När det svartvita och orden bara växte fram ur bilderna

Jag lämnade fåren och hamnade i en annan värld, bara några steg och och några träd, några rötter bort och så var jag där, i det svarvita förvridna där formerna upplöstes. Världarna skiftar fort, precis som livet. Plötsligt är man där utan att ana något.

I vattnet finns allt, det mörka och det ljusa och allting flyter och blandas, medan stenarna är oföränderliga.

Människans boning förfaller och förruttnar, gamla tider  är oåterkallerligen gamla tider och de nya spirar annorstädes.

Högt över den obeständiga tiden välver sig trädens svarta kronor.

Ur bergets sänka växer det nya ljusets strån och sträcker sig mot livet.

Hur blev det så här

Ja hur kom då det här blogginlägget till?

Det började förstås under fotopromenaden, och när jag tillbringat en lång stund i det ljusa gröna och sköna, tillsammans med fåren och de andra djuren och inte en annan människa i sikte, släntrade jag vidare genom en dunge och kom fram till stranden. Där tog jag  de här bilderna i den här ordningen (och några till). Lite anade jag att någon av dem kanske kunde bli svartvit, men jag tänkte inte på det när jag fotograferade. När jag kom hem och gjorde i ordning bilderna visade det sig att alla fem var svartvita. Fråga mig inte hur eller varför, det bara var så, och just de här fem.

När jag var klar med bilderna la jag in dem i det här blogginlägget, i den här ordningen. Sedan började jag fundera på texten, tog bilderna en i taget, tittade på dem och där fanns bara orden och texten växte fram ur bilderna. Jag tänkte inte, orden bara kom.

Det är inte mitt normala sätt att skriva, därför var det intressant att notera det.