Koka soppa på en spik, rafsa ihop lite gamla rester eller vi tänkte inte på att det var måndag.

Ett sätt att skapa ett blogginlägg är att veta vad  man ska skriva om och vad man vill säga och sedan  berätta  och skriva om det.Ett annat sätt är att veta att  man vill skriva, men inte  ha någon aning om vad  man ska berätta om. Inte ha något att säga , alltså.

Där befinner jag mig ofta.

Då kan man  ju roa sig att skriva om ingenting och inte  säga någonting om någonting. Åtminstone en övning i välformulerat skitsnack, när man inte har lust  med något vettigt. Skitsnack. Ordbajseri.

Eller så letar man rätt på en överbliven bild, en som blev över vid ett tidigare bloggtillfälle.

Hon väntade på att det skulle bli dags. Förstod det efteråt när jag hade helhetsbilden klar för nig.

Ännu en överbliven bild.

En sådan där bild som jag tog för ljusets skull. Ljuset  var så att säga motivet.

När jag rotar så här bland rester kan jag  undra om det är (inte så) gammalt ogräs jag sysslar med.

När jag började blogga för några tusen inlägg sedan nämnde jag uppväxtens alla  mer eller mindre seriösa dagstidningskåsörer, som en  inspirationskälla. Varför ta livet på allvar, när man kan hantera  det  med en klackspark och må bra?

Vi hamnade här för att det var måndag. En ö som är en holme, sedd från en annan ö-holme.

Vi hade tänkt gå på museum, jag och dottern, men tänkte inte på att det var måndag...

Sist vi var på den här holmen diskuterade vi tysk grammatik. Det var några år sedan. Tänk vilka associationer hjärnan gör ibland.

Fik, vatten och ljus, en bra väg till bilder? Och till en bra dag. Plus bra sällskap förstås.

Jag hamnade på ett  fik i går igen. Det var  dotterns förtjänst, hon kom från  Linköping  och  folkmusikfestivalen där, och jag mötte henne  på Centralen  och vi var överens att  vi skulle börja  med fika. Man  pratar så bra då.  I alla fall gör vi två det. Vi pratade förstås om framtiden, hon är på väg  hem till fäderneslandet, efter några  år  i Bergen. Oljekrisen har drabbat Norge och nu är hon arbetslös.

Vi var inte ensamma på fiket, och när vi inte pratade  passade jag på  att ta  några interiörbilder.

Ljuset föll olika på väggar  och ansikten.

På väg ut från fiket...

...tog jag en silhuettbild av  Eva-Brita, en bild   som kan få symbolisera att hon  går ut till sitt nya liv.  Hon står ju inte på bar backe, hon har avgångsvederlag, full  lön i nio månader, så återtåget till  fäderneslandet kan  genomföras under ordnade former.

Ljus, skrev jag i  rubriken. Bilderna i inlägget har jag  inte bara tagit  med tanke på motiven utan också för ljuset. Hösten är  ju en årstid  då mörkret kommer, men  också spännande ljus.

Ett motiv  jag fångat flera gånger förut, genom åren, och andra  med mig.

Men aldrig förut har gjort det  i det här ljuset. Roligt att det fortfarande finns nya varianter på motiven. Vad skulle man göra då? Ständigt ta  ett  och samma motiv, på samma sätt om  och om igen. Det låter som straffarbete. Jag fotograferar bara  när det  är roligt.

.

En variant på motivet. Det är de orange kloten som är intressanta.

Här var det eftermiddagsljusets färger  som  fick mig att lyfta kameran.

Avslutar med vatten från en annan vinkel.

Kaffe och blog, passar det ihop ? Förvillelser i grannkomunen. En Berlinmur?

Jag sitter här framför datorn med förmiddagskaffet, jag, en gammal tedrickare, och plitar ner mina   ord, försöker hitta orden till bilderna.  Vadå, stavas inte hitta  med två h? fingrarna slinter ibland. Men värre  är det om orden slinter. Hur är det med det, kan de också slinta? "Slinta, slant, femöring", som vi sa en gång i tiden, men det fungerar ju inte längre, femöringar är väl antikviteter numera. Eller skrot.

Om det här är en antikvitet eller bara skrot i skogen, det vet  jag inte, men en bild tog jag.

En rest av något, jag vet inte vad. Påminde mest om gamla stridsvagnshinder.

En naturens egen rest fanns där också.

Plötsligt när jag kryssade fram mellan träd och snår reste sig en mur framför mig. Det kändes som den där gången i Östberlin när en gata visade sig vara en återvändsgränd och en mur spärrade vägen för oss. Precis som då, var muren  även här krönt av stacheldraht.

.

När jag ändå hamnat här tog jag ett par bilder.

Med ett vådligt skutt i tid och  rum  förflyttar jag mig sedan raskt till  en annan del av grannkommunen.

Det  är ju enkelt i bloggen att förflytta sig så (och kanske en räddningsplanka när jag inte kommer  på ett bra slut på inlägget.

gårdagshare, morgonfrost, höstfärger och en promenad

En ganska så prosaisk  rubrik, nästan som en varudeklaration. men det går inte att vara spirituell alla gånger, i alla fall inte om man  tar för långa och för  många promenader med  kameran och inte gillar att lägga bilderna på hög,  utan vill använda dem när de är färska.

I går morse  var det både frost och hare hemmavid.

Frost i vegetationen var det .

Idag var det höstfärger också längs gatan där jag bor.

Jag kände mig trött och orkade inte göra något, så jag bestämde mig för att  ta  en promenad. Den blev onödigt lång för jag fick många bilder att ta hand om. Hade alltså kameran  med mig. Vad  annars?

En häck längre upp i backen.

Här var det  annan färgsättning.

Hittade en lekpark också. Barnlös.Var  de söndagslediga från lekandet?

Sedan  exploderade färgerna.

 Därefter passerade   jag gränsen till den stora huvudstaden och där såg det ut så  här   idag.

Efter ett tag i mörkret tröttnade jag på att hålla kameran still och skakade loss lite

I några inlägg har jag nu uppehållit mig i de mörknande gränderna i Gamla stan och när jag lämnade den höll mörkret  på att falla även utanför gränderna.

Storstadens ljus speglade sig i vattnet.

I mörkret kunde jag skriva tecken i skyn.

Jag slutar  med 6 sekunders dansande ljus.