I skymningslandet men utan aftonrodnad.

Skymningslandet,  precis som gryningslandet, kan vara en stor tillgång för oss som fotograferar. I alla fall om vi intresserar  oss för ljuset. Det var nog i  svenska fjällen jag upptäckte  ljusets betydelse för bilderna,  en gång för länge sedan, och  sedan med  tiden mer och mer såg ljuset som motivet. Och det gav bättre bilder av fjällen, tyckte jag. Sedan dess har ljuset följt mig (även i den variant  av  ljus som kallas mörker). Upptäckten  var ju ingen nyhet, ljus är en självklar ingrediens i fotograferingens historia, men  ändå var  den egna insikten en  härlig uppenbarelse. Speciellt som insikten kunde överförs till andra motivområden.

Inte ett fjäll i sikte. Men gott om skymning. Känns inte som gatufoto. Stadens själ, kanske?

Det var  flera saker jag  var intresserad av här. Skymningen , det begynnande mörkret ,som gjort att man tänt  lamporna i huset ,   en mörknande  himmel till vänster.  Och händer det inte något  där , en taxibil har  stannat, människor rör sig  i mörkret, nyfikenheten väcks. Samtidigt  är bilden exponerad/framkallad så att gatornas struktur kan  skönjas  i mörkret: asfalt och gatsten.

Eller ska man satsa  på de svartvita kontrasterna?

Små detaljer kan anas i  det mörka, den  nyfikne spanar in i mörkret efter detaljerna , uppe till höger  finns en öppning  mellan husen där den nedgående  solen skickar in sitt ljus.

Det  jag själv är mest fascinerad av är tekniken bakom , kort kan  man beskriva den  som " liten kamera med en massa ISO  som ryms  i fickan".  Fast egentligen är det  vad  jag  kan gör som fascinerar. Jag  har aldrig älskat det där  med mörker, stativ  och långa tider. Det  går liksom  inte ihop  med mitt flanerande, och jag beundrar de  som har tålamodet. De här bilderna är tagna på fri hand med en  liten M4/3-kamera  utan  antiskakfunktion. Det höga ISO:t gör att  jag  kan välja  korta tider där även mina gubbfingrar kan han hålla kameran still.

En mer övertäckt miljö.

Avslutar med  en känd  Stockholmsprofil.

Panasonic GM-5 +Panasonic 14 mm/2.4

När det är fint väder ska man väl gå ut och gå, så jag tog en promenad i en grannkomun.

Där såg jag  ett kyrktorn som stack upp.

Där såg jag  ett inklätt hus.

Där såg jag ett högt hus och vackert ljus.

Där såg jag en gångväg.

Färg, form, foto. Folk, fasader och flanerande.

Vårljuset  är viktigt så här års, både för människor och fotografer. Men hur ska man fånga det? Jag  har mitt sätt: promenaden, gärna en  utan mål. Upptäckandets promenad.

Det här upptäckte jag häromdagen: ljuset som  lyste upp fasaden. Det var  dagsljus när jag tog bilden.  Men jag ville inte ha med  alla små detaljer i omgivningen, så hemma  vid datorn  fick det solbelyst bli gult och resten mörkt, ett mörker  som döljer  alla detaljer (nästan).

En annan fasad några dagar tidigare.

Förmodligen, ja troligen, var inte fasaden så här ljus när jag tog bilden, men hade jag låtit bilden vara mörkare, hade jag  missat vårljuskänslan vid fotoögonblicket.  Så den fick vara solljus.

Här fastnade jag för formen,  den lite krusade speglingen, inramad av betong.Med en liten pendang  uppe till höger.

Det var inte så många människor på  de här bilderna. När jag kom  ner i tunnelbanan såg jag dem, stressande och stressade

Gubbar ( Sådana som jag, alltså) på ett fik.

Jag hade sökt mig fram genom staden, längs stränder och på gator och gångvägar,  jag hade sett och jag hade  funnit, strosat,  nosat och fotograferat och det var läge för att ge  magen något också, så jag gick in på ett fik och Påpassligt nog, men inte oväntat, satt det  flera kameragubbar därinne, det var ju en sådandär  Tårtanfika-tisdag.

Det visade sig vara några fotografprofiler.

Profilerna kom sig av ljussättningen i lokalen, eftermiddagsmotljuset från fönstret.

Jag fick anpassa mig och vände solljuset ryggen, så gott det gick.

Jag hade två kameror med mig, den relativt nyinköpta systemkameran som  ryms i  en ficka  (inte  allt för tajt). Den som är  en  behaglig promenad- och flanörkamera.  Jag testade  nu hur den klarade inomhusmiljön. Det satt en vidvinkel på den.

Jag tycker den uppförde sig väl!

Jag hade  också den andra kameran med mig och  på den satt ett kort tele

Alltså kunde jag lägga skärpan på det viktiga i bilden.

Och  med en välvilligt poserande fotograf blev det  ett porträtt.

.

Bengan.

Ett sådant där " utan sökare"-porträtt i motljus, med lill-kameran och vidvinkel.

Slussenröra i aftonljus

Passerade Slussen en gång till i veckan  och fortfarande går det att fånga några klassiska vyer.

Katarinahissens profil finns fortfarande kvar.

Men för  övrigt är det mest bara röra och kaos.

Avspärrningar och hinder.

Galler  och betong.

Inte underligt att Slussens instängda demoner glöder  av ilska.

Men  tittar  man åt rätt håll kan man fortfarande ana en del  av skönheten.

Men visst syns  avspärrningar och galler  även här.