Precis som i går, förutom att allt var tvärtom.

Jag fotograferade igår, och  i dag fotograferade jag längs exakt samma sträcka. Så långt var allt  lika, men det var nästan det enda som var lika.

Igår fotograferade jag på väg hem från jobbet, idag på väg dit - precis tvärtom alltså. Igår var det sol och rejäla skuggor, idag var himlen beslöjad och skuggorna bara en skugga av sitt forna jag - tvärtom alltså. Och så kan jag fortsätta. Igår hade jag manuell fast glugg, ett kort tele med manuell fokusering, idag rejäl vidvinkel och autofocus. Och igår hade jag kamera med inbyggd sökare, idag använde jag displayen därbak (på kameran alltså, inte min bak), eftersom dagens kamera saknar sökare.

Jag hade till och med en annan jacka idag, men fickorna var tillräckligt stora (så att kameran ryms).

Här har jag inte kommit så långt hemifrån, 100 meter kanske, och har fångat en vy mot betongkolosserna i Sollentuna centrum. Själv går jag åt andra hållet.

Vadan detta tvära kast i kamera- och objektivval?

Jag har ju ett längre tag använt min Lumix G2, mest för att bli van med den, men det ledde till att jag gärna använde den mer än jag trodde från början, när jag väl blivit vän med sökaren.  Därför har jag också försummat min Olympus PEN, Ep-1:an, ett tag och kände att jag måste reda ut min fotografiska relation till den.

Kanske var det också en viss rädsla inblandad i det tvära kastet, rädslan för att det skulle bli likadana bilder idag som igår, om jag gick samma väg igen, med samma utrustning som dagen innan. Upprepat mig själv har jag redan gjort för många gånger längs den vägen. Därför gick jag från 40 mm till 9 mm. Även om jag skulle ge mig på samma motiv, skulle brännvidden göra att det blev helt olika vinklar, kompositioner och bilder.

En väg att vandra öppnar sig mellan husen och jag följer den upptrampade leden.

Det handlar ju också om handhavandet av kameran. Med G2:an är jag mer traditionell, kameran till ögat,  stöd mot pannan och allt sådant som sitter i ryggmärgen. Det går inte med min PEN,  som är av första modellen som inte kan ta en elektronisk sökare. Jag måste använda displayen.  Jag tycker det går bra, ja många gånger utmärkt, när jag använder vidvinkel och när jag använder autofokus och inte behöver hålla koll på skärpa och skärpedjup, utan kan lita på att kameran fixar det. Det ger också en frihet i hur jag hanterar/håller kameran, jag måste inte ha den framför ögat, och det ger en annan känsla, delvis en frihet, i fotograferandet.

"Ska du inte ta en bild på vår solgubbe?" 
Så då gjorde jag det. Det var tydligen han därborta. Jag talade inte om för dem att en supervidvinkel inte lämpar sig för porträtt. Däremot frågade jag hur det var med tjälen.
"En meter"

G2:an gillar jag, det är en bra och användbar kamera, när inte de vansinniga menyerna spelar mig spratt och kan göra mig galen. Med tiden har det blivit allt mer sällsynt. Det är annorlunda med PEN:en, den gillar jag på ett annat sätt, kanske är jag lite förälskad i den, den är charmerande när begränsningarna inte sätter käppar i hjulet för mig, som när jag behöver ställa in manuell skärpa på skärmen. Det är inte bara svårt, jag skulle vilja säga att det är omöjligt (för mina glasögonprydda ögon).

Ett vackert vidvinkelgathörn?

Men idag hade jag hjälp både av autofokus och vidvinkelns stora skärpedjup, så jag behövde inte se hur det såg ut, bara sikta så jag fick med lagom mycket av motivet, och det är inte så svårt. Men skulle det handla mer om millimeterprecision (ok, centimeter då) vill jag ha en sökare.  Det är inte heller så ofta jag siktar med kameran framför nyllet, jag håller den ofta lägre ner och sneglar lite. Det har fördelen att jag kan hålla armbågarna mot kroppen och ta stöd och det brukar räcka för att få tillräcklig skärpa. Dessutom har ju kameran inbyggd antiskak, inte i objektiven utan i husen, en trevlig egenskap. Det gör ju att antiskaket fungerar även med gamla manuella objektiv. Därför är det ju lite synd att det inte går att sätta en elektronisk sökare på min PEN. Jag var lite för snabb, det här var första modellen, och alla senare modeller kan använda sökare.

Dag att passera motorvägen. Ovanför huvudet dundrar långtradarna förbi. Här nere går det lugnare till.  Någon gång har det kommit en moped, annars är det cykelatleter som står för farten.

Varför håller jag då på att larva mig med gamla manuella objektiv om de är så knasiga att de kräver en egen kamera? Billigt, roligt och bra resultat (när det lyckas) är ett svar. Utforskning, nyfikenhet och experiment är ett annat svar. Det kan ju i värsta fall leda till att jag blir en bättre fotograf, vad nu det är. Jag tror att en glad fotograf är en bra fotograf, i alla fall är han/hon/hen/denne/denna   bra för sig själv, och kanske kan det sprida sig till andra. Glädjen alltså.

Bussen till Sollentuna. Den åker jag med ibland, men inte när jag går.

Något jag vet efter att ha lekt runt med  28, 40, 50, 55 mm och allt vad det är, för en spottstyver,  är att ungefär 45 mm nog inte är så dumt, och just det råkar det finnas ett bra ett för m4/3. Men det hade jag ju egentligen inte behövt åbäka mig så mycket för att komma underfund med. Under mina tre decennier som Olympus OM-fotograf hade jag både 85 och 100 mm, och vet hur lagom dom är. (Varför jag hade båda? Det är en annan historia, som inkluderar både japanska leveranssvårigheter och en grönländsk myr.)

Ibland får man anstränga sig mycket för att få reda på något man redan vet.

Med vidvinkel kan man närma sig motiven på ett helt annat sätt än när man kör med kort tele, som jag gjorde igår när jag gick åt andra hållet. Annan vinkel, mera helhet, överblick, liksom.

.

2012-03-14 02:44   EGW

Lång och kort brännvidd gör verkligen stor skillnad. Så visst kan man förnya sig genom att skifta glugg.

Besvara