Vraket Havda

Det norska ångfartyget Havda ankom till Måløy den 9 december, 1944, och skulle senare på dagen fortsätta sin resa mot Bergen. Havda gick med passagerare mellan Trøndelag och Stavanger denna vinter. På just denna tur hade hon tolv passagerare, varav några var tyskar. På turen från Måløy till Bergen angrips Havda av brittiskt flyg vid Askvoll och träffas av både bomber och maskingevärseld. Det skadade fartyget sjunker snabbt i det kalla vattnet och två besättningsmän, en lots och tre passagerare följer med henne i djupet.

Ur loggboken: Vraket Havda, Luta, utanför Sognefjorden.  Datum: 120405   
Djup: 16-30 m      Dyktid: 43 min   Väder: Ca +2°C, regn.   Vattentemp: +7 °C

 Havda ligger med slagsida mot babord utanför en ö som heter Luta (eller Lutelandet). Man kan bara ta sej till vraket med båt och platsen är ganska väderkänslig. Blåser det går det inte att dyka här. Botten är på ca 30 m och vraket ligger på ljus sand, vilket gör hela dykplatsen förhållandevis lättnavigerad. Fartyget byggdes i Skottland 1881, är 55 meter långt och 8 meter brett. På den dyktid man får på de aktuella djupen hinner man simma runt och titta på hela vraket.

De två första bilderna är tagna i aktern, den andra lite högre upp.

Fredrik har här simmat runt aktern och in i vraket från sidan. Man kan se in i lastrummen som är fulla med flaskor och bråte.

Han simmar sedan ut igen åt samma håll som han kom in. Det här är en lätt vrakpenetrering men man får akta sej så att inte flaskkranar eller annan utrustning hakar fast på något utstickande.

Om man sedan fortsätter mot fören kan man se att vraket är mer sönderslaget på mitten. Två okända dykare som var med på samma utfärd. Provar lite sv/vitt.

Fören är fortfarande fullt möjlig att känna igen och när jag fotograferar vrak strävar jag efter att hitta vinklar där det ska vara lätt att förstå vad man tittar på.

Lägg märke till att man kan se bubblor från flera andetag på väg upp mot ytan. De kommer från de två andra dykarna som har simmat bakom fören. Så här ser det ut när det är riktigt bra sikt i skandinaviska vatten.

Vrakdykning kan vara spännande, i synnerhet när man känner till detaljer om vrakens historia. En del dykare ägnar sej enbart åt vrak och just denna kärleksförklaring kanske tilltalar den inbitne vrakdykare.

OBS! Havda är en gravplats och ska dykas respektfullt. Det finns även spår av det på vraket och, som på alla andra skandinaviska vrak, lämnar man allt man ser orört.

Hälsningar Lena

 PS. Den första bilden finns i undervattenpoolen men jag tycker den speglar vraket så bra så den fick komma med. Hoppas ni kan ha överseende med det. 

Badplatsrensning

Det dumpas en hel del skräp på våra badplatser under vinterhalvåret. När badsäsongen sedan tar fart måste det bort på något sätt. En möjlighet är att kommunen kontaktar lokala dykklubbar som kör någon typ av rensningsaktvitet och får lite pengar till klubbkassan för detta. Idag skulle min klubb göra en andra rensningsomgång vid en badplats utanför Uppsala, och jag har precis hängt upp mina blöta grejer efter att ha finkammat en dybotten. Idag blev det inte så mycke skräp men kollektionen av vad vi hittat under åren har verkligen varierat. Flaskor och burkar kan man ju gissa sej till, men ett annat ”populärt” skräp är engångsgrillar. Svåra att packa med sej när de är heta kan man anta. Mycket otrevliga att sätta en naken fot i också. Cyklar, soptunnor, trädgårdssopor (i säckar), armeringsjärn, muggar, drag, gamla motordelar mm mm, listan kan göras lång. Bland de mer spännande artiklarna kan nämnas uppbrutna kassaskåp (ja, i pluralis), på samma badplats två år i rad. Andra året kom inte polisen ut och hämtade det utan upphittaren fick själv köra in det till polisstationen.

Under en sådan rensning inträffade ett av de få tillfällen då jag fått mej ett bett av ett djur under vatten. Det finns exempel på djur som gillar skräpet och vid detta tillfälle plockade jag åt mej en grönslemmig keramikmugg i det grumliga vattnet. Halvvägs tillbaka till bryggan fick jag ett ordentligt nyp av muggens inneboende….en flodkräfta. Jag hade tjocka neoprenhandskar så det gjorde inte direkt ont, men man blir förvånad när skräpet plötsligt bits. Vid detta tillfälle simmade jag bort till en vassrugge, där jag tidigare sett flodkräftor, och placerade muggen på den dyiga botten. Där skulle ingen badare komma på tanken att kliva ut barfota.

