Inte bara morgondimma, det blev också en dimpromenad.

Jag blev så inspirerad av de tidiga morgondimbilderna som jag tog i morse och bloggade om, att jag inte genast, men kort därefter tog en morgonpromenad, för att se vad jag kunde se, om det skulle bli endast ett dimmornas töcken eller faktiskt något se- och framförallt fotovärt.

Jag lät det gamla stenåldersobjektivet (med digitalkameramått mätt) sitta kvar på kameran, efter som det var så lyckat i morse.

Får man lite starka färger i förgrunden slår det ju igenom dimman och färgerna kan vara ganska mättade utan att slå igenom för mycket och bli för skrikiga.

Titta på mannen i bakgrunden! Snart diffunderar han in i dimman.

Motiv ganska nära kameran mattas inte utan kan tvärtom bli ganska mättade i förhållande till den undanflyende bakgrunden.

En svartvit banalitet försökte jag mig på. Solen rakt in i kameran är inte så hemskt i dimman

Kanske blir kontrasterna lite roligare med förgrund också.

Jag fick ju stå där och vänta en stund, tills det blev en lagom kombination av människa  och bilar. Det började bli uppenbart för mig att det behövdes något/några föremål i förgrunden för att få till bilden. Visserligen har jag fotograferat i dimma en hel del förr i tiden, men då mest i ett öppnare landskap, och i riktigt landskap, ute på landet.

Gick en bit till och blev tacksam för de godhjärtade individer som ställt ut ett par lämpliga koner.

Jag har aldrig förut sett den lokala pizzerian på det här sättet.

Föremål skulle det visst vara.

Är det OK med en möbel?

Det dimmiga ljuset kan vara en bra ljussättning för sådana här motiv, ganska  skuggfritt som det är.

Däremot  kan dimman vara rent fördärvlig för översiktsbilder.

Då är det bättre att gå närmare. Då kan man prata.

När vi skiljdes åt visste jag vem som var från Norrland, vem som hade en vän som flyttat till Thailand, och vem som inte gillade värme, och de visste ungefär lika mycket om mig.

Sedan gick jag vidare in i dimman.

Idag på morgonen, Olympus OM-D + Hexanon 40 mm/1.8