Varför är människorna så små i mina bilder - eller konsten att vänja sig vid en ny kamera

Ja, det är ju egentligen två helt olika saker jag tar upp i rubriken. Varför människorna är så små vet jag, rent fototekniskt alltså. Det beror inte på vidvinkeln på kameran att de blir små, utan för att jag gör dem små, för att jag väljer att göra dem så.

Egentligen föddes tanken under dagens promenad till min närbutik (som råkar vara Sollentuna Centrum som ju är ett helt köpcentrum). Det är ingen nyhet för mig att jag gärna gör människorna små, men nu började jag fundera.

Frisörens hörn. Sollentuna Centrum (under ombyggnad). Klickbar bild.

Här var det mera hörnet, fönstret och de svaga speglingarna som jag ville fånga, och såg människorna mer som utfyllnad som skulle göra bilden mindre tom, för här ville jag inte ha den tom. Det vill säga, allt det tänkte jag inte när jag stod där, inte medvetet i alla fall, jag bara gjorde, intuitivt, det som kändes rätt. När jag tänker blir det ofta sämre...

Färgen tog jag bort efteråt för jag tyckte den störde.

En bit längre bort valde jag att ha färgen kvar.

Hissar och brödbutik.Klickbar.  Här är det ju lite linjer och så'nt jag ville ha med, men också på något vis känslan av modern, kal konstgjord miljö. Tror jag, så här efteråt. Egentligen skulle jag ju handla lite frukostmat till i morgon, det var mitt ärende, inte att fotografera. Men kameran "råkade" hänga med.

Lite små är människorna redan här. Ännu mindre blev människan på hemvägen. (Men klicka, så blir hon i alla fall dubbelt så stor.

Här fotar jag egentligen stenen och linjerna. Den lilla kvisten på asfalten är viktig. Och människan. Tillsammans ger de helheten. Varför då? Varför gör jag så? Vet inte, men jag vet att just så här ville jag ha det.

Och varför är människan liten. Är det så jag vill skildra den här miljön?

När jag själv kommit ända dit bort, inväntade jag en ny människa, och då blev det så här.

Blå människa och blå barrack, eller kanske bara någon som strävar hemåt.

Men jag lät henne också bli mindre så vi kan se hur hon strävar vidare, snedlastad.

Här började jag fundera på om bilden borde vara i svart-vitt, men kunde inte bestämma mig för vilken som berättar bäst.

Innan jag följde efter henne genom tunneln vände jag blicken åt höger. Två människor!

Klicka så syns de bättre. Här är de små i bilden, ändå var det de som gjorde att jag tog bilden. Men ändå är det nog det gröna och det blå och linjerna som fångade mig. Den gamla landskapsfotografen skiner igenom. Eller?

Väl ute på andra sidan mötte jag människor som var små av en annan anledning.

Det är nyttigt att ställa frågor. Även om man inte hittar svaren.

Och det här med att vänja sig vid en ny kamera? Det är ju det jag håller på med. Inte för att det är svårt, men jag måste ställa om blicken från 28 till 35 mm. Kameran i övrigt är ju så behaglig, så det behövs ingen tillvänjning. Den passar mig.

Olympus PEN Ep-1, 17 mm

Det hårda morronljuset

Solen står lågt om mornarna, och skuggorna blir hårda och dekorativa om det inte är mulet. Man kan ju inte bara cykla förbi skönheterna utan får ju lov att stanna och fånga åtminstone några av dem.

Här fångades blicken av de geometriska ytorna.

Men här var det örat som fångade ljudet av en annalkande cyklist bakifrån, som behövde inväntas för avbildning.

Ja, och här var det förstås mönstret som fångade mig, och jag beslöt mig för att framhäva mönster genom att ta bort färgen.

När jag kom hem var det inte morgon längre och solen stod åter lågt, men nu var det barnens kvarglömda som fångade ögat.

Det är fortfarande roligt med ny kamera.

Det blir inga bra bilder om man har ont i foten,
men cykeln går att stanna
om kameran hänger runt halsen

(En story med klickbara bilder) 

Mitt vardagsfotograferande, och mina dagliga på-vägen-till-och-från-jobbet-bilder har ju länge lyst med sin frånvaro här i bloggen. Jag har helt enkelt inte gått. Mina fötter har spökat hela sommaren. Den ena var kass i våras men återställd i somras.

Då tog jag de här bilderna . Det skulle jag inte ha gjort. Morgonen efter höll jag inte på att komma ur sängen. Hälsenan var kvaddad, ja inte av, men helsvullen och inflamerad. Inte av fotograferandet, men jag var inte bara där och fotade, jag deltog också. Och nu haltar jag fortfarande och cyklar till jobbet istället för att gå. Och cykeln har för bråttom så det blir inga bilder.

Men nu har jag ny kamera och den måste användas. Och den har jag inte i fickan, utan på gammelt hederligt vis hängade runt halsen, åtkomligt. Och cykeln går ju att bromsa, så det är kanske inte omöjligt i alla fall.

Skuggorna var fina i favoritgångtunneln i morse.  Det stoppade färden.

Och när jag stannat kom grabbarna rullande och ställde sig där. Tackar! 

Det är inte många meter till nästa tunnel. Det kom en cyklist där med, något äldre.

Vänder man sig om ger tunneln ett helt annat intryck.

Det är ingen äkta på-väg-till-jobbet-blogg om inte favoritvattenpölen får vara med.

Och ett misslyckat höftskott hann jag med också, haltande på väg in från cykelparkeringen till jobbet.

Bilderna är tagna idag med min nya Olympus Pen EP-1+17 mm.

Kort recension: Den är bra.  Det är roligt att fotografera!

Med plastkasse i ena handen
och nya kameran i andra handen

Jag gick till affären och handlade och tog då förstås med nya kameran. Med bärkasse i ena handen så blev det enhandsfoto med andra handen, en liten test på kamerans funktionalitet.

(Bilderna är klickningsbara)

Lutande väggar? Ja jag höll nog inte kameran rakt.

Hjärtat, var har du varit... (klicka får ni se)

Det är ofta någon står här och pratar!

Paraplyet!

Går en ljusnande framtid till mötes?

Vart hon ska gå vet jag inte.

Jag har noterat en nackdel med att göra klickbara bilder, att de förminskade bloggbilderna förlorar lite i kvalité

Bilderna tagna med

Olympus E-P1

(Upptäckte förresten att det står på kameran, men vädigt diskret:

Olympus PEN Since 1959)