Skarv

Den här skarven som vi träffade på vid pingvinkollonien på Livingston Island ser lite annorlunda ut än de blåögda som vi såg tidigare på vår resa. Jag har letat runt lite och kommit fram till att det är en Macquarieskarv  som ska vara en undergrupp till Kejsarskarven..

Den här saknar den gula knölen vid näbben.

Ville du något?

Skarven tyckte det var dags för bobygge.

Måste samla in något mjukt att ligga på.

Man måste skaka om materialet ordentligt så det blir mjukt och skönt i redet.

Ska man fota fåglar kan man få dem närmare än man anar. Borde ha satt på vidvinkeln.

Inte bara pingvinerna som smutsar ner sig. Även en kelptrut kan bli lite lortig.

Grytviken igen

Fortsätter med lite bilder från Grytviken. Det är mycket större här än vad jag hade trott. Många fartyg ligger övergivna och rostar och faller samman.

Djuren här verkar inte bry sig om förfallet

Valfångstfartyget Petrell som var med i förra inlägget har fortfarande sin valharpun kvar i fören.

Utkikstunnan sitter kvar i masten men jag tror inte att den håller för någo utkik.

Ett ankare utan fartyg.

Vrakdelar kan vara en bra startplats.

Jag förstår att man kanske inte vill stanna här nere för en romantisk träff. De svarta prickarna högt uppe i backen är inga  stenar utan det lilla kärleksparet på nästa bild.

Där har vi de två förälskade. Så mycken möda för att få vara på tu man hand.

En elefantsäl kan känna sig trygg här numera.

Tärnorna svävar omkring.

Hittar en fisk då och då.

En blåögd skarv dök upp...

...och dök ner igen.

Den lilla asätande stjärtanden hade också hittat hit.

Anders ville ha ett porträtt på sig i ögat på elefantsälen, var inte någon lätt uppgift eftersom det var ett mönster i ögat som förvrängde motivet något. Elefantsälshonan var samarbetsvillig.

Albatrosser som fastnar i fiskeredskap och även flyger runt med krokar och linor fast i näbben är vardagsmat här. Fisket med långrev gör att 26 arter av sjöfågel riskerar att dö ut. Många åtgärder vidtas numera för att undvika att fåglarna ska försöka fånga reven men tyvärr är det nog så att alla inte följer föreskrifterna.Men det är inte bara fåglarna som råkar illa ut. Skräp dumpas och kanske även tappas i havet. Såg den här pälssälen som har all anledning att vara på dåligt humör med sitt plastband som fastnat runt hans hals och sedan växt fast. Kan gissa att han har rejält ont. Har han tur så finns det någon vänlig själ som klarar av att få bort bandet innan han växer sig större.

Vår guide berättade att de träffat på något liknande för något år sedan och då hade de bestämt sig för att hjälpa sälen. Den var lite mindre än den här. De kastade en jacka över huvudet på den och kastade sig sedan fram och lyckades slita bort bandet. Sedan hade de ett litet dilemma. De behövde jackan för sin fortsatta färd men vem skulle våga gå fram och ta bort den för nu var sälen mer än uppretad så det gällde att springa fort sedan.

Innan vi lämnar Grytviken för nya äventyr har vi lite mingel med de få bofasta och bjuder på ett litet grillparty på däck. Jag valde att lämna kameran i hytten och mingla lite istället.

Pälssälar och paddlar.

När man ska ta sig iland i pässälarnas domäner så måste man vara försiktig.  Här på bilden är vi visserligen på väg tillbaka till Zodiaken men proceduren är den samma vid ilandstigning. Martin står där med en paddel och viftar framför en stor pälssäl. Han har inte för avsikt att slå, utan han använder paddeln till att skrämma och mota bort pälssälarna.

Pälssälarna är inga små skygga individer utan de muckar gärna gräl och vill inte alls ha in några inkräktare på sitt revir. Spelar ingen roll om det är en människa eller en rivaliserande hane. De var dessutom många och låg överallt där vi hade tänkt gå.

Många var märkta från sina strider med rivalerna.

