Gick genom en park igår och ljuset det var hårt

Jag var vårtrött, för mycket sol? Hade varit hos min gamla mor som bara sover.

Det kändes motivlöst och oinspirerat där jag gick.

Det enda jag  såg, värt att fotografera, var ljuset.

Svart och vitt och kontraster var det jag såg.

En rejäl solkatt bländade mig.

Var det kanske bara en  liten bekräftelse av tesen "det går inte att fota på Östermalm", som en del förfäktar? Nu var jag ändå bara i utkanten.  Nä, jag skyller nog på ljuset och oinspirerad trötthet.

Hemmavid och kortpromenad och favoritmotiv

Om jag ska ta en kortare promenad med kamera härhemma är möjligheterna  begränsade av motorvägar, trafikleder och järnväg, som styr var  jag kan gå och av tråkiga motivfattiga villaområden. Det har  lett till att det är några få vägar jag använder när jag går, favoritvägar med favoritmotiv. Och en sådan gick jag igår.

Jag hamnar lätt vid det här huset som ligger så fint och samsas med den lilla kullen.

Den här gången närmade jag mig  från  en annan vinkel än jag brukar och då blev ju bilden lite annorlunda.  Men ljus, årstid och väder gör  ändå motivet ganska varierat.

.

Kullen är lite sliten av vinterns pulkaåkande  och andra lekar.

I förgrunden syns resterna av nya rördragningar och rörbyten. I vintras var här ett stort dike och mycket lera.

Kanske ett nytt favoritmotiv? Det vet jag inte än, husen är ganska nya än så länge. Här finns ju inga sköna terrängformer som vid det förra huset. De får kanske bygga ett favoritskap på färg och geometri istället.

Tyckte det var lite roligt med färganpassningen mellan träden och husen.

Kanske ett nytt sätt att fota hus på?

Jag gick vidare.

Också ett nytt motiv.

Det bästa konstverket

Före ombyggnaden av gångtunneln var det här hörnet spännande ur fotosynpunkt, men också lite mörkt och ruggigt i höstmörkret..

Men nu fanns det ju en uppmaning på affischen, så då var det väl bara att göra som  man blev tillsagd.

Bästa konstverket? Nja.

Gnetar på fast det stretar emot i vårens ljus

.

Rubriken kan gälla både  första bildens uppförsbacke som min egen tillvaro.

Nu har det gått några månader sedan jag fick  min diagnos och både verkligheten och insikten börjar hinna ifatt känslorna. Vårljuset som ger lite vårtrötthet hos en ljuskänslig individ som mig kommer som grädde  på moset , fast i negativ  bemärkelse. Motgiftet i form av fotopromenader, bloggar  och dagstidningens svåra sudoku (och medicin ) lyckas jag  mestadels med, men den första euforin har lagt sig.

Veckans långpromenad på ett soligt vår-Söder (Till skillnad från kniv-Söder) börjar dock närma sig sitt slut här i bloggen när jag spanar ner på vad som händer därnere i backen.

Tydligen är det dags att gå hem för dagen...

...och låsa dörren.

Sakta strosa genom staden.

Och så var jag tillbaks där jag var i februari, mitt i snöfattiga vintern.

.

Det blir nog ett postludium också innan den här promenaden är slut, även om jag här hade påbörjat återtåget.

.

Småsaker och små speglingar i vårsolen.

Ibland är det de små detaljerna som gör att jag tar en bild.

En av många hatad gul och vacker blomma och resterna av en liten måltid. Kanske har någon setat och njutit här i vårsolen?

Sol, cykel och gathörn.

Skuggor och speglingar gör det till en bild.

Små detaljer är alltid roligt att observera när man  är ute och strosar tycker jag, även om jag inte bär på en kamera. Har aldrig förstått mig på folk som gör gåendet till ett tvunget måste och enbart stirrar fokuserat rakt fram  med  hopbitna käkar. De känns  som  zombier från en främmande planet, som inte bryr sig om allt fint runt om, allra minst de små sköna observationerna.

Tänk vad man missar, när man inte hinner uppfatta  en liten spegling i ett fönster och inte hinner stanna till och backa för att se om man sett rätt.

Aluminiumfälgar,  rödfärg och kullersten.

Efter förra bilden var jag extra uppmärksam på bilar i fönsterrutor, så jag  fann en till.

.

Här började det  med bara stapeln av stolar och jag stannade till för att se om det var ett motiv.

Medan jag stod där började en man att rulla in en barnvagn i bilden. Jag lät honom  hållas. Så såg jag att jag borde backa för att få med stenen i bilden och det fina  vita strecket, så att förgrunden blev en förgrund värd namnet.

Precis när jag skulle ta bilden behagade en hund sticka in nosen i bilden, så det var bara att tacka och ta emot. Här blev det inte bara en småsak i bilden, det blev flera samverkande.

Små detaljer var det. Den  sista.

Det vita papperet  som låg på gatan!

"Det  är de små, små  detaljerna som gör det" Det visste redan Povel.