Hamningberg, del II

När vi lämnade Hamningberg för att köra tillbaka regnade det lätt, men solen kom också fram och nu ändrades såväl karaktären på stenformationerna som färgpaletten.

Det bildades även dimslöjor på vissa platser. Återigen blev det många stopp längs vägen, på de små plättar vid vägkanten där det gick att stanna.

Jag testade att fota rakt mot ljuset några gånger. Det är lite knepigt när allt är blött och det faktiskt fortfarande faller en och annan regndroppe.

När man vänder sej mot vattnet kan man se de lutande stenformationerna med gräsytor mellan som bildar ett förunderligt mönster i naturen. Bob beskrev bergarten som "prekambrisk sediment bergart som ser ut att vara starkt metamorfiserat och höggradigt ställt på högkant". Jag kan ingenting om detta men det ser ut som tjocka stenplattor på högkant som lutar något.

Solen gav klarare färger och det blir väldigt grönt mellan all sten. Helt annorlunda från när vi passerade här på vägen till Hamningberg. Nu har vi fått uppleva alla typer av sommarväder utom hagel.

Klipporna mot vattnet har tydliga platta skivor som ger väldigt läckra former.

Hurtigrutten passerar en bit ut, vid horisonten.

Vi passerar några får och här är det dimma som ger det mjuka ljuset.

Det har slutat regna och vi skickar upp den lilla drönaren för att ta en titt uppifrån. Här kan man se mönstret som klipporna bildar bättre och att man har lagt vägen rakt genom dessa formationer.

Det här har jag inte upplevt på någon annan plats som vi besökt. Senare på resan, när vi kör till Berlevåg, kommer vi att passera genom ett landskap som delvis liknar detta men inte alls i samma omfattning.

Det här är väldigt häftig natur och det är svårt att få fram det på bild, men en kombination av dessa drönarbilder och bilder  på marknivå ger förhoppningsvis en viss upplevelse. 

Ett sagolandskap passande för en fantasyfilm kanske.

Vi möter två havsörnar som passerar oss längs vägen när vi kör den sista biten. Jag hann inte fota dem men vi fick i alla fall njuta av dem från bilen.   

Hälsningar Lena

Hamningberg, del I

Från Ytre Kiberg kan man göra några olika utfärder, en som jag sett fram emot länge och en av anledningarna att vi åkte hit upp igen var att köra till Hamningberg. Det är inte själva platsen som lockar mest, utan att köra den ca 3 mil långa vägen från Vardø som tar slut när man kommer till Hamningberg. Landskapet liknar ingenting annat som jag sett någon annan stans.  

Under den första milen passerar man områden med en sorts slättlandskap av enbart sten. Här står det en del sommarstugor och de behöver minsann inte klippa så mycket gräs på sina tomter. 

Vägen är smal, egentligen bara ett asfalterat körfält med mötesplatser, men det är inte så mycket trafik. Vi konstaterar dock att det är mer bilar, ffa husbilar, på vägen än när vi körde här 2009. Vi har också fått veta av Tord att det förekommer Italienska husbilskaravaner med 10-12 husbilar som kör tillsammans. Tack och lov är det ingen sådan grupp på vägen denna dag. 

Vi passerar några fantastiska sandstränder. Ibland går det renar på stranden, som jag visat i ett annat inlägg, och ibland får. Det är långgrunt och vattnet är klarblått när solen skiner. Denna dag är molnen mycket hotfulla och det börjar regna innan vi ens är halvvägs.

Trots vädret blir det många stopp, helt enkelt för att ingen krök på denna väg är den andra lik. Jag funderar över hur det ser ut här på vintern men då är vägen stängd. Man kan dock ta sej till Hamningberg med skoter och båt. Det finns inga bofasta där men husen är upprustade med fullgod standard.

Vi fortsätter i regnet.

Till en början är vi lite slarviga med regnkläder men det blir förstås ohållbart. Av alla dagar på semestern, varför måste det regna just denna!

Men jag inser ju att molnen och regnet bidrar på sitt sätt till bilderna som jag tar längs vägen. 

