Så var det det där trädet -
en betraktelse

Jag går ofta förbi det. Jag kan inte undvika det. Det har ställt sig mitt bland stenarna och cementen intill min arbetsplats. Det gör inget, jag gillar det och gillar att se det när jag passerar det.

Undrar hur många som gör det? Ser det alltså.

Här dröjde sig sommarkänslan kvar.

När hösten nalkas har oftast mörkret fallit när jag passerar.

Här har de artificiella färgerna tagit över efter sommarens ljushet.

Men sen kommer snön.

Nu är världen blå...

Strödda noteringar från en bildfattig period

Noterade på fri hand med Olympus PEN och pannkaka.

Gatufoto, ISO-test eller en betraktelse över reklam?

Jag har ju varit lite inaktiv på fotosidan (dvs personligen) och Fotosidan ett tag, men Fotomässan gav mig en kick, så att jag kom igång igen och då dyker det upp en massa idéer igen. Men det var nog inte mässan i sig utan människorna som gjorde det. Tack alla för det. Det fick eremiten att krypa ut ur hålan (där jag gärna gömmer mig så här års, när både det yttre och inre mörkret sänker sig).

När min PEN var ny tog jag några skymningbilder på Kungsgatan efter ett biobesök, för att testa kamerans förmåga på ISO800. Det blev bl.a. ett par studier av gatureklamens interaktion med den omgivande miljön (nu fick jag väl till det, va?). 

Men framförallt var jag väl ute efter att undersöka kamerans förmåga (och kanske min) att hantera det kontratsrika ljuset. Jag har ju testat detta förut, att fota reklam ihop med omgivningen för att se om man kan skapa något intressant av kombinationerna.

I den här bilden valde jag att göra omgivningen lite halvmörk, annars hade färgbruset i den vita kappan gjort den regnbågsmönstrad.

Men nu har vi kommit så långt att sådana här bilder måste tas mycket tidigare på dagen, och aftnarna får ägnas åt mörkerfoto. Ha det så bra i mörkret!

Bilderna tagna med Olympus PEN EP-1 och 17 mm pannkaka

Fortsatta vardagsobservationer med nya kameran: Om det har regnat när man kommer hem är bara spåren av barnens lek kvar

När jag gick från bilen och in till mig såg jag att det hade regnat. Inte mycket, bara en skur, men marken var blöt där det inte hunnit torka. Och barnen hade lämnat leken kvar ute och flytt in till annat. Eftersom jag hade nya kameran i fickan (jo den ryms där fastän det är en systemkamera) tog jag upp den och lät lekens rester bli en slutpunkt i kompositionen.

Ja, allt det där tänkte jag inte då, det ser jag nu efteråt. Det är nog därför jag skriver om bilderna, för att se vad jag gjort. Och jag fotograferar för att se hur många bilder och motiv det går att utvinna ur den enkla vardagen. Och förstås vänja mig vid nya kameran (vilket inte är så svårt).

De här bilderna handlar nog om ytor också. Jag gillar ytor. Jag har ju ett helt album med bilder av ytor , (men inte ytliga bilder). Men där handlar det om ytor på annat sätt, inte om ytorna i bilden utan om ytor som ytor.

Vad jag har för regler när jag komponerar bilderna och låter ytorna dela på bildytan och bygga upp bilden? Inga. Jag låter ögats känsla styra. Jag har aldrig läst någon bok om komposition, däremot har jag sett många bilder och det som har tilltalat mig på olika sätt är så att säga inympat och omedvetet. Eller kanske undermedvetet.  Ögat styr. Jag lyder.

När regnet kom lämnade föraren bilen och gick hem.

Och här syns det att man brutit mitt i, mitt i samtalet och mitt i leken, medan lekens attribut ligger kvar i skilda ytor.

Men leken är för stunden och några timmar senare, efter en rejäl regnskur, är bara fragment kvar som minner om vad som varit. 

Olympus PEN E-P1 + 17 mm pannkaka.

