Gamla stigar, nya miljöer och svenskans vackraste ord.

Det är tydligen lördag idag, det är tystare utanför häcken  än normalt , bara en högljudd amerikansk falsettröst med tillhörande hårda rullväskehjul dundrande mot asfalten  har gjort en märkbar passage. På morgontidningssidan var det  mankemang,  tekniska  fel i tryckeriet, så  jag fick läsa webbversionen. Inte lika bekvämt, kanske dags att skaffa ett bättre läsverktyg.

Vandra längs gamla stigar, där jag började gå  för mer än ett halvsekel sedan, gjorde jag häromdagen.

Början av stigen var sig rätt lik, kanske inte lika vältrampad som då, men i andra änden försvann den   under nersågade (nerfallna?) träd som såg ut att legat där ett tag. Undrar varför den blev upptrampad en gång i tiden, vilka kunde ha det här som en genväg?

Jag vandrade vidare, då häromdagen, kryssande på stigar, vägar och gator, där mycket var sig likt, men hamnade där inte mycket var sig likt. Hus hade vuxit upp, biblioteket hade flyttat, mataffärerna växt och fikställena frodades.

Jag testade lite gatufoto och sedan tog jag tunnelbanan därifrån. jag kommer nog att återvända, det finns mer i området att åter- och nyupptäcka.

Svenskans vackraste ord?

Det är ett litet tema i sommar på SvD:s kultursida. Man får skicka in sina förslag och vad som händer med orden i slutändan har jag inte helt klart för mig. Det som var intressant tyckte jag var att man  observerat skillnader mellan ord som föreslås av  svenskar och sådana som kommer från andra länder. Svenskar tenderar att föreslå ord på företeelser som är vackra, typ vår och solnedgång. De som inte har svenska föreslår ord som i sig själva är vackra, och låter vackert, t.ex. bohag och vimmelkantighet. Någon gillar det musikaliska tonfallet i återförening.

Åka spårvagn

Stockholm är ju en gammal spårvägsstad, även om spårvägsnätet numera är ganska anorektiskt mot hur det var en gång i tiden.  Annat var det fram till 1967 då det mesta försvann i ett svep i högertrafikomläggningen. Idag får man väl säga att Alvik är navet i det lilla nät som  finns. Alltså begav jag mig dit när jag fick lust att åka spårvagn.

Alvik.

På väg till spårvagnen.

Vänta på mig, jag vill också med.

Jag tog det lugnare.

Åker man med en av spårvagnarna kan man kliva av här.

Åker man med en annan linje kan man hamna här.

Jag åkte med båda och hamnade  på bägge platserna. Men inte samtidigt förstås.

Svårt att förstå världen

Ibland känns världen bara suddig och obegriplig.

Full av barriärer och hinder.

Man förstår inte vad man ser.

.

Ett blogginlägg som föddes och växte fram av  en serie tillfälligheter och  med bilder från tre olika år som plötsligt möttes .

Där lilla Jönsonligan kom rullande i sina lådbilar

Ut ur tunneln kom dom.

Därnere kunde  man spela fotboll och kasta diskus. Det kunde  man inte i  parken.

Men hur ska man kunna springa här?  Spurtrakan  är ju igenvuxen.

Betonggrå oas?

Grå är betongen där jag gick. Gången är lång, så det blev mycket betong jag passerade.

Undrar hur många som stannar och tittar? Kanske bara en galning  med kamera.

Kameragalningen riktade kameran åt andra hållet med.