Det är stenigt, vasst och dramatiskt. Dessutom är berget väldigt mörkt och det blir nästan svart när det blir blött.

Jag spanar ut mot vattnet från passagerarsidan och får plötsligt syn på två stora fåglar ute på klipporna. Vi har sett skarvar tidigare men det här är ju inga skarvar. Snabbt byte till 100-500 mm i bilen. Det regnar ordentligt nu.

Två blöta havsörnar. En liten bonus på denna tur. 

Vi fortsätter vår resa och passerar några betande får. Stenlandskapet är ibland överväldigande och det blir bitvis väldigt mörkt.

Några hundra meter senare passerar vi ännu en vacker sandstrand och på en av dessa är det faktiskt surfare ute i vågorna. Avståndet från vägen till där de befinner sej är så långt att vi inte bryr oss om att försöka stanna där för att fånga dem på bild. Lägg märke till att det ljusnar lite på himlen.

Framme i Hamningberg kör vi till vägen tar slut, dricker en kopp kaffe i bilen och väntar på att regnet ska avta. Efter en stund tar vi på oss heltäckande regnkläder, går ut mot piren och tittar mot samlingen av hus som finns här. Det slutar regna och solen kommer nästan fram under ett kort ögonblick. 

När jag vänder mej om slår vågorna in mot den steniga stranden och här finns det inget som skyddar.

Det blåser inte särskilt mycket men Barents hav rullar ändå in med kraft mot denna sista östra utpost i Nordnorge. 

Hej så länge,

Lena

Ytre Kiberg, om man vill varva ner på semestern

Vi fortsatte vår resa ut på Varangerhalvön på väg 75 som går längs med Varangerfjorden. Molnen såg mer och mer hotfulla ut och temperaturen hade sjunkit betydligt, men det var fortfarande sol. 

Vattnet är vackert blågrönt och sandstränderna avlöser varandra, men man kan se att det regnar åt det håll vi är på väg. 

Maffigt oväder men inte vad man önskar sej på semestern. 

Men solen skiner på oss och en bil med surfingbrädor på taket kör om när vi saktar in. Det blurriga på denna bild är en spricka i vindrutan, men jag gillade den här bilden ändå.

Vi stannar till och tittar på landskapet. Här förstår jag precis varför jag så gärna ville åka tillbaka till denna plats och köra längs fjorden igen. Det är dessutom rätt glest med turister trots att det är mitt i sommaren, helt i min smak.

Agronomen i mej konstaterar att man plastar rundbalar även här. Antar att det är fårens vinterfoder för några nötkreatur har vi inte sett på ett tag. 

Vi passerar Vadsø, som är en hyfsat stor ort, och kommer till Ytre Kiberg. Där får jag direkt syn på renarna på stranden och måste förstås fota dessa innan vi kan göra något annat. Kiberg är egentligen två små orter (Ytre och Inre) som tillsammans hade 202 invånare 2017. 

Det är en huvudgata vid stranden och här passerar några renar när vi kommer. 

Det blommar mängder med midsommarblomster på andra sidan vägen. 

Kiberg var på 1500- och 1600-talen ett av de största fiskelägena i Finnmark och det finns fortfarande en del fiske här, även om det är Vardø som har den största fiskenäringen här numera. På 1600-talet var Kiberg också ett av de områden där häxprocesser bedrevs som värst. En gammal betongbyggnad i hamnen har gjorts om till "Kittiwake hotel" genom att man har byggt trähyllor för tretåig mås. Området är mycket intressant för fågelskådare, vilket jag kommer till i ett senare inlägg. 

De tretåiga måsarna har gjort sej hemmastadda i de nya bostäderna. Dessa måsar är vanliga i arktiska områden men mycket ovanliga i Sverige. Tyvärr ser vi spår av fågelinfluensa även här och det ligger döda måsar på stranden.

Eftersom det inte rör sej så mycket folk i den gamla hamnen har detta måspar valt att häcka på en betongklump på bryggan. 

