Selfie, årets nyord förra året. Tänk om man ska vara modern ochvåga pröva.
Av någon anledning fick jag för mig i morse att jag skulle pröva.
Egentligen höll jag på att studera resultatet av gårdagens arbete, samtidigt som jag kände av det i musklerna. Jag hade fått ett nytt rum i huset. Inte som ni kanske tror genom byggjobb, utan genom röjning. Det där rummet som fyllts med överblivet från flyttar, min mors till äldrevården, sonens efterlämningar när han lämnade boet och även något från dottern. Jag själv hade nog också bidragit till kökkenmöddingen.
Men, när jag tänkte fortsätta, kände jag i kroppen att gårdagen varit lika effektiv som en dag på gymmet, så jag tog det lugnt och började sortera. Där fanns bland annat mina avlagda kläder, sådana jag hade växt ur. Men jag har ju gått ner tjugo kilo sedan i våras, så plötsligt var kläderna användbara igen.
Så när jag prövade kläder och tittade spegeln dök selfies-idén upp på något sätt. Lagom jobbigt med en sliten kropp.
Men det gäller ju att hitta den rätta vinkeln. Som tur är har min kompakt en sådan där vrid-, vänd- och vikbar skärm. Den första bilden tog jag där idén föddes och nedanstående tog jag i badrummet för att få en blå bakgrund.
Sedan gick jag ner till hallen. Där hade jag just hängt upp ett av alla broderier från min mor, och försökte få in det i bilden.
Först var det någon som hade huvudet i vägen.
Sedan kom jag på att jag stod i hallen, och öppnade ytterdörren så att dagsljuset föll in och lyste upp mig. Inte för att jag kände mig upplyst men ansiktet blev ljusare.
Fast färgerna försvann förstås när jag gjorde bilden svartvit...
... så vi får ta en bild som har färgerna kvar.
Sedan gick jag ut också
Det gick där med.
Jag började begripa hur jag skulle hålla kameran.
.
G
Hälsningar Lena