Mera bläckfisk

Lunchen är väldigt viktig när man dyker i kalla vatten, i synnerhet då det är på höstkanten och inte längre är så varmt på land. Nu hade vi visserligen varmare än det brukar vara vecka 38, även i vattnet. Oftast hade vi varm soppa, men grillad korv går också utmärkt och med två portabla gasgrillar fixar kocken det lätt till 12 personer. 

Efter lunchen är det vanligt att man vilar lite. De tjocka underställen man har under torrdräkten gör att man kan ligga på marken eller bryggan utan problem, bara det inte regnar. 

Det här är en mysig stund på dagen, men efter ett par timmar på land packar vi båten igen och ger oss ut på ett andra dyk. 

Ganska tidigt på dyket möter vi den andra bläckfisken på denna resa. Den här är större och kaxigare. Jag har 60 mm makro på kameran och det blir lite av en utmaning, samtidigt som jag ju gärna ville ha närbilder på bläckfisk. Den hänger på sidan av en stor sten.

Den verkar inte särskilt orolig över vår närvaro och min sambo kollar om den vill hälsa genom att sträcka ut en hand. Den visar inget intresse för honom och då får den vara. När vi var på Tustna 2021 mötte vi en väldigt social och sällskaplig bläckfisk som ni kan titta på nedan.

Ett sällsamt möte under ytan - Fotosidan 

Det är egentligen inga problem att fota en bläckfisk med 60 mm makro. Det är snarare blixtarnas förmåga att belysa motivet när avståndet blir större som begränsar. Dessutom vill man inte ha onödigt mycket vatten mellan motivet och objektivet. Vattnet är inte kristallklart och det påverkar förstås.  

Eftersom bläckfisken inte tycks bry sej om jag är närgången passar jag på att ta några närbilder på tentaklerna. Den rör på dem lite hela tiden, men ringlar ofta ihop dem till fina spiraler. Det är genom dessa som bläckfisken skaffar sej information om sin omgivning och den har t ex "smaklökar" i sugkopparna samt förmågan att känna temperatur.  

Bläckfiskar har ungefär lika många nervceller som hundar. De är grupperade i de åtta armarna samt en mindre central enhet och tentaklerna antas kunna agera "av egen vilja" och behöver inte styras av det centrala nervsystemet (dvs hjärnan) som hos hundar (och andra ryggradsdjur).

Om en bläckfisk vill undersöka något kommer det en tentakel ringlande. Vi har fått uppleva hur stora bläckfiskar i Kanada både "skakat hand" och provsmakat på kamerablixtar och portar. 

De kan också använda tentaklerna för att promenera på botten som den gör på denna bild. Jag blir förstås helt uppslukad av bläckfiskens små uppvisningar.

En annan intressant aspekt på bläckfiskens anatomi är att den har tre hjärtan. Ett pumpar syresatt blod ut till kroppens alla delar och de andra två pumpar blodet förbi gälarna så att det kan ta upp nytt syre. Blodet är dessutom blått för det har hemocyanin som transporterar syre i blodet, istället för hemoglobin. Hemocyanin innehåller koppar till skillnad från hemoglobin som innehåller järn. Det gör att hemocyanin binder syre mer effektivt om syrgastrycket är lågt (även effektivare vid låg temperatur). 

Det är mycket mer än bara formen som gör bläckfiskarna intressanta och jag är mycket fascinerad av dem.

När den förflyttar sej en bit och sträcker ut sej i sin fulla längd blir ljussättningen inte bra och denna bild är kraftigt redigerad i LR. Den simmar dock inte iväg från mej utan slår sej ner igen och intar några olika poser. Den kanske t o m njuter lite av uppmärksamheten, vem vet, de är avsevärt mycket smartare än man tidigare trodde. Det finns dokumentation om hur bläckfiskar i fångenskap lärt sej att känna igen olika individer bland personalen och att de kan favorisera vissa men straffa andra genom att t ex spruta vatten på dem. 

Vi lämnar bläckfisken efter ca 20 minuter och resten av dyket simmar jag bara runt och ler för mej själv. Jag tar bara några enstaka bilder och inget som ens är värt att visa. Det här blev veckans absoluta höjdpunkt och inget annat kom i närheten av detta möte. Det enda övriga jag möjligen hade önskat var att kunna byta objektiv till en vidvinkel under pågående dyk. Men det går inte och alternativen, dvs dubbla kamerariggar, är inte aktuellt av flera anledningar.

