Om broarna är urbana tentakler som sträcker sig ut över landskapet är då tunnlarna urbana kryphål?

Plötsligt hittade jag det här opublicerade blogginlägget som jag gjorde för en månad sedan, eller kanske mer, men sedan glömt bort.

Men riktigt färdigt var det ju inte. Det fanns ingen text. Bilderna var inlagda och rubriken var skriven, men sedan hade jag tydligen inte kommit längre. Ordbrist? Annat som tog tid? Bara glömska? Ointressant nu, men jag tycker fortfarande bilderna och rubriken håller.

Bilderna går förstås att förstora. De flesta vinner på det.

Kanske är det bara bra att tiden har gått och jag har fått lite distans till bilderna, så att man kan betrakta det hela lite mer kritiskt. Vad jag hade tänkt skriva till bilderna kommer jag inte ihåg, bara att texten var menad att bli någon sorts fortsättning på rubriken. Nu låter jag bli det och låter bilderna tala för sig själva. Jag tror det är det som är meningen.

Men det jag kommer ihåg är att när jag gick här under broarna  fick jag känslan av tentakler som ringlande och ormande letade sig fram,  och sedan var idén född.

Och tydligen valde jag svartvitt för broarna, men färg för tunnlarna. Men varför då? Kanske för att broarna var mest form, medan tunnlarna innehöll färger som var viktiga för bilden. Det är i alla fall det jag uppfattar nu efteråt, så kanske var det så.

Och här, inne i tunneln, var det ju en sådan här liten människa också, som jag skrev om igår.

Ibland är det skönt att bli lite gubbig och få ett vacklande närminne. Jag kommer inte alls ihåg (nästan inte, i alla fall) vad jag tänkte när jag tog bilderna, utan kan betrakta dem på nytt. På gott och ont? Mest gott bildmässigt tror jag, även om det är besvärligt i andra sammanhang. Att glömma, alltså.

Här kommer jag i alla fall ihåg att det var den lilla ljusranden som fångade min blick (men då har förstås komihåget hjälp av att jag ser ljusranden på bilden).

Och ljuset kommer härifrån. Uppifrån.

Både bro och tunnelingång i samma bild. Trafiken från Arlanda sveper ovanför huvudet när man passerar. Inte världens tystaste hörn i rusningstrafik. Det är ju 110 km/h som gäller...

Här är tempot lite långsammare.

Under natten händer det tydligen saker i kryphålen...

...för på morgonen syns resterna av krypen.

Jag har nog inte tagit några tunnelbilder sedan jag tog dessa, möjligen några enstaka, däremot har det blivit brobilder, de är ju fortfarande nya och fräscha motiv på vägen till och från jobbet. Tunnlarna har jag nästan slitit ut vid det här laget. Ibland känns det  som att koka soppa på en spik när man går samma vägar varje dag. Variationen blir inte så stor.

Men det är kanske det som är utmaningen.

2010-09-11 20:53   Anders Berlin

...aningen brofixerad är du nog, käre vän.... men om jag får välja av alla brobilder så väljer jag bild tre och bild fyra. den första för perspektivet den andra för den lilla strimman ljus, ger ett hopp om en möjlig ljusnande framtid -kanske?

Besvara

2010-09-11 23:44   Lena Eriksson

Jag väljer ettan!
Renaste linjer...och hisnande känsla. Snygg! /Lena

Besvara