längs vattnet gick jag en dag, när skönheten uppenbarades.

.

Solen sken så fint, det var nästan som vårsol, även om det inte är vår  ännu och jag kände hur fint jag mådde i ljuset.

På andra sidan vattnet stod ett hus  och solade sig, det kanske mådde lika bra som jag.

Realism  eller skönhet?

En sådan här dag fick skönheten styra, eller ska jag kalla  det överdriven realism?

Den här bilden började som en realistisk bild i svartvitt, men  skönheten fick ta över.

Lite som " Skönheten  och odjuret"?

.

Uttrycket fick dominera över sakligheten när jag  gjorde i ordning bilderna.

Den här bilden blev vändpunkten. kanske inte när jag tog den, men när jag bloggade.

Jag  hade aldrig gått den här gångvägen förut och  blev lite förvånad när jag såg huset, men jag stannade bara till  som hastigast och tog en bild. När jag kom  hem och såg bilden insåg jag att jag passerat huset många  gånger genom åren, men inte här nere utan på gatorna däruppe, i bil, i buss,  på cykel och säkert även till  fots. Tänk vad perspektivet kan luras.

Jag tror inte att huset var sådär ljust i verkligheten och jag tror inte gräsmattan hade den där färgen, men jag lät bilden förbli så, för det var på något  sätt så, att den här bilden i  all sin enkelhet uppenbarade den där skönheten, som jag sedan hittade även i  de andra bilderna.