På kvällen är det tradition att spela tärning om vem som ska diska. Huset har ingen diskmaskin och det blir ju en del när så många personer äter. Personalen och även kocken deltar i tärningsspelet. Jag lyckades klara mej hela veckan, men sambon åkte på disken en kväll. 

Jag gick ut en sväng och det var helt stilla i fjorden utanför vårt hus. Fullmånen var på väg...

Det var förunderligt varmt för årstiden, antagligen runt 15 grader, som vi haft hela dagen. 

När klockan passerat nio och alla batterier var laddade eller på god väg var det flera som gäspade stort. Inga sömnproblem när man dyker.

Hälsningar Lena

Vidare vinklar under ytan

När vi ger oss av på nästa dykutfärd åker vi söderut mot Halsafjorden. Vädret ser lovande ut för dagen.

Det är vackert längs fjorden även om det inte är helt vindstilla. 

Denna dag har jag valt mitt vidvinkelobjektiv, en Tokina 10-17 mm fisheye zoom. Den är inställd på 11 mm,  för jag vill ha så lite vatten mellan objektivet och motivet som möjligt. Det betyder också att jag måste komma väldigt nära motivet för att det ska bli bra bilder. På väg ner mot djupare vatten noterar jag att det är många blåstrålar på en plats och närmar mej långsamt. Den vackra hannen simmar in precis framför kameraporten när jag tar denna bild. 

Kort därefter signalerar min sambo med lampan att han har hittat något spännande. En åttaarmad bläckfisk, alltid ett kul möte. Den är ganska liten och verkar aningen orolig. Jag närmar mej sakta och önskar att jag kunde hålla andan. Det går ju förstås inte, men om man rör sej stillsamt behöver man ju inte flåsa. Jag andas väldigt lugnt och går in i "fotomode", rör mej extremt långsamt längs botten...

Vi iakttar bläckfisken och min sambo närmar sej långsamt från andra hållet. Ibland kan man interagera med bläckfiskar och de kan hälsa på en dykares utsträckta hand med en ringlande tentakel. Vi har fått uppleva det både i Norge, här vid Tustna, samt med de stora åttaarmade bläckfiskarna i Kanada. Den här är inte intresserad utan väljer att simma iväg när vi kommer för nära.

Den simmar ut över den ljusa sand- och snäckskalsbotten, men slår sej ganska snart ner igen. 

Jag närmar mej igen och jag ser att den ringlar tentaklerna runt sej på ett sätt som jag aldrig sett förut. Det kan vara en reaktion på att den inte gillar min närvaro. Även om dessa bilder är kraftigt beskurna kanske bläckfisken tycker att jag påträngande. Jag stannar där jag är och tar några bilder.   

Den ger sej sedan av igen och simmar ut bland tarebladen. Då får den vara för jag har ändå fått ett fint möte och den tyckte uppenbarligen att det räckte med fotoblixtar för denna gång. Det är bara dykare i dessa vatten tre veckor om året, så den här bläckfisken har med största sannolikhet aldrig sett en simmande människa förut.

Vi simmar vidare och jag noterar en plattfisk som ligger väl synlig på den ljusa sand- och snäckskalsbotten.

Den simmar iväg för att sedan landa på ett underlag där den är perfekt kamouflerad. På denna plats hade jag antagligen simmat förbi den utan att se den. 

Det är gott om småfisk bland tarebladen och när vi närmar oss grundare vatten blir det allt större stim. Jag spanar efter intressanta motiv som är lite större än tre centimeter...

Det hittar jag också. En riktigt stor torsk ligger och vilar (sover?) mellan tarebladen. Den ligger helt stilla när jag närmar mej med kameran och jag får ta ett par bilder innan den kvicknar till och slinker iväg i ett moln av vitt grums.

Under tiden som jag simmat runt och letat efter roliga motiv har min sambo passat på att plocka pilgrimsmusslor. De finns gott om dem bland snäckskalen och även om de också är rätt väl dolda, hittar man dem tämligen lätt.  Den här bilden är tagen med 60 mm makro och sålunda under ett annat dyk, men den passade bra här. De mörka punkterna som man ser längs skalets kant är ögon. Musslan har full koll på vad som händer runtomkring och sluter sej ofta helt när en dykare närmar sej.

Närmare ytan är det ljusare och småfiskarna stortrivs. Vi avslutar dyket och går upp för att avnjuta en lunch i solen, följt av ytterligare ett dyk. Mer från det kommer senare. 

När dagens dykning är avslutat och vi är åter i hamn väntar rensningen. Det är flera som plockat musslor och nu ska de öppnas, rensas och bli mat. Fyra dykare bildar en kedja för att göra det mera effektivt.

