i alla flyttar och har väl blivit lite skamfilad genom åren, men finns fortfarande kvar och varje advent plockar jag fram den igen. Mina barn och barnbarn har beundrat den och i år hoppas jag att vårt första lilla barnbarnsbarns ska tycka att den är fin.

Den är över 60 år nu,  i år tänkte jag att den ska få bli viral. 

Så här ser den ut och i morgon öppnar vi första luckan och följer julförberedelserna.

När mörkret faller tänder vi belysningen för tomtarna som dansar där inne i stugan.

Morgonstund har guld i mund.

Hur är det med soluppgångar, är de kanske lite överdrivet? Man måste gå upp okristligt tidigt när det fortfarande är mörkt och kommer det överhuvudtaget bli någon sol i dag. Hur som helst, har vi tagit oss hit upp dit där fotografer går för att uppleva soluppgången över risfälten så vore det lite skamligt att sova bort den.

På med kläderna och fram med kameran och så ut. Vi går en bit upp på berget för att få fri sikt ut mot berget där solen ska komma upp över bergstopparna. Väntar och väntar och väntar och undrar om det verkligen kommer att komma upp någon sol i dag. Men till slut så hörs ett svagt sus över nejden och  det börjar synas  något över bergen. En liten liten skärva av något ljust visar sig.

När vi stod där och väntade började jag tänka på ordspråket om att morgonstund har guld i mund och funderade på vad är mund egentligen. Där på plats kunde jag inte googla och ta reda på det, för trots att det fanns bra internetuppkoppling så går det inte att googla. Allt som har med Google att göra är blockerat, men hemma har jag kollat upp och kommit fram till att mund är ett gammalt  ord för hand. Så ordspråket bör betyda, att om man går upp tidigt får man mycket jobb utfört och därmed mycket pengar i handen. 

Långt borta, nästan vid bergen syns något svart flyga omkring, tror först att det är en stor fågel men zoomar in och ser att det är någon som flyger med en drönare.

Solen kommer upp mer och mer och det blir ett ganska fint ljus.

Mer och mer av risfälten framträder.

Färgerna varierar lite med höjden på solen.

Och plötsligt är det ljust och morgon.

Dags att gå tillbaka till hotellet och packa och äta frukost.

Kvinnorna i sina traditionella kläder och speciella frisyrer är på väg till sitt dagliga arbete.

En person som ägde en häst placerade den vid en av utsiktsplatserna och barn poserade på hästryggen. Fint att kunna visa de där hemma att man varit ute och ridit, även om det bara var två steg av hästen.

Kocken förbereder frukosten.

En kvinna kommer in på vårt hotell med morgonens skörd.

Personalen väljer ut det som de vill ha till sin restaurang, mer närodlat än så här kan det knappast bli.

Vi har packat våra resväskor ätit frukost och ska nu tillbaka till Guilin för färd till Shanghai och en sista natt där före hemfärden. Har varit en fantastiskt innehållsrik resa som kommer stanna i minnet länge.

Dazhai, högt uppe i bergen.

Ibland så är köer och stillastående trafik ganska bra, för på väg till den by där vi skulle övernatta och se risfälten i solnedgång och soluppgång, så hade vi lite nytta av den förseningen som blev. Vi ska till Dazhai Village, en liten by högt uppe på berget dit de kinesiska reseagenterna mest tar turister som är intresserad av fotografering. Det vanligaste sättet att komma till den byn är en vandring uppför i 2-2½ timmar.

Vi köade och tog oss sakta men säkert framåt, men några hetsporrar ville inte vänta på sin tur utan började köra om. Gick ju bra tills de fick möte och vägen inte var bredare än för två bilar i bredd. Då blev det totalstopp, för alla. Ända tills polisen kom och de otåliga blev av med alla sina prickar. Man har tio prickar från början och blir man av med alla så ryker körkortet och man är tvungen att köra upp igen. Tror inte att föraren i de bilarna var så glada sedan och tyckte nog inte att omkörningen var värt det.

Hur som helt så kom vi fram till vår by, men vid stället där alla måste parkera sina bilar och gå stigen upp till byn. Bara de som bor i byn får köra efter den punkten. Vår guide hade en kompis som bor i byn och han avtalade biltransport med honom ända fram till hotellet. För nu var vi så sena till vandringens startpunkt att det skulle vara mörkt långt innan vi var framme och stigen upp var så ojämn och osäker att det hade blivit farligt att gå där i mörkret.

