Morgon var det nog

Kanske var det morgon.

I alla fall var det förmiddag, jag kommer inte ihåg så noga, kanske till och med sen förmiddag. Dagarna  är ju så korta nu, så man kan inte veta så noga. Det går så fort.

Termometern visade -11 och jag tittade ut genom ett fönster på övervåningen.

Jag tittade neråt också.

Där fick färgen vara kvar, för de fina blå tonerna.

Sedan hängde jag ut ur fönstret och tittade  åt ett annat håll.

Där var världen definitivt  svartvit.  Bestämde jag.

En stund senare tittade jag ut på bottenvåningen.

Rejält bländade av solreflexen, jag och  kameran, blev det  i alla fall en bild.

Och ännu lite senare tog jag en liten promenad.

Bilden är inte misslyckad. Ärr någon misslyckad är det jag, för jag bestämde att det skulle bli såhär.

Ännu värre blev det när jag fotograferade solen...

Upprepningens skönhet skrev jag i förra inlägget. Det är det här inlägget ett upprepat exempel på. Samma gamla väg, samma gamla motiv. Men än har jag inte lyft på alla stenar och undersökt vad som finns därunder.

De tre första bilderna tog jag med systemkameran från övervåningen. Sedan stoppade jag kompakten i fickan  och gick ut.  Den gamla vanliga invanda vägen, där alla bilder redan är tagna känns det som. Men ändå finns det otagna.