Första handgreppet, att öppna musslan utan att skada muskeln, är svårast. Kent som är proffs på detta står därför först i kedjan. När det är frågan om så här många musslor är det extra värdefullt att minst en person kan utföra detta snabbt och med stor precision.

När musslan är öppen ska gälar och andra organ avlägsnas, det är ganska enkelt och en av nykomlingarna i gänget blir snabbt bra på detta.

Min sambo har tränat ganska mycket och hans uppgift blir att skära loss muskeln, dvs mumsbiten,  från skalet. Det har också öppnats en och annan öl i samband med rensningen, men de är så koncentrerade att den blir stående efter första klunken.

En sista sköljning och godbitarna räknas, 103 stycken. Vi hade gissat på allt från 100 till 110. En fin fångst och vi njuter av några till förrätt redan samma kväll, tunt skivade med syltat ingefära, wasabi och soja. Färskare än så kan man knappast få pilgrimsmusslor.

Hälsningar Lena

En till undervattensblogg

Vi brukar ofta åka och dyka i Norge vecka 38, men i år blir det ingen resa till Tustna.  Plockade därför fram några bilder från gamla Tustnaäventyr som inte varit publicerade förut. Ni har antagligen sett snarlika, ni som läst min blogg länge, men just dessa bilder har inte varit med förut. Ovan en långa. De stöter man alltid på och eftersom det är en ganska nyfiken fisk är den inte så svår att få på bild.

En liten torskfisk, osäker på vad men den har en skäggtöm. 

En del motiv är vanligt förekommande som t ex denna ishavssjöstjärna. 

De stora röda brännmaneterna brukar vi också alltid stöta på några exemplar av. 

Just denna manet hade en liten skyddsling bland sina brännande trådar. Det är ett vitlingyngel. De producerar en typ av slem som skyddar dem från de brännande nässelcellerna på trådarna och kan sålunda simma i skydd av dessa. 

Andra motiv som vi stött på men som är betydligt mer ovanliga är den här hula-hula maneten. Den kallas så för den ser ut att dansa i vattnet och då vickar "kjolen" vackert fram och tillbaka. De orangefärgade tentaklerna kan också variera i längd och ju längre de är desto mer svårfotograferad blir den förstås.  

Vi stötte på två av dessa udda maneter 2018, vid två olika dyk. Den här var betydligt djupare . Vi har aldrig sett dessa maneter någonstans, vare sej före eller efter vecka 38, 2018. 

För det mesta är vattnet klargrönt med en varm grön ton, vilket beror på att det är mycket partiklar i vattnet. Detta år hade vi ovanligt klart vatten (mindre partiklar) då blir vattnet blåare eller som här, blågrönt. Fisken på bilden är en berggylta.

De små snultrorna ser kaxiga ut när de visar huggtänderna. Den här är nog inte mer än ca 10 cm lång, så det är svårt att ta den på allvar. 

En av de jättestora anemonerna som vi alltid passerar då vi dyker i närheten av boendet på Tustna. För många år sedan hade en av dem alltid små räkor vid basen, men det har vi inte hittat på senare år. 

En liten anemon med vackra färger som jag hittade under bryggan där båten lägger till. 

Vi har också mött åttaarmade bläckfiskar under dyken vid Tustna under flera år. Bläckfiskar är bland de mest fascinerande djur man kan möta och ibland har de också varit förvånansvärt sociala. 

De kan också ändra färg från nästan vita med mörkare mönster till kraftigt röda. Skinnet kan också ha olika struktur beroende på vilken typ av underlag de sitter på. Den här tog en liten simtur, men flyttade sej bara några meter. Generellt uppfattar de inte dykare eller fotografer som något farligt, snarare något som man måste titta lite närmare på och kanske t o m sträcka ut en tentakel för att "smaka" på. 

Vi åker bort nästa vecka men inte till Norge utan till ett annat grannland. Det kommer förhoppningsvis en del bilder från den resan senare.

Hälsningar Lena

Möten i djupet I

Vi gick ner i det mörka men klara vattnet med lamporna tända. Det är alltid lika spännande för man vet inte vad man kan stöta på. 

Vi simmade ut och ner mot djupare vatten. Jag skymtade en stor ljus anemon under mej och sjönk ner bredvid den. Dykdatorn visade 30 m och jag tog raskt några bilder. Det fanns inte så mycket annat liv där som lämpade sej för vidvinkelfoto och vi simmade ganska snart upp till ca 25 m där landskapet öppnades upp med en ljus snäckskalsbotten.

jag insåg plötsligt att det låg ett djur på den ljusa botten. Wow, en bläckfisk! Det är en av de roligaste och mest spännade djur man kan möta under vatten i Norge. Den var ljus  i färgen och väl kamouflerad mot underlaget. 