Varför är människorna så små i mina bilder - eller konsten att vänja sig vid en ny kamera

Ja, det är ju egentligen två helt olika saker jag tar upp i rubriken. Varför människorna är så små vet jag, rent fototekniskt alltså. Det beror inte på vidvinkeln på kameran att de blir små, utan för att jag gör dem små, för att jag väljer att göra dem så.

Egentligen föddes tanken under dagens promenad till min närbutik (som råkar vara Sollentuna Centrum som ju är ett helt köpcentrum). Det är ingen nyhet för mig att jag gärna gör människorna små, men nu började jag fundera.

Frisörens hörn. Sollentuna Centrum (under ombyggnad). Klickbar bild.

Här var det mera hörnet, fönstret och de svaga speglingarna som jag ville fånga, och såg människorna mer som utfyllnad som skulle göra bilden mindre tom, för här ville jag inte ha den tom. Det vill säga, allt det tänkte jag inte när jag stod där, inte medvetet i alla fall, jag bara gjorde, intuitivt, det som kändes rätt. När jag tänker blir det ofta sämre...

Färgen tog jag bort efteråt för jag tyckte den störde.

En bit längre bort valde jag att ha färgen kvar.

Hissar och brödbutik.Klickbar.  Här är det ju lite linjer och så'nt jag ville ha med, men också på något vis känslan av modern, kal konstgjord miljö. Tror jag, så här efteråt. Egentligen skulle jag ju handla lite frukostmat till i morgon, det var mitt ärende, inte att fotografera. Men kameran "råkade" hänga med.

Lite små är människorna redan här. Ännu mindre blev människan på hemvägen. (Men klicka, så blir hon i alla fall dubbelt så stor.

Här fotar jag egentligen stenen och linjerna. Den lilla kvisten på asfalten är viktig. Och människan. Tillsammans ger de helheten. Varför då? Varför gör jag så? Vet inte, men jag vet att just så här ville jag ha det.

Och varför är människan liten. Är det så jag vill skildra den här miljön?

När jag själv kommit ända dit bort, inväntade jag en ny människa, och då blev det så här.

Blå människa och blå barrack, eller kanske bara någon som strävar hemåt.

Men jag lät henne också bli mindre så vi kan se hur hon strävar vidare, snedlastad.

Här började jag fundera på om bilden borde vara i svart-vitt, men kunde inte bestämma mig för vilken som berättar bäst.

Innan jag följde efter henne genom tunneln vände jag blicken åt höger. Två människor!

Klicka så syns de bättre. Här är de små i bilden, ändå var det de som gjorde att jag tog bilden. Men ändå är det nog det gröna och det blå och linjerna som fångade mig. Den gamla landskapsfotografen skiner igenom. Eller?

Väl ute på andra sidan mötte jag människor som var små av en annan anledning.

Det är nyttigt att ställa frågor. Även om man inte hittar svaren.

Och det här med att vänja sig vid en ny kamera? Det är ju det jag håller på med. Inte för att det är svårt, men jag måste ställa om blicken från 28 till 35 mm. Kameran i övrigt är ju så behaglig, så det behövs ingen tillvänjning. Den passar mig.

Olympus PEN Ep-1, 17 mm

Det hårda morronljuset

Solen står lågt om mornarna, och skuggorna blir hårda och dekorativa om det inte är mulet. Man kan ju inte bara cykla förbi skönheterna utan får ju lov att stanna och fånga åtminstone några av dem.

Här fångades blicken av de geometriska ytorna.

Men här var det örat som fångade ljudet av en annalkande cyklist bakifrån, som behövde inväntas för avbildning.

Ja, och här var det förstås mönstret som fångade mig, och jag beslöt mig för att framhäva mönster genom att ta bort färgen.

När jag kom hem var det inte morgon längre och solen stod åter lågt, men nu var det barnens kvarglömda som fångade ögat.

Det är fortfarande roligt med ny kamera.