Inte roligt om man skulle få ett bett av dessa sylvassa tänder som dessutom aldrig har hört talats om ordet tandborste. Skulle det ändå hända att man fick ett bett så är en stelkrampsspruta att rekommendera.

Vi tågade i samlad tropp med paddelbeväpnade vakter uppför berget. Stigen vi vandrade på ringlar sig fram mellan höga tuvor av tussockgräs. Inte så lätt att se om det lurar någon pälssäl bakom dem. Jag klarade mig bra för jag hade mitt enbenstativ med mig och det fungerade lika bra som paddeln. Det var bara att vifta lite framför sälen med stativet eller slå det lite i backen så backade sälen.

Jag gick inte så fort i den ganska branta uppförsbacken och märkte att de som gick framför mig drog ifrån en aning. Tänkte att här går jag och sinkar de bakom mig, stannade därför för att låta dem gå förbi. Vänligt men bestämt avböjde de löftet om att passera med orden, det är så tryggt här bakom dig med din pinne. Tänk så mycket ett stativ kan vara bra till.

Vi var inte ensamma om att använda stigen och vi fick också se vilka som trampat upp den mellan tuvorna. Högt där uppe häckade en grupp gentoopingviner .

Nog var det värt besväret att gå hit upp trots spänningen med att se hur man skulle komma förbi alla skällande och anfallande pälssälar. Fast den här sälen verkade inte bry sig om besökarna så mycket, inte verkade den tycka att utsikten var något att beundra heller.

Men jag tyckte att utsikten var värd mödan med vandringen.

Den största orsaken att vi skulle klättra hit upp var att här uppe fanns det ett område där den gråhuvade albatrossen häckade.

Här kunde vi, utan att störa, både betrakta och fotografera dem..

Om pingviner var intresserade av vacker utsikt så skulle det kunna vara en orsak till att de väljer att traska den långa och kämpigt vägen upp från havet till sin häckningsplats. Men orsaken är nog mer att de  bygger sina bon av småsten och bygget kan inte börja inan snön smält undan. Därför läggs bona ofta högt upp på sluttande bergssidor, där det först blir barmark. På så sätt får ungarna längre tid på sig för att förbereda sig för vintern.

Det här är min tuva, våga dig inte närmare.

En kelptrut.

Vi återvänder till Professorn och drar vidare mot nya spännande mål.

Land föröver!

Efter 800 Nm och ungefär två dygn så siktar vi äntligen land.

Det första vi märker av att vi närmar oss land är att fågellivet har förändrats. Flockar av  Blue-eyed Shag flyger förbi vårt fartyg.

På svenska heter den Blåögd skarv. Den är vackert blåögd.

Pingviner har vi inte sett sedan vi lämnade Falklandsörna, men nu fullkomligt studsar de omkring fartyget.

Deras sätt att simma ser ut som om de flyger fram eller liksom studsar på vågorna och dyker ner i havet igen.

Vi närmar oss land. Blir nog en landstigning senare i dag.

Här är vår, men ännu har inte vattenfallen tinar upp, ser ut som ett vattenfall men av is.

Nedanför fallet i bränningarna leker några pälssälarna. De ser ut att ha riktigt kul.

Några andra verkar lite slöare och ligger och vilar på klipporna och spanar lite nyfiket på främlingarna  som sitter i en Zodiak och kikar på dem.

Högre upp på samma klippa är det ett myller av pingviner.

Det är macaronipingvinerna som valt att häcka där uppe. För att komma dit måste de hoppa jämfota och även klamra sig fast med både näbbar och klor för att ta sig upp för de branta klipporna.

Macaronipingvinen kallas också för gultofspingvin. Sitt ovanliga namn, macaronipingvin, har de fått av att de engelska upptäcksresande tyckte att de gula tofsarna som de har på huvudet påminner om ett populärt och pråligt klädmode i 1700-talets England som innehöll mycket ornament och tofsar i hatten, de som var klädda så kallades för macaroni.

Tittar man ändå högre upp på samma berg så ser man att där häckar albatrosserna.