Jag smög närmare och såg att den rörde lite på sej. När jag sneglade på min dykdator såg jag att tiden jag kunde vara på detta djup började ta slut. Bläckfisken sträckte plötsligt ut sej i sin fulla längd och flyttade sej en bit, tack och lov uppåt, mot något grundare vatten. 

När den slog sej ner igen hade den blivit lite rödare om tentaklerna men var fortfarande ljus. De kan ändra färg blixtsnabbt men den var fortfarande på en sandig botten med snäckskal så den behöll sin ljusa färg. Vi var nu på 22 m och jag fick några minuter dyktid till. 

Bläckfisken rörde sej sakta in bland tarebladen och en bit ifrån låg Fredrik och tittade på den. Den har nu bytt färg och blivit helt röd. Frågan var nu om denna bläckfisk skulle vara så social och nyfiken av sej som den vi träffade förra året.  

Han smög fram och sträckte ut ena handen. Bläckfisken verkade fundera en stund men flyttade sej sedan genom att promenera med tentaklerna ca en meter. Den verkade inte rädd för oss men var helt klart inte intresserad. Det var också hög tid för oss att gå mot grundare vatten så vi lämnade bläckfisken och simmade vidare.

Ca 10 minuter senare och på 15 meters djup låg ytterligare en bläckfisk. Jag trodde knappt mina ögon. Det kunde förstås vara samma men vi hade gått upp 10 m och dessutom simmat åt ett annat håll. Den här låg på en underlag som var lite blandat och hade valt att vara spräcklig i färgen.

Den reste sej upp när jag kom närmare. Mitt objektiv är en fisheyezoom och den var ställd på 12 mm. Närgränsen är 14 cm och tentaklerna nuddar nästan i porten på denna bild. Bläckfiskar har i allmänhet inget emot att vara med på bild och tycks inte uppleva bubblande dykare som något hot. Tvärtom kan man ibland få kontakt med dem och det har hänt att de också "hälsat" på oss genom att skicka ut en tentakel för att smaka av t ex en utsträckt hand (de har smaklökar i sugkopparna). Senast det hände var i Norge förra hösten som det går att läsa om här. 

Fredrik tar av sej ena handsken för bläckfiskar reagerar ofta på varmare objekt. Han närmar sej sakta men bläckfisken är inte intresserad av oss så han backar undan och tar på sej handsken igen. Det är 12 grader i vattnet och handskar är nödvändigt om man simmar runt en timme.  

Den sitter kvar på botten och en liten snultra sveper förbi när jag tar en sista bild. Vi lämnar bläckis för denna gång och går upp mot taren på grunt vatten för att avsluta vårt dyk. Vilken upplevelse, två bläckfiskmöten på samma dyk!

När den sista dykaren kommit ombord på båten är det dax att hitta ett lämpligt lunchställe. Daniel har varit längst tid i vattnet av alla och djupast (90 m). Han hade mer utrustning på sej än vad som syns på denna bild, som han häktat av sej innan han klättrade upp på stegen. För att göra den typen av djupa avancerade dyk krävs mer utbildning, prylar och träning än vid vanlig sportdykning och då kallas det teknisk dykning. 

Vi lägger till vid en liten ö och vädret är fortfarande helt underbart med strålande sol och kanske nuddar vi 15 plusgrader i luften. 

På gasgrillen ligger korvarna och alla tillbehör är framplockade. Såna här gånger smakar grillad korv extra gott. 

Vår kock Johan sköter grillningen med van hand och vi väntar på första servering. 

Naturligtvis ska det vara senap på korven. Daniel, som gjort längsta dyket (och är störst) sätter ledigt i sej tre korvar med bröd och tillbehör.

När vi andra avrundar med kaffe och en skorpa gör kocken något helt oväntat. Han tar av sej kläderna, går ut på klippkanten och hoppar i vattnet. Så varmt är det inte tycker vi andra, men han hoppar i två gånger och njuter. Våra dykdatorer har visat på 12 grader i vattnet en bit ner, men vi har alla känt att ytvattnet är kallare. Vi väljer att avvakta till andra dyk och behåller lager av kläder och tjocka underställ på. 

Hej så länge,

Lena

Ett sällsamt möte under ytan

Efter en dryg timme under ytan smakar det väldigt gott med lunch och varm tomat/böngryta sitter fint. Vi har gått iland på en liten ö och tack och lov regnar det inte. Det finns ju vissa behov som gör att man absolut måste kränga av sej torrdräkten. Det är också mer behagligt att äta om man inte behöver ha en tajt latextätning runt halsen...

