Kan man vara turist i sin egen stad
och kan man fotografera på ett totalt sönderfotat ställe?

Ja, det finns många frågor man kan ställa sig, och man behöver inte alltid komma fram till ett (exakt) svar, men  genom att i alla fall ställa frågan och fundera på möjliga svar blir man en visare människa. Det är funderandet och filosoferandet som ger visheten, och är det stora nöjet. Ett eventuellt svar blir en biprodukt.

Sin egen stad. Vad är det? Jag vet inte riktigt, känslorna är ju lite kluvna. Det är snart tretio år sedan jag flyttade ifrån Stockholm och nu är jag tillbaks, men inte riktigt, jag bor ju norr om stan. Dessutom, mycket har ändrat sig, annat är sig likt. Men ändå.

Kanske är det därför jag får lite av känslan att vara turist i sin egen stad , jag känner igen mig, men måste ändå (åter)upptäcka. En del lokalkännedom är föråldrad och oanvändbar och ibland stämmer inte minnena och ibland är de förvånansvärt levande.

Jag gav mig på Stadshuset efter gårdagens promenad. Turistmål av rang. Tyska var nog det vanligaste språket, svenskarna höll sig undan, och jag var en särling.  Dessutom en plats som är genomfotograferad ur alla vinklar och vrår.

Lyckligtvis har jag inte sett så många av bilderna, och framförallt inte på senare tid, så jag hoppades kunna vara någorlunda opåverkad och med någorlunda fräsch blick. Dessutom var jag ju den här dagen redan insnöad på 50 mm/1.4 och kort skärpedjup.

Om det gick något bra? Jag var nog lite trött och okoncentrerad efter promenaden, så även om objektivet behöll skärpan så kroknade nog jag. Inspiration ersattes av transpiration.

När man är trött är det skönt att slå sig ner vid det svalkande vattnet och bara drömma sig bort och njuta av den sköna staden vid vattnet.

För visst är det en vacker stad.

Några meter längre  bort hade ett par herrar slagit sig ner och filosoferade...

Staden har ändrat sig, skrev jag och därborta i oskärpan är det tydligt, något nytt reser sig mot himlen.

Den här pelargången har jag minnen av från min barndom, ljumma sommrkvällar brukade det vara promenadmusik här, med Sten Frykberg och Radioorkestern om jag minns rätt. Vi åkte ofta in från Bromma och lyssnade.

Genom att lägga pelarna i oskärpa får de den rätta mjukheten för att passa till den sköna klassiska musiken.

Ljuset på trädet var så fint, så jag högg direkt. En bild.

Den oskarpa gubben är viktig för bilden. I alla fall var jag noga med att få med honom.

Tillbedjan av det vackra huset? Nej, det var visst en modern fotograf.

Fönstren därborta är förknippade med ett tidigt fotominne för mig. Det var där jag hade mina första foton utställda.

2010-07-22 22:53   EGW

För mig var Stockholm aldrig i första hand en plats med fotomotiv när jag bodde där. Jag har bott där i runt 57 år, fastän de sista 15 åren i Nacka. Då var jag rätt led på stan, jag kände att Stockholm och jag vuxit åt olika håll. Nu när jag tittar på alla Stockholmsfoton här på FS så inser jag vilken outtömlig fotografisk motivkälla Stockholm är. Om jag hade odlat mitt fotointresse under de sista 10 åren jag bodde där så hade jag kanske haft andra känslor för stan. Men jag fotograferade bara sporadiskt under de åren, jag hade helt enkelt inte tid att odla någon hobby.

Kul att följa dina experiment med grunt skärpeplan.

Besvara