När vi står framför måshotellet och blickar tillbaka över stranden och renarna kan vi se huset som vi ska bo i, det gröna med vita knutar och en rödvit lada. Det heter Cape East Homestay och där bor man hemma hos Tord. Tord bor egentligen utanför Oslo men under perioder då han har gäster i huset bor han i ett rum. Huset känns personligt men utan att man upplever att man tränger sej på hemma hos någon.

I allrummet kan man sitta i dessa gamla fåtöljer och titta ut över stranden och havet. Vi lagade vår egen mat i köket, men man kan beställa färsk fisk av Tord eller boka en kungskrabbesafari (och få krabban till middag) om man vill. Det var mycket fridfullt att sitta med kikaren och spana här. Jag läste också i gästboken om ett par från Skåne som bott i huset en hel månad i mars förra året. Då är det vårvinter med fantastiskt ljus och de fick uppleva mycket snö. De kombinerade distansjobb med semester och jag kände direkt att det vore något som jag gärna skulle testa. Då bor inte Tord i huset, men han ställer det i ordning innan man kommer och hämtar på flygplatsen etc. 

Det här stället får det samlade betyget 9,3 av 10 på en stor bokningssajt och det förstod jag redan första kvällen. Om man vill ha lyx ska man förstås inte boka ett sånt här ställe, men om man vill varva ner ordentligt är det ett perfekt. 

Ytre Kiberg i det låga solljuset ganska sent på kvällen. Luften var kylig men det var fortfarande vindstilla. 

Nästa dag fick vi ta fram långkalsonger och heltäckande regnkläder.

Hälsningar Lena

Fotofika med gäster från Gävle

Lördag förmiddag, strax efter klockan 10 vid Svandammen i Uppsala. Kajan är mitt uppe i sitt lördagsbad när jag kommer till platsen.

Nu får den bråttom att avsluta badandet och signalerar även till sin kompis som sitter på skylten.

Här sitter polarn och väntar på information om dagens fotofika. När kommer de egentligen?

Här sitter kajans alla kusiner, sysslingar, pysslingar och bara väntar.

" - MEN! Du måste ta bort plasten fattar du väl! Hur kan du vända ryggen till utan att först ta bort plasten! "

Det är ovanligt många kajor på plats vid Fågelsången och här är det en man som vet hur man ska vara beväpnad för att få fika utan alltför närgångna fjäderfän. Det roliga var att det här är också en gymnasiekompis till Torbjörn, som kommit från Gävle för att fika. Vi hade precis hittat ett bord när de två började prata med varandra. 

Torbjörn hade också med sej trevlig sällskap men tyvärr dök inga andra fikasugna fotografer upp. Kanske var det de stora arrangemangen i Stockholm som bidrog eller så är ni andra fortfarande på semesterresa. Vi hade i alla fall en mycket trevlig pratstund då Torbjörn har bott i Knivsta, där jag bor nu och sedan några år tillbaka flyttat till Gävle, där jag växte upp. Han jobbade dessutom på samma arbetsplats som jag gör nu. Vi hade alltså en hel del att stämma av :-)

Kajorna fanns överallt och här försöker en liten tjej schasa bort några som hon tycket kom lite för nära. 

Det fanns också gråsparvar och eftersom Bob nyligen funderade över var de tagit vägen kan jag visa att det finns i alla fall ett gäng utanför konditori Fågelsången i Uppsala. Men det är nästan bara den sortens platser som man ser dem på numera. Pilfinkar verkar det dock finnas betydligt fler av och de ser jag dagligen hemma.

Hälsningar Lena

Årets första!

Den senaste tidens regnande har äntligen lett till lite utdelning i skogen. Idag plockade jag säsongens första gula kantareller. En större skörd än jag vågat hoppas på.

Det blev en hel stekpanna full och när vattnet kokat bort fick vi drygt 600 g svamp. Det blev två paket i frysen...

...och en förrätt. De första kantarellerna måste man ju provsmaka och då blev det en gratinerad kantarellmacka. 

Min sambo högg in på sin macka med stor förtjusning när regnet smattrande mot taket på växthuset. 

Hälsningar Lena