Avhandlingen offentligt försvarad

Nu är den bästa tiden på året för att fotografera spindeltråd och spindlar. Man behöver inte ens stiga upp särskilt tidigt för att hitta de stora näten fulla med dagg. Det var också hög tid för doktoranden att försvara sin avhandling om hur brospindlar (Larinioides sclopetarius) spinner sina trådar. Jag har varit biträdande handledare och hade lovat henne att dokumentera under dagen.

Ordförande inledde akten med att presentera opponenten som först skulle ge en översikt av ämnet och sätta avhandlingen i en större kontext. 

Opponenten var en professor från Keio University i Japan. En mycket kompetent person men också lättsam att lyssna till, trots att det bitvis blev väl så komplicerat. 

Efter det inledande föredraget är det dags för doktoranden, Sumalata, att presentera resultaten från sin avhandling. Hon har ca 30 minuter på sej att på ett begripligt sätt redogöra för den forskning hon har gjort under nästan fem års tid. Det är förstås lite nervöst, även för handledarna...

Hon gör det med bravur och det är en fröjd att sitta i publiken och lyssna. En och annan brospindelbild dyker också upp under presentationen. Det är en bonus doktoranden kan få när en av handledarna fotograferar spindlar. 

Efter presentationen följer en offentlig diskussion mellan opponent och respondent. I det här ögonblicket är man som mest nervös när man är doktorand och har föga förståelse för att även opponenten kan känna en viss nervositet.  

Här blir det lite tufft, men det är OK och förväntat, bara det sker i en vänlig atmosfär. Det hänger mycket på hur opponenten ställer sina frågor. Han gör ett strålande jobb och Sumalata får verkligen visa vad hon kan. Det blir en bra diskussion och då är det även OK att medge när man inte kan eller är osäker över något.

Diskussionen pågår ungefär en och en halv timme. Det här är jobbigt, jag minns fortfarande hur det kändes fast det är 25 år sedan jag gjorde det. 

När doktoranden börjar förstå att diskussionen närmar sej slutet brukar ansiktsuttrycken förändras något. Jag har fotat vid många disputationer och i det här läget brukar respondenten inte kunna motstå ett litet leende, även om akten inte är riktigt över ännu.

När diskussionen mellan opponent och respondent är avslutat följer frågor från tre betygsnämndsledamöter. De satt med ryggen mot mej så det blev inga bilder. När de ställt sina frågor får vem som helst i publiken ställa frågor. Hela akten kunde även följas via Zoom och de får samma möjlighet att ställa frågor. Disputationsakten har nu pågått i drygt tre timmar.    

När all offentlig diskussion är avklarad får betygsnämnden träffa handledarna och opponenten i ett slutet rum för att ställa frågor om doktorandens arbete. Handledare och opponent lämnar därefter rummet när betygsnämnden fattar beslut, dvs om avhandlingen är godkänd eller ej. Samtidigt väntar doktoranden och alla åhörare på att de ska komma ut och meddela resultatet.  Här blev det förstås godkänt (med beröm).

Nu kan den nyblivna doktorn förstås inte sluta le.

Handledare och publik skålar i något som numera alltid är "bubbelsubstitut" i gröna plastflaskor. Men vad gör det, ögonblicket är ändå alltid festligt.  

Den nyblivna doktorn kan slappna av, för nu återstår bara festligheter.

Sumalata med sin blivande man Somendu. 

Så har omfattande och helt ny information om hur brospindlarna spinner sina trådar "lagts till handlingarna" och försvarats offentligt. Hundratals eller t o m tusentals brospindlar spinner nytt silke varje kväll, efter mörkrets inbrott, i småbåtshamnen vid Skarholmen i Uppsala och många andra små hamnar (och på broar) i världen. Nu vet vi lite mer om hur det går till.

Hälsningar Lena

Några krispiga rutor från campus

Strålande sol, minus 10 grader och vintervackert. Det kunde jag inte motstå utan gick ut på en rask lunchpromenad. Jag gick tvärs genom SLU campus ner till Fyrisån.

Det blev snabbt uppenbart att kläderna jag har inomhus under en arbetsdag inte räckte till för att vara ute, fast det var i stort sett vindstilla. Men jag stannade till och njöt av ljuset. 

Jag gick ca 200 m längs ån och vände sedan tillbaka mot mitt varma kontor och en kopp automatkaffe. Men det var friskt och fint ute så länge det varade.

Enligt SMHI blir det 0-gradigt på torsdag och då är det slut med rimfrosten för denna gång.

