fotografering (och annat?) med ddarriga händer

Världen utanför fönstret såg så tråkig ut, så jag bestämde mig för att ge mig ut och utforska verkligheten

Jag tittade ut och nog verkade det tråkigt.

Kanske fokuserade jag på fel saker, men jag kände att jag måste hitta på något annat, så jag åkte till min 89-åriga mor och drack kaffe och spelade Fia utan knuff. Hon vann den här gången. Efteråt hamnade jag i en kylslagen och blåsig bit natur.

Den ser betydligt varmare ut än vad den var (naturen alltså) och det var vad jag såg jag ville fånga, inte var jag frös.

Så här års, innan löv och buskage bäddar in trädens former kan man hitta motiv som är försvunna längre fram när nakenheten döljs av grönheten. Men det är klart, det är ganska kvistiga motiv och därmed röriga och det ger inte heller självklara bilder. Kanske skulle de inte klara sig som solister, även om de duger i ett blogginlägg som fångar dagen, som den är just nu.

I brist på vettiga motiv gav jag mig i clinch med trädens torra tentakler.

Om det var en naturstudie eller ett skärpedjups- och sökartest, kan man alltid diskutera. Att skärpedjupet är begränsat skänker ett visst lugn till grenarnas knastertorra kaos. Jag hade ett manuellt Hexanon 28 mm på min Lumix G2 och tycker nu att jag har fått lite koll på att fokusera med den inbyggda elektroniska sökaren. Skärpan hamnar där jag tror den ska hamna.

Resterna av den färska nederbörden hänger som snor från näsan.