Att missa den vandringen var inget jag sörjde, tyckte att det räckte med den vi gjort på förmiddagen. Fast vägen uppe i byn var lite äventyr det också, klarade inte av att ta någon bild  där det var som mest äventyrligt. Hade fullt upp med att hålla fast mig i bilen och inte förfäras allt för mycket. Att kalla det vi körde på för en väg, var lite överdrivet. Branta backar och då var de verkligen branta, dessutom rena rama åkern ibland. Tog ändå en bild på allra sista snutten då vi var framme.

Här är vårt hotell Green Forest Lodge, det är ett så kallat Odin hotell. Exakt vad Odin stod för blev jag inte riktigt på det klara med, men med Leles förklaring så förstod jag att det är byggt på gammalt sätt i gammal stil. Trevligt boende var det.

Välkomnande med en isbjörn på dörrmattan.

Inne får vi ett litet skåp för våra skor och ett par tofflor att ha på oss inomhus. Det här hotellet ska vara som att bo hemma hos någon och då går man inte in med skorna på.

Vårt hotell...

...med utsikt från rummet ut över risfälten och ner i dalen. Där ser man också stigen som vi skulle ha kommit upp på om vi gått.

Vi skyndar oss ut för att hinna se på utsikten innan solen går ner.

Alla vill titta på utsikten.

Än så länge är det ganska ljust, fast med betoning på ganska, så jag går högre upp i byn. Allra högst upp har ett stort hotell byggts, det var tänkt för regeringsfolk. Men dit upp finns ingen bilväg, bara stig och trappor så någon från regeringen har aldrig varit dit. Det såg inte lika trivsam ut som vårt lilla hotell och dessutom hade de enorm belysning runt och på hela hotellet på kvällen. 

Gillar de här linjerna i drakens revben.

Jag traskar högre och högre upp. Ser lite återbruk.

och mera risfält.

Det kacklas och sprätter i buskarna.

Där hönsen går lösa. Tuppen håller ordning på dem.

Vi fortsätter ändå högre upp bland fälten.

En del har tagit sig ut i fälten. Det finns gångvägar där så det är ingen större fara att skörden förstörs.

Trots att vi gått en bra bit upp mot berget så är det ändå långt kvar till det stora hotellet.

Hittar en liten mus i staketet vid en av utsiktspunkterna. Ser ut som om den fått sig en törn.

Mera linjer.

Det mörknar på ganska snabbt nu och det verkar inte bli så mycket med färger i solnedgången.

Dags att återvända tillbaka till hotellet innan det blir för mörkt, för här finns ingen utomhusbelysning och gångvägar är ojämna och snubbelvänliga.

En hund har slagit följe med oss, men när den märker att vi vänder nedåt och går tillbaka mot vårt hotell väljer den att stanna.

Det syns kanske inte i bilden här hur förrädisk stigen kan vara. Här går man på en liten upphöjd kant mot trappen och åt andra hållet är stenarna borta och det är ett hål rakt ner i avgrunden. Där gillade jag att det fanns ett trappräcke att ta tag i.

En sista titt på utsikten innan det mörknar helt.

Ping’an Zhuang Village och lite mat

Här i byn kan man garanterat säga att det är bilfritt, för vägarna här består mest av trappor och smala passage. Husen fullkomligt klättrar på varandra i sluttningen.

Förutom risfälten så är byn också känd för kvinnornas frisyrer och huvudbonader. Kvinnorna klipper sitt hår endast en gång och då vid tolv års ålder. Det håret sparas och viras ihop tillsammans med det övriga håret i en knut ovanpå huvudet. Allt stoppas sedan in i en speciell huvudbonad som håller allt på plats. Det är så känt att kvinnorna finns avbildat på 5 y-sedeln. Fast där ser huvudbonaderna lite elegantare ut än de som jag såg på kvinnorna i byn.

Är nog vid festligheter som de vackra huvudbonaderna kommer fram, till vardags verkar det vara något som liknar en frottéhanduk vara den vanligaste.  Det finns en speciell hårtvättningscermoni då allt hår släpps ut och om det ska vara helt enligt traditionen ska det tvättas i risvatten.         

Vår väg slingrar sig fram genom gränder och prång.

Förbi butiker, gatuförsäljare och hantverkare.

På många ställen lagas det populära bamburiset över öppen eld.

Chilin är skördad och färdigtorkad och säljs i stora påsar.

I väntan på matgäster.

Vi letar efter ett ställe med lokal mat och slinker in på Meiyon, där de inte serverar varm öl eller har dålig service.

Däremot har de väldigt god mat, den godaste kinamaten i den här regionen vi nu är i. Vi börjar med sticky rice tillagad i bambu och beer duck. Mycket gott, synd om grisarna för nu blev det inte så mycket över.

Några till rätter testar vi och de är också goda.

Lite svalkande öl till. Det är vi värda efter den promenaden upp till utsiktsplatsen.

