När vårtid i vår tid blev dåtid i vår tid

Jag var ju ute i söndags och fångade in den suddiga våren, men då snubblade jag också på dåtiden, för plötsligt hamnade en sten framför min kamera och fick vara med i min lek med skärpedjupet.

Skärpedjupet är fortfarande litet, men framsidan av stenen är avsiktligt skarp. Frågan är bara hur bakgrunden ska se ut.

Med en liten annan vinkel blir intrycket annorlunda.

Bilden blev lite varmare när bakgrunden skiftade.

Sedan är det ju frågan om hur meningsfullt det är att bara fotografera små utsnitt av stenen, men det handlar väl mer om känsla än dokumentation.

Det finns två runstenar på den här platsen.

Här finns även den andra stenen med, oskarp i fjärran, så nu har vi fått med lite av miljön. Två moderna vita pinnar stör lite , men det är nutiden som gör sig påmind. Där slutar golfbanan.

Går man närmare den andra stenen står den omgiven av risiga buskage som väntar på grönskan

Men tittar vi från andra hållet ser vi att den här stenen är lite rödare i hyn.

Fortfarande är bakgrunden oskarp, men tydligare i konturerna. Den är längre bort på den här bilden och börjar få lite mer former.

Men jag har ju redan varit här!

När jag kommit så här långt i bloggandet kom jag ihåg att jag och lille PEN passerade här för ett tag sedan.

Då blev det så här. Med vidvinkel. 17 mm pannkaka.

Övriga bilder: 70-200 mm zoom, bl 4

2011-04-06 19:15   EGW

Kul idé att gå nära runstenen, det blir en helt annan känsla i bilden. Det svindlar lite när man tänker på hur gammal den är, och på den som en gång stått där och knackat in tecknen. Och på hela den värld som fanns där då, så nästan obegripligt olik vår.

Besvara