När jag ändå var i Uppsala blev det
återbesök på sönderfotograferad plats
med reflektioner kring kompositioner

Sönderfotograferad plats? Ja det måste den väl vara när tusentals människor varje år tar bilder här. Men så här års borde det väl vara lite av dödsäsong, så jag tog en sväng åt det hållet. Sommarens gröna färger saknas ju och träden står nakna och lövlösa, men det var det jag var ute efter, de renskalade formerna, utan förskönande kläder.

 

Ja, det är Gamla Uppsala och högarna där, som jag talar om. Lite blött och slaskigt i snösmältningstider, fjolårsgräsfärgade former, nästintill folktomma. Då kan jag göra vad jag vill med dem. Ja inte helt, det är staket runt om, och det repekterade jag. Visserligen gör det att man inte kan välja fotovinklarna helt fritt, men det gick bra ändå.

Brungult och svart i kontrast och en blek igenmulen himmel därtill och så det rena sköna linjespelet, då återstår bara att hitta vinklar och kompositioner.

Hur tänker jag då när jag komponerar? Det gör jag inte, jag tänker inte, jag ser och justerar till det "känns" bra i sökaren, tills bitarna faller på plats, det sitter liksom i kroppen och känslan sorterar bort de dåliga alternativen, mer eller mindre automatiskt. Mer automatiskt, ju mer man är van vid motivtypen.

Det är lite som snickaren som slår i en spik, han tänker inte på hur han ska spika, efter tusentals spikar vet handen hur den ska göra. Efter tusentals bilder vet ögat, om motivtypen är känd.

 

Här borde ju den moderna digitala tekniken underlätta, det är ju mycket enklare (och framför allt billigare) att göra de misslyckade försöken, på vägen mot den perfekta spikinslagningen.

Steg för steg blir man bättre, i alla fall om man efter fotograferingen saktar in och utvärderar vad som blev bra och vad som kan/bör/måste kasseras. Och bortsorteringen gäller inte främst bilderna utan tankesätt och förhållningssätt vid fotograferandet och komponerandet. Om man inte lär sig vad som är mindre bra, lär man sig inte heller att sortera bort de dåliga spikinslagningrna.

 

Tänker jag då inte när jag fotograferar? Jo, tyvärr, och oftast blir det då mindre bra. Men ibland hittar jag något nytt och ännu mer ibland något riktigt bra. Alltså ska man tänka, men ha ett bra förhållningssätt till tankarna. Låter det krångligt? Jag har aldrig sagt att det ska vara enkelt, försvinner inte det roliga då.

När det blivit enkelt är det dags att pröva något nytt...

 

Jag brukar ibland säga att jag innerst inne är landskapsfotograf, det var i landskap jag riktigt lärde mig att se (efter de första åren av fotograferande, då jag lärde mig tekniken). Det märker jag ibland, t.ex. när jag ger mig på gatufotografering, att ögat och känslan fortfarande håller sig kvar i landskapet.

 

Ja, och så gäller det ju att befria sig från tänkandet att fotograferingen är något dokumenterande och avbildande, 0ch inse att det kan vara en skapande aktivitet.

Och glöm inte att det ska vara roligt!

 

En liten Brasklapp: när jag talar om tänkande menar jag komponerandet och bildskapandet. Jag tänker när det gäller tekniken, exponering å så'nt. Men det är en annan sak.

PS 1: Här fick inte lille PEN vara med, han fick vila sig, jag hade en annan kamera i bakfickan, med rejäl vidvinkel, för alla bilderna är vidvinkelbilder.

PS 2: det är klart att det kan gå att ta sköna bilder här även på sommaren