Landskap? Det är ju det jag alltid tyckt, att det är landskap jag fotograferar...
...så här kommer gårdagens landskap
Landskap är "ett område, sådant som det uppfattas av människor och vars karaktär är resultatet av påverkan av och samspel mellan naturliga och/eller mänskliga faktorer".
Så står det i den europeiska landskapskonventionen. Jag råkade snubbla på den i går och då kom associationerna rullande.
"ett område, sådant som det uppfattas...", alltså är det landskapsbilder jag tar när jag går till och från jobbet, bilder av min uppfattning av området jag rör mig i. Min spontana uppfattning kanske jag ska tillägga, för det jag gör när jag fotograferar är oplanerat, och det som sker sker när det sker, eller ska jag säga: sker när jag ser.
"sådant ... det uppfattas..". Ja det handlar primärt om att se.
Det här såg jag i går: landskap, olika landskap...
Häcklandskap med doft av nylagd asfalt. Klart och tydligt mänsklig påverkan. Kanske en variant på det urbana förortslandskapet.
Lokalt trapplandskap. Naturen påverkar det mänskliga landskapet.
Parklandskap med röd stuga. Båda lika onaturliga och konstgjorda.
Gångvägslandskap?
Gatulandskap med kasse från Nusnäs.
Värmeverkslandsskap.
Hamburgerlandskap. Modern påverkan.
Sten vid skogens rand. Naturens rester ruvar i mörkret. Trafikledernas brus tystnar sällan här, maskinerna tuggar då och då i sig en bit av naturlandskapets oaser.
m4/3 med Industar-2-50, 50 mm/3.5
Jag var ute med ett Pentax-objektiv idag ;)
I min subjektiva värld är alla bilderna ovan landskap utom trapplandskapet och stenen. Visst är det en definitionsfråga, men om man har en akademisk definition av ett ord som finns i vardagsspåket är det är det risk att man tänjer språket lite väl mycket. Det levande språket är ju för övrigt aldrig så exakt, det ger ett moln av associationer snarare än att nagla fast vissa fakta till bestämda ord och tvärt om.
Det är en sak vad som gör ett landskap, och egentligen en annan vad som gör en landskapsbild. Landskapsbilden tycker jag definieras mycket av bildkompositionen. Och visst är trapplandskapet och stenen komponerade som landskapsbilder. Så då hamnar jag i det paradoxala konstaterandet att motiven visserligen inte är några landskap i mina ögon, men bilderna är däremot landskapsbilder :-)
Ett specialfall är landskapsbilder med människor i. Staffage brukar det visst kallas. Genom att människorna är mitt i bilderna ovan så domineras bilderna på sätt och vis av dem, även om de är små och vänder ryggen till. De bilderna glider alltså lite grand från landskapsbilder till gatubilder. Tycker alltså jag. Men jag påstår inte att den reflexionen är viktig. Vad man än säger om en bild, så talar ju bilden för sig själv.
Här på Fotosidan finns ju en grupp som heter Cityscapes, det är väl stadens landskap det?
Att jag tog upp det här med landskap i blogginlägget var ju mest för att jag upplever att min syn på motiven är just att jag ser landskapsformer, så jag tänker lika som vore jag ute på slätten eller inne bland bergen.
Men det viktigaste är bilden i sig. Jag vill inte stoppa in mina bilder i något fack.