Mätta och belåtna fortsätter vi ned genom byn tillbaka till vår bil.

Trappor upp och trappor ner.

Där uppe i mittenhuset och vid fönstren med röda lyktor satt vi nyss och åt vår lunch.

De som inte orkar gå, kan boka bärare även här.

Personen i bärstolen tappar sin vattenflaska, så bärarna måste sätta ner stolen. Blev kanske lite välbehövlig vila.

Sedan vidare uppåt.

Inte bara folk som  bärs upp, även resväska kommer med bärare.

Chili och vitlök till salu.

Gurka är en populär produkt, vanlig slanggurka knapras som törstsläckare och även den här lite ovanliga varianten som äts med sked.

Ägg och potatis.

Nu är vi nästan nere. 

Fortsätter vår färd till en annan by som ligger högre upp och där vi ska övernatta.  Det är massor med trafik och bilköer i massor. En del tycks tro att säkerheten i bilen inte är lika viktig då. Ser vid flertalet tillfällen hur barn står upp och tittar ut genom takluckan.

Upp i bergen igen och Risfälten

Dags att dra sig upp till bergen igen för att beskåda risfälten. Vi styrde kosan till Longji Rice Terraces.  Det här första stället som vi ska till är välbesökt av turister, mest kinesiska turister och en och annan västerlänning hittar också hit. Det ligger i en nationalpark och om man inte kommer åkandes i en bil som tillhör lokalbefolkningen så måste man parkera bilen vid entrén till nationalparken och åka shuttlebuss upp till byn. Vår bil släpps igenom men först ett litet stopp för att betala entrén till i parken. 

Där är det pingis på gång.

Sedan är det bara att köra upp på serpentinvägar upp till byn där risfälten ligger. Något förvånad blir jag då det första jag ser där uppe är ett stort parkeringsgarage. Tur att det finns för några andra parkeringsmöjligheter finns inte.

Långt där nere ser jag entrén till parken.

Byn heter Longji (Dragon's Backbone) Terraced Rice Fields och namnet med drakens revben kommer av att risterrasserna liknar en drakes revben och bergskedjan toppar ser lite ut som drakens ryggraden. Fast här nere i nedre delen av byn ser man inte mycket av några risfält. Så vi tågar iväg genom byn, som är mer som en gata med brant uppförsbacke kantad av hus och butiker.

Byns specialitet, bamburis,  lagas över öppen eld. De använda bambubitarna använder man till att elda med.

Terrasserna täcker ett område på 66 kvadratkilometer. De byggdes för 600 år sedan av lokala minoritetsbefolkningar som flydde upp i bergen när fientliga trupper invaderade Guilin.

Vi har traskat uppför och uppför, rundar en krök och då syns risfälten. 

Dit upp ska vi säger Lele och pekar högst upp på berget. Dit där uppe där man ser två flaggstänger och en massa folk.

Skojar du? Frågar jag! 

Nä, det är där man får bäst utsikt över risfälten.

Jag funderar en stund och undrar om det är värt mödan att gå dit upp. Fast jag tänker inte sååå länge utan lassar över min kamera till min trogna assistent, maken... Han får bära den uppför.

Vinkar åt tuppen och så går vi...

...och jag koncentrerar mig på att gå och tar bara några få mobilbilder på vägen upp. För upp ska jag.

Kunde de där människorna för 600 år sedan bygga dessa terasser med sina enkla redskap så ska väl jag orka med en vandring dit upp. Tilläggas kan väl att vi har prickat in resans varmaste dag. Det är +37 grader. Tämligen svettigt utan att gå en promenad på några timmar uppför. Foto: Rune Cortés

Trägen vinner så upp kommer jag.

Och nog var det mödan värd att ta sig upp för det berget.

Här uppe förstår man var utrycket med drakens revben kommer ifrån.

Det är nästan svindlande att titta ner.

 Fast alla tittar inte på utsikten,  den här lilla killen kunde inte slita blicken från de konstiga västerlänningarna.

Själva byn Longji ligger där nere och har man gått upp måste man även gå ner så efter lite bilder vänder vi ner igen.

En sista titt på utsikten och så vänder vi.

Det lagas mat även här uppe på toppen och nu börjar det suga lite i magen. Vi måste ju testa byns specialitet. Sticky rice tillagat i bamburör. Men vi väntar med lunchen tills vi är tillbaka i själva byn.

Vandrar tillbaka. Lele först.

Mitt emellan kommer jag och måste ju stanna då och då för att ta lite bilder.

Sist kommer maken eftersom det tar lite längre tid att filma.

Ett hotell som ligger halvvägs upp.

Ner kommer vi alla tre och nu ska vi leta reda på ett ställe som serverar traditionell lokal mat.