Hälsningar Lena 

Mjölk på jobbet - mer än bara i kaffet

Just nu kan vi köpa mjölk på jobbet. Det kan tyckas vara en självklarhet om man jobbar på Sveriges Lantbruksuniversitet, men mjölk ska både pastöriseras och kylas för att få säljas som livsmedel (små volymer får säljas opastöriserade). Korna går ju heller inte på campus. Men i fredags dök den här upp, en mjölkautomat.  

Om man inte har med sej en egen flaska för mjölken kan man köpa en för 10 kronor. Den kan man naturligtvis återanvända.

Det här är mjölkautomaten. Mjölken pastöriseras på Lövsta gård, där korna går, och levereras kyld till automaten. Här är det bara att följa instruktionen.

Man öppnar luckan, ställer in sitt kärl och trycker på knappen. Ett räkneverk talar om hur många ml du fyllt. Sedan betalar man med svisch. Mjölken kostar 42 kronor litern. Vilket är vad man får betala om man vill ha närproducerad mjölk, ej homogeniserad och med naturlig fetthalt. Mjölkautomaten är inte något som är unikt för SLU. Den finns på ett antal gårdar ute i landet och det finns ett tillräckligt stort antal konsumenter som betalar för den här sortens mjölk. 

Vad som är lite speciellt med den här mjölken är att den kommer från ett forskningsprojekt där kor fått behålla sina kalvar i 4-6 månader. I vanliga fall tar man bort kalven från kon någon dag efter att den är född och föder upp kalvarna separat. Här följer kalven med och dricker när den behagar. 

I söndags stämde jag träff med projektledare Sigrid Agenäs och fick besöka korna med sina kalvar. Jag vet vad några av er anser om kor men här var jag tillsammans med ett proffs, fick tydliga instruktioner hur jag skulle bete mej bland djuren och naturligtvis byta både skor och kläder för att ens få sätta min fot i stallet eller hagen. Väl ute i hagen var det bara att stå stilla och titta på djuren. En och annan var förstås lite nyfiken.

Om ni föreställde er små gulliga kalvar som skuttar runt så har de passerat det stadiet nu. En sex månaders kalv är ett ganska stort djur. Den kan dricka 18-20 liter mjölk per dag, fast den har fint grönt bete att äta av. 

Men de är förstås lite söta fortfarande....

...och de mäter sej med varandra, eller så är det bara sällskapligt buffande. 

Här är några av korna på väg in till roboten för att bli mjölkade. De väljer själva när det är dax och då får de också kraftfoder. De har en transponder på halsbandet så varje ko får en fodergiva anpassad efter sina behov. Det finns en grind inne i stallet som hindrar kalvarna att komma in till mjölkroboten. När det inte är sommarbete går ju alla djuren inne i stallet och där måste det fungera med att ha kalvarna bland korna.

Här funderar de över om det är höger eller vänstertrafik som gäller. De har inte så bråttom. Eftersom de kan bestämma själva behövs ingen som stressar dem genom att  driva dem i gångarna. 

Jag fick vänta ganska länge på att en kalv skulle ta sej en slurk mjölk, men till slut fick jag utdelning. 

Sigrid berättade att korna är betydligt mer än bara "en mjölkbar", även när kalvarna börjar bli så här stora. De ser mycket ömsesidig samvaro mellan ko och kalv, de gosar och slickar varandra. 

Här är ett exempel. Det är inte bara kon som slickar kalven utan också det omvända. Det som ser ut som konstiga mönster i vitt på den här kon (och andra) är resterna av märkning med stora siffror som de haft när en doktorand gjort beteendeobservationer. Man samlar förstås in mängder med data från dessa djur. Det finns kameror både inne och ute, de har band på benen (blå grej på kalvens bakben) som registrerar hur mycket de rör sej. De registrerar förstås all typ av mjölkdata, hälsodata, vikter och en massa som jag inte har koll på. 

Men här är det bara gos just nu och visst ser man att det är mor och dotter.

Det finns lantbrukare som är intresserade av den här sortens djurhållning och det finns en efterfrågan bland konsumenter på mjölk producerad på detta sätt, men det finns väldigt lite forskning på hur väl det fungerar i praktiken.  

Här är projektledaren tillsammans med två av de mer nyfikna individerna. Sigrid är professor med inriktning på idisslare och denna söndagseftermiddag var hon på plats för att göra en del kontroller inne i stallet. Då går hon också gärna ut bland djuren och man ser att de helt klart är vana vid att hon rör sej bland dem. 

