Fortsatte min envisa promenad med franska barnflickans backe, stora hus, färggranna träd och sådant runtomkring

Fortsatte  mitt vandrande som höstfärgsjägare, hamnade i den franska barnfickans backe, i den mån det finns något kvar av den, när  nybyggena gräver sig in i det gamla samhället.

Många nya hus har det blivit, bara under min korta tid här. Gamla Turebergare kan berätta mycket  mer om  "förr", hur det var då. Jag kan bara fantisera om det.

.

Polishus och pendeltåg, men så mycket höst syns inte...

...om jag inte vänder på huvudet,  tittar  åt vänster och ser vad som finns där.

Jo, verkligheten var så här  sned och färggrann när jag passerade

men där var undergången nära .

Gången under de fyra spåren.

Lokalfotgraf, är det det jag blivit? Eller höstfärgsjägare och promenadplåtare, med kameran i fickan.

 Inte för att jag tycker  att jag behöver sätta en rubrik på mitt  fotograferande, men  jag gillar  ju  att leka  med ord. Förut nån gång  lanserade jag  ju begreppet hembygdsfotograf, för det  fotograferande jag gör i omgivningarna där  jag bor och  där  jag hamnar när  jag promenerar. Men när  jag strosade i den omgivningen häromdagen dök ordet lokalfotograf upp i huvudet, analogt  med lokaltidning.

Men eftersom det är den årstid som det är just nu, kan jag ju lika gärna vara höstfärgsjägare, som i den här bilden.

Både rött och gult, inte fy skam.

Och med byggfuttarna blir det verkligen rött!

Men egentligen är det ju bara en promenad  jag  tar, och råkar  ha en kamera med mig, så kanske är det promenaden jag fotograferar, hur  man nu fotograferar en höstpromenad. Strandpromenader finns det ju på många håll, och  är flitigt fotograferade. Kanske är det då vägen jag gick som är en höstpromenad. Här är i  alla fall en bit  av den.

Kameran i fickan?

Då går det väl inte att fotografera? Nej, men det är skönt att spatsera där  bland höstfärgerna, och har en tillräckligt stor jack ficka, som rymmer en tillräcklig liten kamera. Tydligen har den tiden kommit nu.

Säsongsväxling? Höstfärger och lillkameran.

Nu börjar ju höstfärgerna komma på allvar, och  så snabbt  att  man knappt hinner   med, men idag  skyndade jag ut och se, de var  kvar. Men jag plåtade  ju  så ruskigt  mycket rött  förra september,  så ska det verkligen  behövas  i år också? Eller ska  jag se det som en tradition. Vackert var det i alla fall när  jag kom ut.

Mitt kanske  mest fotograferade hus, inte för att huset i sig är  så fint, men det  är  så fint  placerat i sluttningen.

Jag gick  över till den  lilla kameran, den som var tågluffarkamera i somras och ryms så lätt i fickan, även om jag får övergå till  att  titta  på displayen i stället för att titta i en sökare. Men sensorn är  lika stor och det är väl det  viktiga i slutänden.

Men det var en bit bort höstfärgerna kom på allvar, uppe på bron.

Utsikten  från bron.

Plötsligt ändrades ljuset.

Bara  att passa på och vandra vidare till nästa  motivområde. Här kanske?

Bilderna är jpg direkt i kameran, Panasonic  GM5, lätt redigerade  i LR efteråt. Det  gick ju bra.

Hittade bortglömda vegetationsbilder

De trillade väl ut ur vegetationen  på  något sätt, bilderna alltså,  bara sådär alltså, och sedan var det bara att registrera dem med  kameran, enkelt som en barnlek, liksom.

Jag kan ju inte rå för vilka bilder jag  tar, de finns ju redan där och jag bara tar dem. Men det är klart, jag  måste hitta  dit och ha kameran  med mig.

Och så måste man ha tur  så att  ljuset finns där samtidigt som  jag är där. Är vi på olika håll blir det inte lika bra.

Lycka kan ju vara när man hittar en soffa, bortglömd eller ej.

Eller kanske bara en kvist

Löven går förstås inte heller av för hackor.

Och som vanligt får  man skylla sig själv  om  man inte förstorar bilderna.

Det byggs

Ett nytt kvarter växer upp.

Förr kunde man rasta hundar här.

Profiler från Sollentuna.

färggrannare bygge.