Skaldjur och midsommar

Midsommarhelgen var vi som de senaste åren på västkusten och dök. Krabbtaskorna hade också samlats verkade det som, vi såg mängder av dem i Hamburgsunds skärgård. Den här stora krabban var lite kaxig och viftade med sina stora klor när jag kom förbi. Eller så såg den sin egen spegelbild i kameraporten, vem vet...

Det hade egentligen varit mer rätt att skriva leddjur istället för skaldjur. Gemensamt för dessa djur är att de har en segmenterad kropp och ett yttre skal. Mer än 80% av alla kända djurarter är leddjur som t ex kräftdjur, insekter, spindeldjur och havsspindlar. Krabbtaskan är väl utrustad för att ta byten (döda eller levande) med hårda skal. De stora klorna fungerar som krossande tänger och för att mala sönder bytena ytterligare har den tre tänder i magsäcken.

Kanske inte så vackra men ändå tacksamma fotobjekt som inte rör sej så värst mycket även om man blir närgången. Leddjur som krabban ovan och alla de andra arterna i denna blogg kan bara växa när de ömsar skal. När krabban ömsar ökar bredden på skalet ca 25% i storlek.

Under ett dyk på midsommarafton stöter vi på en riktig "ärkehummer". Den här är rejält stor och kommer dessutom fram för att kolla in mej lite extra. Det är förstås svårt att se vad som är stort eller smått när man inte har något att jämföra med...

...men det här är en liten hummer. Så liten att man inte skulle få behålla den om den gått in i en tina. Hummern är liksom många andra leddjur i havet en asätare, en renhållare i havet. De har sinnesorgan som kan fånga upp doft/smakämnen från döda djur i vattnet trots att koncentrationen är extremt låg. De följer sedan den riktning som har en ökande koncentration av ämnet och hittar fram till matplatsen.

Trollhummern sitter ofta gömd i sprickor och mellan stenar. För det mesta ser man den upp och ner på dagtid och lyser man på den kryper den in och gömmer sej i mörkret. Om man dyker på kvällen eller natten hittar man dem ute på jakt och då inser man hur många det kan finnas på en liten yta.

Ibland hittar man en som är vänd "åt rätt håll" och dessutom poserar för några bilder innan den drar iväg och gömmer sej. Trollhummern blir ofta bifångst i krabb- och hummertinor och den smakar gott har jag hört, men är ganska liten.

Ett av mina favoritdjur är eremitkräftan. Bakkroppen saknar skal hos dessa djur och de använder sej av tomma snäckskal, som de måste byta upp sej till större storlekar av när de ömsar och växer. Vissa arter kan också ha en anemon eller ett svampdjur som skydd på bakkroppen.   

Eremitkräftan är ingen eremit utan samlever ofta med andra eremitkräftor och även andra arter som t ex havsbortsmaskar och hydroider. Den här individen är inte mer än ca en centimeter och sitter på en "död mans hand" som är en läderkorall (det finns vit och orange).

Efter två dyk, avlastning och vård av utrustning och oss själva sätter vi oss till bords för att avnjuta havskräftor. När de står på ett matbord är det skaldjur. Jag visade i en tidigare blogg hur de lever på lerbotten. Man ser dem ganska sällan under dyk för de vill helst hålla till på djup som vi inte besöker, från 40 till ca 800 m. Ibland hittar man enstaka individer på 30 meter som de jag visade för någon vecka sedan.  

Först tas det en del bilder men när man väl börjat äta är det bara att stoppa undan telefoner och kameror, om man inte vill sätta onödigt kladdiga fingrar på dem.  

Midsommarmiddagen blir en lång sittning men trevliga dykkompisar och välfyllda fat med kräftor.

Eftersom det är midsommar avrundar vi med hemgjord jordgubbstårta. Dagen har varit lång, vi går och lägger oss lagom när solen går ner.

Hälsningar Lena

Hemma hos havskräftan

Om man simmar ut på lerbotten till vänster om småbåtshamnen i Jordfall, Gullmarn, och fortsätter ner till ca 25-30 m djup kan man stöta på havskräftor.

1. De bor i hålor på den grå dybotten och ofta när man lyser på dem backar de raskt ner i sina hålor. Den här virvlar också upp lite dy då den backar ner. Havskräftorna är vackert röda även levande och det finns inga andra arter som man kan förväxla dem med.

2. Den här vackra kräftan var lite mer modig och kom fram ur sitt hål för att kolla in oss. Kräftorna blir upp till ca 25 cm långa och hannen är något större än honan. Tyvärr har jag inte en aning om hur man skiljer könen åt. Jag misstänker att man måste titta på kräftans undersida.

3. Vi stötte även på en kräfta som tycktes gilla att vara med på bild. Den här spatserade stolt runt sin håla och verkade nästan visa upp sej. Det var drygt 33 m djupt vid platsen och då går dyktiden snabbt åt. 

4. En havskräfta som visar upp sej så här bara måste man ju stanna en extra stund vid.

5.

6. Efter uppvisningen gick den tillbaka ner i sin håla och la sej tillrätta. Den ser ibland lite öde ut på lerbotten men det finns ett pampigt djur till som man kan hitta här.

Cylinderrosor är faktiskt djur även om både namnet och utseendet kan få en att tro annat. Det är en typ av koralldjur som har en cylindrisk kropp nedgrävd i lerbotten. Den kan ha upp till 180 randiga tentakler. Under första dyket vid Jordfall hittade vi detta exemplar på drygt 30 m.

De inbjuder till lite olika fotovinklar och experiment och dyktiden går fort åt.

Nästa dag dök vi igen på samma plats och nu var det strömt när vi kom ner till 34 m.

I strömmen blir det en helt annat bild och med lite ström gör det heller inget om man råkar komma åt botten lite. Partiklarna försvinner med strömmen om man ger sej till tåls en kort stund.

Ha en fin kväll

Lena