De här två var också nyfikna på oss och den där grejen som riktades mot dem som det kom små klickande ljud från. Jag hade en telezoom på den ena kameran för att kunna fota kor och kalvar på ett avstånd som inte störde dem. Jag ville ju se dem interagera med varandra. På den andra kameran hade jag 16-35 mm för Sigrid hade sagt att vissa kommer väldigt nära. 

Ko-lossalt nära ibland och då kan man ju inte motstå att ta några närbilder. Jag satt förstås inte på huk när jag tog dessa utan stod stilla bredvid kon och chansade, utan att titta i sökaren. Därav den sneda horisonten. 

Här lyckades jag bättre med horisonten. Notera flugan på mulen, nästan skarp är den också. 

Hälsningar Lena

Promotion

I lördags hade Sveriges lantbruksuniversitet promotion, dvs en ceremoni då insignierna för doktorsgrad delas ut efter godkännande av doktorsavhandling. Dessa tre härliga tjejer skulle denna dag få motta doktorshatten och diplomet. Klädkoden är hödtidsdräkt, men klänningen behöver inte vara svart.  

Efter högtidligt intågande i aulan inleds promotionen med tal av rektor. Hattar, lagerkransar och diplom ligger uppradade i bakgrunden. Det var ett 30-tal nya doktorer från fyra fakulteter som skulle promoveras. Dessutom en jubeldoktor och sju hedersdoktorer.  

Först ut var en jubeldoktor, vilket är en titel som tilldelas den som 50 år tidigare promoverades till doktor. I år var det bara en och det var en gammal kollega till mej och professor emerita vid vår institution. 

Sedan följde promovering av nya doktorer vid min fakultet och bland dessa en tjej som jag varit handledare till, vilket också var orsaken till att jag var där och tittade. Det är promotor som delar ut hatten...

...följt av diplomet.

Därefter tar de varandra i hand och doktorn kliver över trappsteget och ner på andra sidan.

Slutligen ett bugning till rektor, hedersgäster och alla som med i aulan. Då är nästa person redan på väg upp osv.

Dessa tre vänner var de sista från vår fakultet och fick därför stå kvar på scenen för fanfar och slutord från promotorn. Därpå följde nästa fakultet och så höll det på ett par timmar.

Efteråt var det förstås fotografering...

...och jag passade på att vara med bland äkta makar och ta några bilder. Jag skulle egentligen inte ha någon kamera med mej på detta evenemang, eller påföljande fest, men ryckte ändå med mej en 7D mkII (det jag har sedan jag sålde min 5D) och mitt ljusstarkaste objektiv, ett 50 f/1,2. 

Det blev några porträttbilder också, på alla tre naturligtvis.

Efter promoveringen var det fest på slottet och vi skulle åka buss dit. Den här vackra pärlan hade kommit för att vara med och köra gäster till slottet. 

Slottet går inte att fota med 50 mm (som dessutom blir x 1.6 på den kameran) men så här såg det i alla fall ut på väg in.

I garderoben samsades doktorshattarna. Det här är rätt dyra huvudbonader så de allra flesta lånar en hatt av en äldre kollega. Hattarna har sålunda varit på betydligt fler promoveringar och fester än sina ägare.

Lite bubbel att starta med.

Uppsala slott är otroligt pampigt och kanske inte alls vad man förväntar sej av ett slott. Stenväggarna är ofta kala och fönstren väldigt djupa. Takhöjden är enorm. Lokalerna fylldes snabbt med festklädda människor.

Jag hittade en trappa upp till balkongen och tog några bilder ut över festlokalen. Här får man en viss uppfattning om hur högt i tak det är.

Färggranna förrätter på ett vackert dukat bord. Stolarna är dock inte de allra skönaste. I synnerhet om man har en klänning med pärlor påsydda på tyget. Varenda pärla kändes redan innan första vinet var serverat.

Den långa middagen ska snart börja för den tappra serveringspersonalen. 

Jag fotade väldigt sparsamt under middagen för det skulle ändå inte bli särskilt bra resultat och det var dåligt ljus. En porträttbild blev det i alla fall.

Det var förstås ganska många talare och jag fångade den mest underhållande på bild, hedersdoktor Jason Shogren från USA.

Vi avrundade med kaffe och avec en trappa upp och då passade de två veterinärmedicine doktorerna på att samråda lite om en halt shetlandsponny. Hattar eller ej, det finns fortfarande en vardag efter helgen. 

 Hälsningar Lena