Det blev inte som det var tänkt idag, men lika bra var kanske det

Det var ett  pendeltåg som inte kom och ett som var för sent och då missade jag en buss, så jag gjorde något annat. Gick där jag inte gått och tog bilder jag inte tagit.

Ursäkta , men vet ni hur jag ska hitta biblioteket?

Byggets avspärrningar sätter  färg på stadsbilden.

.

Gatufoto, men speglat i fönster, duger det?

.

Här  var det förstås färgerna  som fångade min blick.

Lite trött, törstig och hungrig  är jag nu, ska nog göra något åt det.

Hare på framsidan, lek och konstigheter på baksidan samt tillfällig kvadratpaus

Ja, jag har  ju bilder liggande sedan tiden innan jag började med att ta kvadrater. Undrar hur länge det tillståndet  kommer att vara, det kvadratiska. Själv har  jag ingen aning. Det  kommer säkert lika oväntat och oplanerat sam när jag ställde om  kameran till kvadrater. När jag snubblar på motiv som jag inte kan knö in i  en kvadrat  på ett vettigt  sätt.

Den här morgonen lyckades jag faktiskt haren som då och då brukar synas utanför min dörr. Jag ser den  då och då när jag hämtar  morgontidningen, men då går det inte att fotografera den, den springer och gömmer sig. Men denna morgon såg  jag den genom fönstret innan jag öppnade dörren och fick  chansen att hämta kameran först.

En bild hann jag ta innan den gömde sig.

I  samma veva tog  jag fram min nästan  övergivna  Canon som numera mest får ligga och samla damm, sedan jag fastnade i m4/3-världen.

Jag lekte lite och förvrängde världen  med en tung glasklump från  Ukraina.

Höll  kameran still gjorde  jag inte heller.

Då blir det som det blir

Men det här fotomåleriet med rörlig kamera är inte längre lika skoj  som förr.

I går afton var det skönt att promenera.

Efter kaffe och bulle på Tårtan fortsatte far och son sin  aftonpromenad.

Samtalsämnena skiftade från Engelbrekt till bussfärder i Sydamerika, från Westfaliska freden till svensk livsmedelslagstiftning, från färsk strömming till ett frisörbesök  för sextio år sedan,  sådär som ett samtal kan vara en ljum sommarkväll..

Det var tydligen fler som samtalade i den ljumma aftonen.

Calle skulle söderut. jag skulle norrut, så  våra vägar skildes åt.

Min  väg gick via  Riddarholmen, och jag lyckades klämma in nästan hela kyrkspiran i min vidvinkel.

.

.

Nere på kajen fanns  aftonljusdyrkande turister.

Och när kvällen var över hade AIK vunnit, men det visste jag inte förrän nu på morgonen.

Ett fönster på Söder

Vi stod på gatan utanför porten sonen och jag,  när påpassligt  en blomvattnare kom och släppte in oss. Det var vänligt. Vi kunde gå upp och titta ut genom fönstret.  Calle såg vad jag såg som liten pojk, utsikten mot takplåt och släta väggar.

Samma skuggor på murarna som för  60 år sedan.

Samma port som  för 60 år  sedan.

Sedan promenerade vi vidare. Fast först fikade vi på Tårtan. Calle såg   juTårtanfilmerna som liten, så det var   roligt att visa honom  lite av verkligheten bakom.

.

Hemortskvadrater

Känslan av hembygdsvilsenhet, eller vad jag nu ska  kalla det , har tittat fram i de senaste blogginläggen, men igår dök det upp i skallen: Hemort. Månne  ett tråkigare ord än hembygd, men neutralare  i sin klang, kanske  en aning  byråkratiskt. Men jag prövar några hemortskvadrater också.

Hemorten,  samhället, stället där jag bor  är kluvet. Det går  en järnväg rätt genom bygden, det ger  en separation som  måste  överbryggas. Därför har det byggts broar. Den här till exempel.

Den ligger rätt nära  min boplats, så den har en tendens att smyga sig in i min kamera då och då under mina flanerande  promenader.

På väg över till andra sidan.

Om man tar sig  över bron kan man kanske få se det här.

Den lilla familjen korsar gatan, bilarna cirkulerar  i rondellen, sjukhuset byggs om och det nybyggda kvarteret ser nästan inflyttningsfärdigt ut. Det är fantastiskt  hur mycket  som kan rymmas i en kvadrat.