Här en kräfta som gjort det mysigt för sej i en vanlig plastmugg. En anna kräfta hade hittat en grön keramikmugg och fått fullt med små musslor som gäster runt sitt tillhåll. Båda bilderna är tagen i Långsjön, Björklinge utanför Uppsala.

Nu är årets rensningsaktiviteter avslutade för vår del och badandet är i full gång, men utan torrdräkt hade jag nog inte gått i vattnet ikväll.

Hälsningar Lena

Död mans hand

Bleka fingrar som är alldeles luddiga blir plötsligt synliga i det mörkgröna vattnet. En orangefärgad “hand” dyker upp en bit ifrån. Inte så makabert som det verkar, men de ser faktiskt lite ut som fingrar fast det egentligen är ett djur, ett nässeldjur. Andra exempel på nässeldjur är t ex maneter och anemoner. Ordningen som just “död mans hand” tillhör heter läderkorall. Ja, det finns koraller även i våra skandinaviska vatten.

Det stora luddiga med fingrar till höger på bilden ovan är just "Död mans hand". Här dyker vi på ett vrak i Norge men det finns rikligt med död mans hand på svenska västkusten.

Den här bilden är från samma vrak och här sitter det död mans hand på undersidan av vrakresterna. Det luddiga på fingarna är polyper som är nästan genomskinliga om man tar en närmare titt.

Det finns både vita och orangefärgade varianter av död mans hand. Dessa är fotograferade med Canons 60 mm makro, ett av mina favoritobjektiv för undervattensbruk. Vrakbilderna ovan är tagna med en Tokina 10-17 mm fisheyezoom, ett annat objektiv som är mycket populärt bland undervattensfotografer.

Jag avslutar med en detalj av en annan "svensk korall" som heter röd hornkorall. Den här är betydligt mer ovanlig än död mans hand och man får söka efter dem på djupare vatten, ofta på ca 25-30 m djup. Denna bild är tagen på Väderöarna på ca 27 m.

Ha en bra söndag

Lena

Manetslem

För några dagar sedan visade jag bilder på vitlingyngel som sökte skydd bland de brännande trådarna i en stor brännmanet. Hur klarar det av detta utan att bränna sej? Nu vet jag hur det gör, de smörjer in sej med manetslem!

Brännmaneten producerar slem som den själv har på sina trådar. Slemmet inhiberar nässelkapslarna att utlösas när trådarna kommer i kontakt med varandra. På så sätt undviker maneten att bränna sej själv. Vitlingynglet kan producera lite skyddande slem själv, men nyttjar i huvudsak slem från maneten för att skydda sej från de brännande nässelkapslarna.

Förutom brännmaneter såg vi en hel del stora fina öronmaneter på västkusten under midsommardyken. De stora ringarna, som gett öronmaneten dess namn, är faktiskt manetens könsorgan.

Den här maneten har också brännande nässelkapslar men de är svaga och vi känner därför inte att de bränns. De är mycket vackra när de långsamt simmar fram genom vattnet, ingen stress där inte....

Hälsningar Lena

Rosen som är ett djur

Det har varit fokus på fiskar vid Släggö under den gångna veckan, men innan jag lämnar Släggö för denna gång vill jag visa en vacker ros som faktiskt är ett djur. Ålgräsrosen lever på ålgräs och och stenar i ålgräsängar på ett djup mellan 0,5 till 6 m. Det gäller alltså att smyga runt på grunt vatten för att hitta dessa. Ålgräsrosen är en havsanemon och alltså en typ av nässeldjur, inte en växt som man kan tro när man ser den.

Den vackra rosen  har en fotskiva som fäster på gräset, en randig kropp och en munskiva med ca 200 tentakler som är genomskinligt grå. Den kan bli ca 5 cm men är ofta mindre. Alla bilder är tagna på Släggö i Lysekil i början på veckan och djupet är mellan 2 till 3 m.

Ålgräsrosen lever på att fånga mat med sina tentakler och föra in dem i munskivan. Den kan förflytta sej längs grässtrået den sitter på för att hitta den mest gynnsamma platsen att fånga små partiklar i vattnet.

Ända mot ända sitter dessa två och här kan man tydligt se den randiga kroppen och hur de sitter fästade på ett grässtrå.

Denna vackra ros sitter på ett tunnare typ av strå och det är fotskivans undersida man kan se på bilden. Det finns flera andra arter av anemoner som både är vackra som rosor och har namn som antyder det, men det får bli en annan dag.

Ha en fin helg

Lena