Så kom vi till Bukarest.

Så kom vi till Bukarest efter en timmes bussresa från Donau, vi åker genom ett område som ser mycket välbärgat ut, stora hus och många palatsliknade hus under uppbyggnad.

Vår guide säger att det är "gypsies" som bor där. Hon tycker inte om att vi säger romer, för det förväxlas då med rumäner säger hon.

Fråga mig inte var de får pengar ifrån, säger hon också, för det vet jag inte.

Fast om man ska prata om palats så då ligger de husen i lä, i förhållande till "Folkets hus" inne i Bukarest. Lite ironiskt med det namnet, när ca 30 000 vanliga bostäder var tvungna att rivas då palatset skulle byggas. 

Fast så mycket folkets hus är det inte utan den enorma parlamentsbyggnaden som Cesusescu lät bygga. Den där kåken är 240 meter bred, 270 meter lång och reser sig 86 meter över och 92 meter under gatunivå. Det finns 1.100 rum plus en stor teater där. En enormt stort hus som är mycket större än vad det ser ut så här från framsidan. Det sträcker sig flera kvarter bort och åtta våningar under jord. Bara garaget rymmer 20.000 bilar. 

För att kunna bygga det enorma palatset så lånade han upp pengar från utlandet och sedan bestämde han att hela utlandsskulden skulle återbetalas inom tio år. Elransonering infördes och alla jordbruksprodukter skulle säljas utomlands. Hade man höns fick man bara behålla fötter och huvudet. Det blev livsmedelsbrist i landet och folk svalt. Inget fick importeras utan om man behövde något som inte fanns i landet så byggdes det upp en fabrik för tillverkning av det.

På torget framför har några saabetusiaster ställt ut sina ögonstenar. De blir extra glada då de får träffa en i vårt sällskap som jobbat på Saab. 

Efter en kort guidad tur genom Bukarest ska vi äta lunch på Caru' cu bere, "Ölvagnen" som långt ifrån är någon vagn med öl.

Men först stannar vi till vid minnesmärke Pånyttfödelse, den ska påminna om de offer från den rumänska revolutionen 1989, som omstörtade Komunismen. I folkmun kallas den för "Potatisskalen". De tycker att klumpen där uppe ser ut som en hög med potstisskal

Men nu blir det mat. Restaurangen ser ut som en ombyggd kyrka, men i kontrast till alla ombyggda kyrkor runt om i världen så är den här restaurangen byggs som just restaurang från början.  Från början låg ett ölbryggeri där, därav namnet.

Lite kul är att de gjort ingångarna till toaletterna så att det ser ut som om man går in i ett biktbås.

Här tar vi avsked av vårt resesällskap under flodresan och går till vårt hotell. De andra åker hem.  Vi har några dagar där vi tänkte kunna se lite av Bukarest. 

Bergsområdet Belogradchik.

Från Vidin tar vi en busstur till Belogradchik, resan tar ungefär en timme och vi får se lite av landsbygden under resan. Många, många industrier som byggdes upp under kommunisttiden är nu nedlagda och står som tomma övergivna skal.

Många hus som är bostäder ser ut att behöva en hel del omvårdnad.

Fast i staden Belogradchik är husen finare och visst ser det mysigt ut med all chili på tork.

Kul med Herr Gårman, han har en liten käck keps på sig.

Orsaken att vi åkte hit var de lite speciella bergen som bildats här.

Belogradchik är en gammal fästning som ligger på de norra sluttningarna av Balkanbergen. Det är ett av de bäst bevarade i Bulgarien och ett kulturminne av nationell betydelse.

Fästningens murar är över 2 meter, men trots det så kändes det inte som någon fästning då man kom in genom porten dit. En stor öppen yta fram till nästa port.

Den ursprungliga fästningen byggdes under den tid då regionen var en del av det romerska riket. Klippformationerna i området fungerade som ett naturligt skydd.

Numera är det de speciellt utformade bergen som mest lockar hit turister. Var också en anledning att jag ville dit. Fast jag trodde nog att området med dessa berg var större.

De olika bergsformationerna har fått namn. Den här kallas kyssen.

Det ska finnas en hare och lite andra former också, men jag kom inte underfund med vilka de var. 

Tar man trapporna upp och går in genom porten där, blir det fin utsikt.

Det gäller att hålla koll på stegen här uppe.

Samhället Belogradchik ligger strax nedanför fortet. 

Vidin

Vidin är vår näst sista hamn på resan och en av de äldsta städerna i Bulgarien.  Den har en rik historia, men numera är det en avfolkningsbygd.

Vi får en brant landgång, men även jag lyckas ta mig upp där. 

Som många ställen i de här trakterna har även Vidin en fästning. Baba Vida fästningen. 

På sådan här historiska platser skulle det vara intressant om väggarna kunde tala och berätta sin historia. Fortet har även varit fängelse.

Det finns en legend som är knuten till den här fästningen. En bulgarisk kung som styrde över Vidin hade tre döttrar; Vida, Kula och Gamza. Före sin död delade han upp sitt rike mellan de tre döttrarna. Vida, den äldsta, fick Vidin och landområdena norrut till Karpaterna, Kula fick Zajecar och Timodalen och Bamza skulle styra över länderna västerut. Gamza och Kula gifte sig med alkoholiserade och krigiska adelsmän, Vida tyckte inte att deras liv var något att eftertrakta och avvisade alla äktenskapsförslag och förblev ogift och hon byggde sig en otillgänglig fästingen och tillbringade sitt liv där. En medeltida version av begreppet Iron Maiden/Järnjungfrun.

Finns en söt lekskulptur här som är älskad av alla barn i staden.

