Äntligen har han förstått.

Vi hade en ekorre som var ovanligt klipps och smart. Han hade födgeni och visste hur man öppnade lock för att förse sig av fågelmaten.  Men under vintern måste det ha hänt något med honom för den ekorren finns inte kvar.  Men vi har fått två nya och jag gissar att de är ättlingar till vår förra ekorre eftersom de också är lite gråa i pälsen som han var året runt. Jag fick tips av Lena Holm om att det finns speciella ekorrmatare och har fixat en sådan. Men vår nya ekorre verkade inte fatta vad det rörde sig om, inte ens när jag la en pinne under locket så förstod den hur man skulle göra......ända till härom dagen. Då jag kikade ut så såg jag att nu hade tioöringen trillat ner. Nu satt han vid den nya mataren och verkade undersöka hur det skulle gå till för att få tag på den frestande maten där inne.

Undrar vad det här är för något!

Jag tror jag tar och kikar in.

Får ta huvudet till hjälp.

Mums här fanns det ju godsaker.

Jag tar hela famnen full.

VA! Var det jag som skrämde iväg honom?

Sicken fart han fick!

Nu blir det tyst från mig ett tag, så hoppas ingen har irriterat sig på att det kommit inlägg lite väl tätt från mig de senaste dagarna. Ville få Finlandsresan klar innan jag drar iväg på nya äventyr.  Men mer om det  senare.

Nästan hemma igen.

Efter en lite gungig sjöresa, fast inte mer än att den vaggade oss till sömns, vaknar vi upp till en solig morgon och är så åter på senskt vatten.

Inte så många som vill färja så här tidigt på morgonen.

Den uppåtgående solen gör att öarna nästan får höstfärget.

Kom hem till en grönskande vår och nu väntar nya spännande äventyr.

Lahti

Sista  anhalten på vår resa blir på ett regnigt skidstadion i Lahti. På parkeringen träffar jag på den här lilla filuren. Han får tydligen vänta i bilen när husse är ute på uppdrag.

Snön räcker inte riktigt till för en skidtur...

..men här känner  jag igen mig från de skidtävlingar jag sett på TV.

Ganska blött på målområdet också.

Hoppbackarna ser lite snöfattiga ut de också.

Läktarplatserna är en fint färgklick men jag tror inte jag vill slå mig ner där. Det ser blött ut.

Regnet gör att vi inte letar upp några fler platser att besöka utan åker raka vägen till Helsingfors och båten som ska ta oss hemmåt.

Verla, ytterligare ett världsarv.

Sista dagen på vår resa i Finland letar vi oss fram till ännu ett världsarv. Alldeles intill det världsarv vi ska titta på finns det information om hällristningar. Jag kan inte se var de är men tar för säkerhetsskull några bilder på klippan som finns på andra sidan sjön. Kan ju kika lite närmare på bilderna sedan.

Och så riktigt så, här finns det några. Nu är det bara några få, där man kan se att det är ifyllt med rött, men man kan ana i berget att det finns fler.

Det här som liknar ett hjärta, till höger i berget, är nog ingen ristning, det är nog bara naturen som har format sin hjärtliga hälsning där.

Verla träsliperi och pappfabrik är en välbevarad nedlagd träindustri.

Fabriken grundades 1872 och stängdes 1964 sedan de sista arbetarna gått i pension. Den första fabriksbyggnaden brann dock ner men ersattes av de som nu finns och då byggde man det större och i tegel. En pampig byggnad är det.

Riktigt fina prydnader på taket.

Fin viloplats för fåglarna.

Många fina byggnade finns det här så även ett besök då det inte är öppen känns fint.

En egen brandstation hade de också. Inte så stor men var nog bra att ha när man arbetade med trä och papper.

Vatten är bra transportmedel så jag gissar att man både tog upp material för tillverkning nere vid sjön och lastade de färdiga produkterna för leverans till båtar via den här lilla järnvägen.

Vackert här även en gråmulen och lite regning dag.

De enda vårblommor som jag såg på hela den här resan, var den här lilla tuvan med blåsippor.

På väg och Keskusta.

Fulaste rondellprydnaden är härmed korad. Jag har ingen aning om vad det föreställer men inte var det snyggt. Tar tacksamt emot förslag på vad detta kan vara för något.

En sak man bör tänka på när man åker med bil i Finland är att överallt så finns det orter som heter Keskusta. Man kollar febrilt på kartan men hittar ingen ort i närheten som heter så. Men har man tur så har man startat sin biltur i ett område där skyltarna även finns på svenska och kommer relativt snart på att den där mystiska orten är centrum fast på finska.

I Kintaus hittade vi ett intressant museum, om man nu är intresserad av grävmaskiner. Här stod de på rad.

Lite andra fordon fanns här också.