Har tappat bort en stad, men den dyker nog upp snart och nån gång måste man ju fortsätta när man är ute och luffar

Dags att  säga adjö efter  ett par dagar i Bratislava och fara vidare.

.

Bara att följa spåren till stationen.

Lite frukost i väntan på tåget  är inte fel.

Lite stickning kan  man också hinna med. Dotterns Kindle måste ju ha ett fodral.

Det är roligt att åka tåg.

Man  kan ju sticka där  med!

...på två ställen samtidigt.

Det  här var  en resdag där vi utnyttjade  möjligheten  att göra två resor samma dag. Vi åkte på morgonen  till  en stad och fortsatte på kvällen till staden vi skulle sova i. Och den staden har  jag för tillfället tappat bort, dvs jag vet inte var i Lightrooms labyrinter jag har lyckats gömma bilderna därifrån. Det här är första gången under  min  tid  som digitalfotograf som jag har behövt använda  mer en  ett minneskort innan jag kommit hem till datorn och jag  har helt enkelt blandat ihop saker och ting vid importen och sedan blivit förvirrad. Men jag är säker på att den försvunna staden dyker upp igen, för jag har anat spår av den.

Vi utnyttjade dagen till en blixtvisit i Wien, vi låste in bagaget och gav oss ut på stan.

Vi behövde  lite lunch, och  skaffade  matsäck

Så bar det av  ner i underjorden.

.

Pappa, här finns en plats för oss!

vem är Svatopluk? Och Ludovít ? Och en del blått i stan.

Högt uppe på berget fann vi ett slott. Inte  helt oväntat,  eftersom det  var  därför vi gått   dit. Utsikten var fin i verkligheten, men tråkig på bild,  så den får ni inte se.

Bilden av Svatopluk tog jag för att komma ihåg  namnet och kunna kolla upp honom när jag kom hem. Det visade  sig att  han var  jämngammal  med Ansgar och Birka. På 800-talet  härskade han över ett stort område  i Centraleuropa och upp  mot nuvarande  Polen.

När jag nu plåtat  Svatopluk, kunde  jag ju försöka komma ihåg Ludovic också.

Det visade  sig att  Ludovic Stur var en 1800-talsman , panslavist, och den som skapade det slovakiska litterära språket. Fast på hans tid  hette staden Pressburg.

Slottet hoppade vi över,  alldeles för många turister, så vi gick därifrån.

Vi hittade en Handarbetsaffär och dottern som tänker omskola sig till syslöjdslärare tittade.

Men en vespa med virkningar, det var en nyhet.

Sedan hittade vi mer blått  i staden

.

En blå kyrka!

Blå inuti också.

.

Och vi gick vidare.

Det såg ut att finnas något däruppe

Med vidvinkel såg det inte så högt ut.

Vi ville upp dit, så vi började gå. Det fanns bussar som gick dit upp. Dem struntade vi i. Tågluffare går  till fots och upplever mer. Och varm fullpackad buss är inte  skoj. Plus att vi först  skulle behöva lista ut vilken buss som gällde och var just den har hållplats..

Vi gick uppför.

Vi gick i  zick-zack.

Vi gick i trappor.

Dottern  pinnade på, efter sin höghöjdsträning i Anderna

Vilade vi?

Eller väntade hon på mig?  Jag tror att vi hade tagit en vätskepaus och mutat mig  med en müssli-bar. Det var sådan där  sommarvärme som det sällan är här  hemma. Lyckligtvis kom lite  regn och svalka innan vi lämnade staden.

.

Till slut var vi uppe  på berget.

Då var det bara några trappor  kvar.

Dags för en tankepaus?

Jag har ju bloggat  åtminstone  lite halvintensivt sedan jag och  dottern kom  hem från vår. tågluff, även om  det inte var en storskalig tågluff i 70-talsstil. Nu kände jag behov av lite eftertanke, eller vad  jag ska kalla det. Ett litet  mellanspel kanske, för att hålla ihop trådarna.

Tågluffarbiljetterna har  ändrats med tiden , det  finns inte  bara ett kort som gäller  för fritt resande, utan et antal olika varianter. Den vi valde  var ett kort med fem resdagar under en månad. Eftersom vi flög till startpunkten och hem från slutpunkten, kunde vi få in ytterligare sex städer i vår  rutt, och sova några nätter på varje ställe.

"Ljuden från Donau  ackompanjerar oss i vårt rum,långa båtar som skär genom  vattnet, vågskvalp, diskret puffande från motorerna och stadens ljud därbakom. Därtill en solnedgång."

Det skrev jag den30:e maj i anteckningsboken. I Bratislava, vår andra stad. Passande nog hittade jag en bild också.Vi borde kunna få in  fyra städer till på vår biljett. Minst. Men vi jagade inte städer, vi var ute efter upplevelsen.

.

En öl vid Donaus strand, medan solen går ner är avkopplande efter en varm dag.

De som passerade Mozart

Eftersom det är  midsommarafton idag, är det väl ingen mening att blogga,  folk har väl annat för sig kan jag tänka, så jag  visar några bilder på folk  som gick förbi  Mozart, där vi  satt på uteserveringen i främmande  land och smälte maten.

Det var skönt att bara sitta där och titta.

.

Jag brydde  mig inte om att stolsryggarna var i vägen, de fick bli en  del  av miljön.

.

.

Plötsligt gick folk  åt andra hållet också. Jag hade undrat lite  på varför  alla gick åt damma håll.

.

.

Jag satt där jag satt och brydde mig inte om stolar och annat krafs  som var i vägen. Semesterfotograf kanske.