Pimpade bilder, rubriker som konst, gula febern, märkliga motiv. I bloggen möts de

Ett blogginlägg kan bli en salig blandning, eller en skönt samman hållen skapelse, det kan bli anorektiskt  tunt, det kan bli fullpackat,  rörigt  och oöverskådligt, till synes utan tanke, struktur och espri.

Eftersom jag gillar både att skriva och att fotografera, kändes det naturligt att börja blogga på Fotosidan, där jag redan var aktiv. Och så har det fortsatt, även om jag numera sällan sticker näsan utanför bloggarna.  Jag trivs  med text och ord. Jag tänker gärna i ord och formuleringar när jag går där  med kameran, men tyvärr kommer jag sällan ihåg de intelligent tjusiga  formuleringarna när jag kommit hem. Gubbhjärnan glömmer, precis som  den glömmer mycket annat.

Ibland skriver jag  bara en simpel rubrik på blogginlägget, ibland ser jag rubrikskrivandet som en skön konst. Ibland missar jag andra r:et  i rubrik, och då bli det ju han med kuben, Rubik.

En pimpad bild, eller realism? Var det vad jag såg, eller vad  kameran såg. Verkligheten  är det ju inte. Kanske var det vad jag upplevde, kanske är det vad jag tyckte skulle vara snyggt  när jag framkallade bilden. Men har det någon betydelse vilket? Framförallt  är det en bild på en gångtunnel, ett gammalt  favoritmotiv  i bloggen.

Bättre en gångtunnel i bloggen än tio i skogen.

Två  bilder

Eller,  är det verkligen två bilder, är det kanske bara  en bild i två versioner.

Helt klart är i alla  fall att den ena lider  av gula febern.

Men hur var det i verkligheten?

,

Fler bilder

Här blev det verkligen gula febern med den nedåtgående solen i ryggen.

Sollentunamässan står där och förfaller  i väntan på ny stadsplan.

Men det går att ta sig upp på parkeringsdäcket.

Färg

Svartvitt.

Vinden har skulpterat snön lite häruppe.

Gick idag med, och fick bilder idag med, för kameran var med, den med.

Minusgradsbilder blev det förstås, vad som nu skiljer dem från andra bilder. Möjligen kan kylan anas i bilderna, på ett eller annat sätt.

Det blev nog  mest här-gick-jag- bilder idag, i alla fall var det sådana som smög sig in i bloggen.

Här gick jag mycket på  den tiden jag jobbade. Idag var det inte ens jobbigt att gå här.

Här gick jag sällan på den tiden jag jobbade, men idag passerade jag. Och tog en bild.

Jag såg  spåren och jag såg den lilla växten som stack upp.

Här fick jag trampa mina egna spår för att komma fram.

Sollentuna-mässans tak.

Gårdagsljus med olika hus

Solen går ju aldrig särskilt  högt så här  års och det kan ju  ge spännande ljus  nästan   alla tider under  den korta dagen.  Så här såg det ut igår när jag gick ner mot centrum för en liten promenad, som i slutändan visade sig bli längre än jag anat. Några bilder från den har redan sluppit ut i bloggen, men här kommer några till. med fokus på solljus.

När jag gick hemifrån.

När solen lyste på en vägg  nere i centrum.

När jag tittade på samma vägg ur en annan vinkel.

.

Betydligt senare, när jag såg nybyggnadsområdet på andra sidan järnvägen.

Nu har temperaturen stigit  till -13, så kanske blir det en promenad i dag också. Att vara ute i 30-35 graders kyla, som i unga dar, roar mig inte längre, och knappast heller lämpligt för min hälsa.

Avslappat promenadfoto i dag igen med GM5 och aftonljus vid Edsviken.

Återigen  kan jag bedriva det avslappade promenadfotograferande som är möjligt  med  en kamera som  ryms i fickan, utan kompromisser.  Ja inte i en jeansficka, men i en jackficka. Och jacka har jag ju så här års. Det är mitt nyförvärv Panasonic GM5 som gör mig så nöjd. Inte så att den fullt ut ersätter min Olympus EM5, men till det här vardagsflanerandet  och promenadfotograferandet verkar den ge lika goda resultat. Och varför inte, sensorerna är ju lika stora, och jag kan använda samma objektiv till båda  kamerorna.

Vad GM5:an saknar är ju en riktig sökare, så det blir ibland sånt där fånigt fotande med utsträckta armar som med en kompaktkamera,  men det står jag ut med. Och det här köpet gjorde att jag inte behövde köpa en ny kompaktkamera i stället för den gamla havererade.

Som ni kanske  förstått  av de senaste blogginläggen, är jag nöjd med vad den  presterar.

Och de här bilderna är ytterligare exempel på vad den kan åstadkomma.

Idag i skymningen.

Släden hamnade i diket och hästen följde med.

Det var  på den tiden  som  automobiler var sällsynta, transporter sköttes  med hästar och vintrarna var rejäla. Hemma i statarlängan satt  mor Mia med  kokt potatis men ingen make.  Ute yrde snön. Hon hade  precis som vanligt satt på potatisen när han passerade det  stora trädet längs vägen, så den skulle bli lagom färdigkokt tills han var hemma.

Men inte den här gången. Både kusk och häst  kände vägen väl. Och de kände varandra väl. Och kusken var en riktig hästkarl. Något måste ha  hänt längs  sista biten,  hem  från trädet. För inte kunde hon  väl ha  tagit miste? Det hade aldrig hänt förut. Visst hade hon sett i  sitt inre, att han hade passerat.

Hon väntade lite till,  sedan gick hon och knackade på i grannlägenheten, där förmannen bodde: "Det har hänt Ville något, ni måste ut och leta!"

"Säger mor Mia så, så är det så", svarade han och gick och trummade ihop några gubbar som gav sig ut  med  spadar i ruskvädret. Han visste av erfarenhet att när hon såg något stämde det.

Det var  inte så här ljust och upplyst i mörkret på den tiden, så det var säkert mörkt därute.

En bit bort  längs vägen hittade  karlarna både  häst,  släde och gubbe. I mörkret hade hästen  trampat fel, så att släden välte ner i diket och Ville hamnade under den lastade släden.  Hästen låg på sidan, satt fast  i skaklarna och kunde inte resa sig.

När gubbarna kom dit kunde de få loss hästen, hjälpa den upp och lyfta på släden, så gubben kom loss.

Mor Mia var min mormor. Maria hette hon egentligen. Hon blev med tiden blind och har aldrig sett mig, bara hållit i mig och känt på mig med händerna.

Ville hette egentligen Vilhelm och var min morfar, men honom har jag inga minnen av. Han var betydligt äldre än mormor och dog när jag var liten. Han var lång för sin tid och när han exercerade beväring på 1870-talet fick han hålla fanan när konungen inspekterade regementet.