Prästgatan utan vimmel

Prästgatan, är inte det  bästa vägen  mellan Huddinge och Sollentuna?

I alla fall hamnade jag där på min hemväg. Var det igår? Nej det var nog i förrgår. När jag tittar i mina papper visar det sig vara i tisdags. Är det dagarna som går fort, eller  minnet som sviktar? Strunt samma, nu är vi på Prästgatan.

Prästgatan är ofta en trevlig gata att gå, tycker jag, horderna av turister på parallellgatorna brukar lysa  med sin frånvaro, och man kan spankulera här i förhållandevis lugn och ro.

Jag prövar det här som jag  är så dålig på, fota med vidvinkel utan  att titta i sökaren. Sikta har  jag alltid varit dålig på, kasta pil eller skjuta i prick, eller för den delen såga rakt har inte varit min grej.

Ganska raskt inser jag att  jag ska fuska och fäller ut den vikbara skärmen och låter kameran hänga ner på bringan och tittar ner i den som vore det en tvåögd spegelreflexkamera.

Det går  mycket bättre.

Ibland blir det snett och vint, när inte ens vidvinkeln (28  ekvivalenta  mm) räcker till.

Jag ville ha  med både tornet och pojkens huvud, som stack  upp över muren.

.

Så småningom tog Prästgatan slut, den brukar göra det och då  fick jag vandra vidare.

Flempan

Jag var några timmar i Flempan igår,  i Flemingsberg alltså, där det ligger ett stort sjukhus. Mesta delen av tiden tillbringade jag på Avdelningen för trafikmedicin. De håller på att utreda om mitt spärrade körkort ska fortsätta att vara spärrat. Spärrningen skedde aut0matiskt när jag fick min Alzheimer- diagnos.

Under de här månaderna sedan jag fick diagnosen har jag hunnit vänja mig vid tanken att vara utan bil, så det känns inte så dramatiskt längre. Det är ju en del utflykter jag får avstå, för att det inte finns vettiga allmänna kommunikationer dit, men i stället får jag väl utforska okända  marker dit SL-kortet kan ta mig.

Jag blev kvar  längre på mottagningen  än jag trott igår. Gick inte direkt när jag var klar, utan tog en fika i väntrummet först, och det tog tid. Började prata  med andra som satt där, en man uppvuxen i Bergen, men nu bosatt i Sverige sedan 50 år Och en annan man, en svensk som har en hytte utanför Haugesund. Och så var det en hustru till en av dem och hon skulle göra samma test som jag gjorde vid mitt förra besök, så vi pratade både före och efter.

Men till slut tog jag mig samman och gick ut till solen och betongen.

För att ta mig ner till järnvägen  och pendeltåget.

.

Påpassligt klev hon in i motivet.

Funderade på om jag skulle åka hemåt eller fortsätta söderut när jag ändå var så här långt hemifrån. Det blev hemåt. Det går ju faktiskt ganska raskt hit med pendeln. Mycket fortare än att åka till Vallentuna som är mycket närmare. Tar tid  med byten och tvärförbindelser.

Vänta på tåget...

...och vänta...

Kameran är en promenad och bilderna då en biprodukt, och idag hittade den nya jaktmarker

Det finns olika anledningar till att promenera och det finns olika anledningar till att fotografera,  men hos mig lever de  de ofta  i symbios, gåendet och plåtandet, och utan varandra kan de bli ynkliga.

Idag började jag med  att läsa en bok på väg söderut för att bli undersökt och när jag var undersökt  blev jag kvar i väntrummet efteråt, för det fanns  gratis fika i automaten och trevliga samtal med andra som satt där, att ta hand om.

Då försökte  jag mig på sådant jag är dålig på, att  plåta utan att titta i sökaren.

Ett höftskott.

Sedan  adderade jag en gammal favorit: solfläckar.

Eller var det rektangulära  hål  i skuggan?

Det gick ju som det gick.

Det var väl helt enkelt solsting för både  kamera  och fotograf som ställde till det.

Ska det vara ljust, så ska det!

Men plötsligt var kameran tillbaks i gamla jaktmarker.

Ett litet smakprov från idag.

Träd, trän och trä.

"Träd över ingens tröskel in" hette det  i Havamal, men här är det en homonym jag tänker på, träd som står i skogen. Men utan" la lumière ", ljuset blir det ingen bild, i dubbel bemärkelse. Utan ljus  blir det inget fotograferande alls och utan det rätta ljuset kan bilderna bli ganska tråkiga och banala, men när det rätta ljuset kommer, blir det liv i träden och skogen.

Träd in bland träden...

Ljuset gör bilden...

Trä, men kanske inte träd längre.

Men trä i sig kan vara en skönhet. inte  minst vackert  åldrat trä.

.

"s0mt åldras med skönhet"

Kanske  ska man inte prata sönder bilderna  med en massa ord, men jag kan tycka att ord är lika stora skönheter som bilder, eller för den delen, träd.

.

Det finns träd söder om stan också

Men jag börjar med en bild på det lokala djurlivet. Fast det är förstås ett träd inblandat.

Insekten och insektens skugga.

Träden verkar uppföra sig likadant framför kameran som här norr om stan. 

.

Men det är ändå ljuset som gör bilderna.