Det var fortfarande sommar vid Riddarfjärden när jag gick förbi, men bilderna har bidat sin tid tills nu

Kanske har de legat  i datorn och  surnat till "varför får inte  jag vara  med". Somt  måste mogna, inte  bara bilderna utan  också  fotografens sinne. Och vid den tiden var det mycket fasader, så det fanns kanske inget mentalt bloggutrymme för pelar-rader. men tydligen tog  han (fotografen) bilder i alla fall fastän han (bloggaren) lät dem  ligga för framtiden. Den som spar, han har. Eller heter det  numer:  hen som spar, hen har?

Uppenbarligen var det något i bilden  jag  inte  var nöjd med då, i somras, så jag kastade  in den i någon Efex-variant och ut  kom den så här.

Det blev en  mer "normal "bild  också. Banal, tråkig och vykortslik?

Men jag kan ju  fräsha  upp den gamla anrättningen med  lite färskt grönt, plockat häromdagen.

Tre hus och en sten

Det handlar nog egentligen om storstädning i datorn, bilder  som har blivit framkallade  men som inte lyckats smyga sig in  i något  blogginlägg, sådant  som kan hända om  promenaderna  är för långa och många och överproduktion råder. Men  de dyker upp när städpatrullen kommer och släpar fram  dem i ljuset

Den här gången  hittade de  tre hus.

Första huset.

Men redan här uppstår problem, det är  ju flera hus  i bilden, så att det räcker och blir över. Ett lyxproblem kanske. Vi överlåter det till betraktaren, och hoppas det  går bra.

Kommer man från skogen, blir det kanske  ett lite abrupt möte med alla fönstren, som plötsligt hoppar fram ur gömstället bakom  trädet.

Sedan  mötte de stinsen, men det visade sig vara en ganska kantig  gubbe, som  dessutom  är helt överflödig, för tågen stannar  inte. Bara en bit bort. Och bara en del.

Tydligen hittade städpatrullen en kvarglömd sten också.

Den hade  nog  stått där länge, för den  hade  tappat färgen

Skarp spaning från balkongen eller mörkt aftonsudd

Det var i går, ljuset var fint och jag hade inte fotograferat på hela dagen och inte dagen före heller. Höll jag på att lägga av mig, hände det för mycket annat, började jag bli gammal, var motiven slut?

Jag bestämde mig för en akutinsats och och gick ut på min lilla  balkong och tittade neråt. Eller var det nedåt? Var det   kanske ett motiv  jag såg.Bestämde mig för att hämta kameran och undersöka saken.

Kanske var det min  fotografiska räddning jag såg där? Ett  motiv? Jag bestämde mig för att så var fallet och lyfte  på blicken.

Någon hade placerat ett motiv där  också, redan några decennier innan jag   flyttade hit.

.

Tog  mig sedan ner på marknivån och hittade ett virrvarr av grenar, färg,  blad och ljus.

Rörigt som  bara den...

...så jag funderade på om det skulle bli bättre om man rörde om lite med  kameran.

Sedan var det  kört.  Jag fortsatte att skaka.

Lättskakat.

Hårdskakat

Mer svept än skakat.

Himmelskt crescendo?

Jag började ana vad  som var på gång, när  jag  såg  ljuset i  skogen

Om jag nu inte redan visste det förut, fick jag en  bekräftelse på att  jag inte längre  kan  hålla kameran still i 4 sekunder (om jag  nu någonsin har kunnat det.

Lite lek får vi nog klassa det som.

Men himlen tog sig och slutartiderna likaså.

Järnvägsbron, som jag nog aldrig sett den förut.

.

Crescendo!

Och kom jag inte förbi här, så lär jag stå kvar där fortfarande.

Jag började gå igår och får väl fortsätta idag, men egentligen var det i förrgår det var vackert därnere

Aftonsol och fiskafänge  vid Edsviken.

.

Fontänen var vid liv.

Igår, idag, i förrgår? Ja det är skillnad  på promenadtid,  bloggtid och lästid. I alla fall i verkligheten.

I min hjärna känns det  mer  relativt.

.