Några väggar i bratislava

.

Medan dottern satt kvar på fiket och stickade  ett fodral till sin Kindle stack jag iväg och samlade ihop några väggar med min lilla fotoapparat.

Det  såg lovande ut åt det här hållet.

.

En härlig blandning på den här väggen.

.

Också en härlig blandning.

.

Slutar  med en dörr.

Den nya staden där jag tvättade mig i fontänen

 I förra inlägget hade vi  installerat oss vid Donaustranden i  en stad som  var ny  för oss, men i själva verket  är gammal. Pressburg hette den på den Habsburgska  tiden och här kröntes kungarna i den gamla dubbelmonarkin. Numera heter den Bratislava och är huvudstad i Slovakien.

Det var onödigt varmt, så vi tog  bara  en kortare promenad i den gamla stadskärnan, åt lite, fikade, åt glass, svettades och tog det lugnt. Någonstans där inträffade glassincidenten. Mjukglass smälter snabbt i värmen, jag såg inte att jag höll struten snett och glassen rann längs armen  och  in i  skägget.

Jag behövde ju bli ren. Fontänen framför Nationalteatern var inte långt bort, så jag ställde mig på knä på kanten, böjde mig ner, sköljde skägget och  kände mig som en riktig tågluffare. Efter det åt jag bara glass i bägare.

***

En paus i skuggan,  dottern ägnar sig åt sitt handarbete och jag tar en liten sväng med   den lilla kameran och ägnar mig åt mitt handarbete.

Några glimtar av staden.

.

Bussterminalen låg nära.

.

.

När vi kommit fram hamnade vi i Donau

Ja inte i vattnet, utan  i en båt.

Utsikten från min fönsterkoj. Det var varmt så  vi öppnade fönstren på glänt och in kom sval luft och  Donaus dofter.

Det var inte den här  båten!

I tågluffarkonceptet ingick också enkelt och billigt  boende, med baskravet två sängar och egen toalett. Dottern hade gjort ett bra arbete  med  att hitta bra ställen och boka i förväg, delvis med tanke  på min Alzheimer som kan göra  mig  ytterst förvirrad och nervös vid osäkerheter.

E liten kvällspromenad längs kajen där vårt nattlogi var förtöjt

Solen sänkte sig.

Broar fanns det förstås. De är väl till för  att fotograferas.

En upplyst båt i skymningen,

On the road again...

Ja de var på väg någonstans och snart skulle vi också vara på väg igen.

Jag fångade dem från vårt fönster på femte våningen, eller var det kanske sjätte, och  därnere var det full fart hela dygnet. Sirenernas stad tyckte vi att vi hade hamnat i, ambulansernas högljudda skrik kom med oregelbundna intervall hela dygnet och vi undrade om det fanns ett sjukhus i ändan av gatan.

Egentligen var det ju först nu tåglufferiet skulle  börja, vi flög ju hit, och hade hittills bara åkt buss, spårvagn och tunnelbana, men framförallt gått  en massa. och mest använt tusenlappar när vi betalat, forinten har ju inte blivit devalverad.

Men nu skulle vi åka tåg till euro-land.

Så vi drog  vidare.

Jag har ju förut skrivit om det uteblivande  igenkännandet i   stadenjag besökte för 37 år sedan, men när vi gick mot stationen visste jag plötsligt att här hade jag gått förut.

På stationen var det motljus.

Och det var inte direkt platsbrist på tåget.

Kanske skulle fler kliva på senare.

Med Mozart i hörlurarna galopperar vi ut ur Pest  med ett lagom långsamt tåg som låter omgivningen passera i behagligt tempo . Vi åker genom hav av blommande fläder där vallmon flödar och vagnen vaggar  av det dåliga spårläget. Dottern är försjunken i  sin nyinköpta  Kindle.

Tydligen kom vi till ett populärt ställe.

vi var inte de enda som var där (om nu någon trodde det)

Tvärtom!

POJKEN OCH KRÅKAN

.

BLÅTT LJUS OCH SVARTA FIGURER

TURISTER

FLER TURISTER

DOTTERN  OCH EN UPPSTICKARE

PEST OCH DANUBA