Bröd, smör, pålägg, skorpor och kaffe samt en dunk med dricksvatten. Allt smakar förträffligt.

Det är extra gosigt att ha det tjocka understället på sej. Som en korsning mellan en sparkdräkt och en sovsäck. 

Efter maten är det skönt att vila en stund. Det gäller bara att hitta en bekväm position i någon lämplig klippskreva.

Evelina är yngst i gänget och är här med sin pappa som är en av arrangörerna. Dunjacka ovanpå understället och man är rustad att sova på klipporna fast det bara är ca 10 grader ute. 

Något som de flesta av oss måste göra under lunchuppehållet är att byta flaskor till nästa dyk. Om man inte har ett väldigt stort dubbelpaket eller använder en rebreather (som renar och återanvänder luften) måste man ha ett extra flaskpaket med sej.

Snart är det dax för ett nytt dyk och nu har det faktiskt börjat småregna. Vår skeppare Kenth ger oss en orientering över dykplatsen, lämpliga djup och var det kan vara bra att göra uppstigning med säkerhetsstopp. Om det råkar vara strömt, ta det lugnt och följ med, båten kommer att hämta upp oss om vi driver iväg vilket känns skönt. Vi hoppar i och sjunker ner i det gröna vattnet...

Jag har vidvinkel på kameran och spanar efter lite större motiv än nakensnäckor och eremitkräftor. Vi hittar inte så mycket men det gäller att ha tålamod och efter drygt halva dyket rycker Fredrik tag i mitt flaskpaket och pekar mot botten. Trots att den delvis är gömd bakom ett tareblad syns den ändå tydligt mot den ljusa botten, en bläckfisk!

Åttaarmade bläckfiskar är bland det coolaste man kan möta under ytan. Det har bara hänt en gång tidigare i skandinaviska vatten och det var här på Tustna för flera år sedan. Bläckfiskar är också mästare på att gömma sej och det gör dem oftast svåra att upptäcka. Den här stack dock fram en del och Fredrik smyger nära för att se om den är intresserad av att hälsa på honom. Alla ni som sett dokumentären om bläckfisken och fridykaren vet att de mycket väl kan göra det.   

Efter någon minut skickar den ut en undersökande tentakel. De har smaklökar i sugkopparna så den smakar av vad vi är för ena. De kan dessutom registrera att handen är varmare än omgivningen. Jag håller nästan andan och följer händelserna väldigt nära på motsatta sidan. Bläckfisken verkar inte bry sej inte om min kamera eller blixtarna. 

Till slut kryper den fram med hela kroppen och den fortsätter "hålla Fredrik i handen". Det här är ju nästan för bra för att vara sant. Om ni funderar över vad den stora ljusa klutten till höger är så håller F en kamera i den andra handen och blixten är vit. Han har 60 mm makro och tog bara ett par närbilder i början. Det är mysigare att försöka interagera med bläckis. 

Vi är på ca 16 m djup och jag vet att minuterna tickar. Vi har gott om luft men eftersom vi simmat betydligt djupare tidigare under dyket kommer vi inte att kunna stanna här tills vår totala dyktid är slut (60 minuter). Dessutom måste vi få till ett tre minuters stopp på ca 5 m och skicka upp en röd uppblåsbar boj så Kenth kan se oss. 

Bläckfisken släpper Fredriks hand men rör sej sedan över botten mot honom och till slut faktiskt in under honom. Jag har ett par bilder på det men de är ganska grumsiga så jag visar bara denna. Det verkade som att den röda bläckfisken tyckte att den här andra röda typen verkade OK att simma intill. Jag har blå och svart dräkt samt blixtrade ju hela tiden så åt mitt håll kom den inte.  

Bläckis simmade en kort sträcka och satte sej sedan igen och verkade iaktta oss. Jag smög nära och fick några bilder till. Nu hade vi bara ett par minuter på oss.

Ett sånt här möte i hemmavatten, även om det är Norge, är total lycka och det var utan tvekan veckans finaste upplevelse. Jag kände samma eufori som när Öhrnen fotar havsörn som äter hans utslängda fiskar.

Bläckis tar ett lojt "simtag"...

...och svävar iväg en liten bit över botten. Det är signalen för att vi måste avbryta och gå mot grundare vatten. 

Jag tar en sista bild lite ovanifrån. Vi lämnar bläckis och skänker hen ett tack för detta fina möte.

Hälsningar Lena