På håll tyckte jag att texten på den här byggnaden såg ut som ett stort E, men på nära håll såg jag att det var ett minnesmärke över kommunismens offer.

Vidin har även den längsta bron över Donau.

Slussen

Vi närmar oss det stora kraftverksbygget på Donau.

För att komma vidare här måste vi slussas. Inte en utan två gånger. Det finns en sluss på var sida om kraftverket. Vi hänvisas till slussen som ligger på den serbiska sidan. Den är öppen och det är bara att köra in.

Slussarna består av en dubbelkammare som är 340 meter lång, 34 meter bred och  en fallhöjd av 2×16 meter.

Det tar en stund att slussas genom två kammare. Portas ska sänkas och öppnas så att vattnet är där det ska vara.

På den serbiska sidan ser vi att den Jugoslaviska jätteflaggan och Titos namn finns kvar.

Sakta, sakta sjunker vi nedåt inne i slussen.

Innan vi kommer för långt ner hoppar en besättningsman av och lägger betalningen i brevlådan, som står på kanten av slussen.

Ser också att vi har några åskådare, fast de är mer upptagna av varandra än på oss som slussar.  

Nere i hytten är utsikten ganska begränsad nu.   

Vi försvinner längre och längre ner, besättningsmännen håller koll på alla rep och trossar.           

Nu är vi nästan ända nere.

Flera fåglar flyger runt här nere och hittar tydligen lite matnyttigt.

Porten framför oss börja sänkas ner och en smal springa öppnas.

Öppningen blir större och...

...större och nu kan vi åka igenom. Tack vare att porten sänktes ner kommer det inga vattendroppar på oss.

Här kan vi även kika in till maskineriet. Gubbarna där inne ser inte så stora ut.

Kuggarna och alla kablar längst in ser mer ut som ett konstverk.

Vi är nu ute kommer in i nästa och sista slussen.

Kan nu se kraftverksportarna. Kraftverket här sägs vara det femte största i världen, jag har inte kollat om det är riktigt men den har 12 aggregat och producerar ca 11 TWh.

Det skvalpar över lite vatten då och då. Nackdelen med kraftverket, förutom  vattenhöjningen som gjorde att flera byar och öar försvann under vattenytan så har fiskenäringen förstörts. Ingen tänkte på att bygga en trappa för fisken vid sidan av bygget så nu kan inte stören ta sig uppför floden för att fortplanta sig.

Det verkar inte bekymra dem som fiskar nedanför.

Nu börjar det bli ganska mörkt och vi ser att kapten är ute och håller koll, låter honom sköta resten av slussandet och drar oss tillbaka för att äta middag.

Järnporten

Då är vi på väg in i det som kallas för Järnporten. Den smala sprickan i berget vidgade sig och vi kom sakta in i det som kallas för Järnporten.

Det blev brantare på båda sidor om floden.

Någon ville verkligen förmedla att de gillar naturen och bosatt sig på den smala remsan nere vid floden.

Många grottor kantar klippväggarna på den här sträckan. Den största grottan, Ponicova  har två ingångar och man kan besöka den med en auktoriserad guide.

Ingen uppfiffad grotta som man som vanlig turist kan besöka utan man behöver vara riktig utrustad för att besöka den.

Vi fortsätter in i Järnporten.

Nu börjar vi spana efter ett konstverk "Ägget" som ska finnas på den serbiska sidan. Se, där har vi det! Det har tydligen stått där länge och börjar vittra sönder.

Vi har också kommit fram till platsen där det var ganska så dramatiskt att passera innan kraftverket och slussen byggdes. Flodbäddens klippor och tillhörande forsar gjorde ravindalen till en ökänd passage för sjöfarten, även för de mest rutinerade båtsmännen. I vakttornet här bevakades det om det gick att åka eller ej.

Om kulan som sticker ut frånhuset var i vågrät ställning så var man tvungen att vänta, stod den lodrätt var det fritt fram. Kulan stod vågrätt nu när vi kom, men eftersom det nu finns en sluss längre fram behövde vi inte bry oss om den signalen.

Det fanns ett kloster på den här platsen på antingen 1300- eller 1400-talet (det exakta året är okänt) men byggnaden förstördes under striderna på 1600-talet. Försöken till återuppbyggnad stoppades efter att det stigande vattnet på 1960-talet placerade ruinerna helt under vatten. Men 1993 byggdes ett nytt kloster här.

Det är byggt i sten och ovanpå ruinerna av det gamla klostret.

Det som jag tror är mest känt här vid Järnporten är nog det enorma ansikte som är uthugget i berget.

Ansiktet är 40 m högt och 25 m brett. 12 skulptörer gjorde ansiktet på uppdrag av en rumänsk affärsman och en historiker vid namn Dragan. Prislappen var "bara" på 1 miljon dollar. Detta enorma ansikte som är uthugget i den rumänska sidan av floden Donau, firar den rumänska hjälten Decebalus, som utkämpade många strider med romarna. Decebalus ledde sin armé i strid med romarna många gånger. Han tog sitt eget liv efter att den romerske kejsaren Trajanus erövrat Dacia år 106 e.Kr.

Texten under ansiktet lyder. Decebalus rex, Dragan fecit.

Dragan hade hoppats på att någon skulle ha skapat ett liknande konstverk på den serbiska sidan av kejsaren Trajanus, men så blev det inte. En bit längre bort finns däremot Tabula Trairana, den är av betydligt äldre datum.

Tabula Trairana är från år 101 e. Kr. Den markerar var den romerska truppen drog fram.

Vattennivån i Donau har stigit i samband med kraftverksbygget och 1972 flyttades tavlan upp 35 meter.

I väntan på att komma till slussen längre fram på floden så gick vi in och hade glassfest.

Alla blev som barn på nytt och njöt av glassen.