Människor, museum, skor och lite vatten.

En å. Skön att vila blicken på.

Skönt att sitta i solen så.

Ta bort färgerna kan jag väl få.

På museét fanns en utställning om skor.

Så utanför fönstret hängde det skor.

Fina bilder i den romska utställningen.

Och trevligt med ett museum som inte har någon inträdesavgift.

.

Ån igen. Det är förstås Fyrisån.

Mannen som ville bli fotograferad.

Han ville jag skulle ta en bild på honom med hans Iphone. Det gjorde jag förstås. Sedan blev han jätteglad när jag också ville ta en bild med min kamera.

Alla resor har sitt slut, så även fikatripp till Uppsala.

Jag drog mig mot stationen.

Nu är det nog dags att dra sig mot tvättstugan och se om maskinerna gått färdigt.

Ha det så bra i solskenet!

.

Det klassiska gathörnet

Ett gathörn, men  vad är det för märkvärdigt med  det?

Egentligen är det väl inget märkvärdigt med  just det här gathörnet, gathörn  är ju ganska vanliga i stadsmiljö. Jag tror att klassiskt i rubriken syftar på gathörnet som motiv eller beståndsdel i bilder, inte nödvändigtvis  i foton.

Vid hörnet händer  det ofta något, kanske händelser, kanske något i kompositionen och en del hörn är mer spännande än andra, och där kan man hänga en stund, inte bara med kamera.

Samma hörn som ovan, men med färgen  bevarad. Två saker hände.

1. Grabbens jacka blev blå och kontrasterade bättre mot väggen

2. Fönstren fick ett varmt och trevligt ljus

Det finns flera trevliga  och ibland lite klurigt sneda hörn här intill Domkyrkan. Oftast rör det sig också folk här, på ett eller annat sätt.

Frön andra hållet

Ett hörn till, men alldeles intill.

Tycker att det finns  rörelse  i bilden, från vänster till  till höger, som det ju ska vara enligt de renlärige. I alla fall i Europa. Men ett fult däck sticker in till vänster.

För Export till Japan.

Gjorde en variant  i färg också.

Däcket bortskuret.

En variant med annan cyklist.

Cykklistbefriad och lite mer närgånget.

Cykelbefriat är svårt i den här staden.

.

Blåst och blåst på fopromenad men inte helt blåst på bilder

Det började blåsa igår så jag gick ut och tog några bilder. Längre hemifrån än fem meter var jag nog aldrig med kameran. Ok, kanske tio meter då. Jag tänker inte gå ut för att  mäta.

Jag riktade kameran mot skyn, det var ju däruppe det hände något.

Ibland var det  träd i vägen, ibland något annat.

Finns väl inte så mycket mer att säga.

Kanske blev hjärnan urblåst och orden försvann.

Fjärrskådade jag  åt rätt håll kunde jag skåda ljuset.

Upplyst hus.

.

***  SLUT ***

.

åsså vare dehär me´svartvitt i vårljuse´

Jag håller mig kvar i  Uppsala i bloggen, ett tag till. Det var så skönt att gå där i vårljuset, bland de avskalade formerna och försiktiga färgerna innan löven döljer skönheten och vårfärgerna skriker. Då kommer en annan skönhet, men nu stannade jag vid nuet.

Trädet.

Det står där och sträcker ut armarna. Domkyrkans höga torn har jag gömt bakom stammen, så jag slipper klippa topparna på dem. Inga färger stör i bilden. Vi kan koncentrera oss på form och yta.

Gångvägen löper snett  genom bilden, längre ner skymtar fragment  av staden, hus och bilar.

Sen kan man ju ta detta  med svartvitt till den yttersta gränsen: Silhuetten.

Gunillaklockan.

Här har jag tagit mig friheten att klippa tornen.

Det var förgrunden och de vita husen som tittar fram, som var det intressanta. Det finns även annat som tittar fram. Lite är det också ett uttryckssätt jag gillar just nu. Inte så länge sedan jag upptäckte det, så kanske  förtjusningen går  över, kanske det blir ett maner. Snart kommer löven och då går det över av sig själv.

Blommor i svartvitt går ju bra om blommorna är vita.

Eller var det trädet och det vita huset jag fotograferade? Nej, det var nog den begynnande våren.

En klassiker är ju gathörn.

Men det får nog bli i nästa inlägg.

Uppsala i mina ögon, tåg, promenader och ett bröllop.

Jag tror jag  älskar promenader, eller så har jag bara blivit beroende, men inget betungande beroende i så fall,  speciellt inte i sällskap med en kamera. Idag var jag beroende i Uppsala, kom dit  med tåget genom de lätta dimmorna på slätten. Det var skönt att läsa morgontidningen i stället för att hålla i ratten på motorvägen.Diset fanns även i stan och gav ett skönt mjukt ljus på perrongen.

Väntar på avgång.

Fula hus?

I alla fall var de inte vackra, tycker jag. Kanske är de inte färdiga. Hoppas det.

Sedan fikade jag.

Efter fikat.

Färdigfikad och färdigpratad följde promenaden.

När man är i en främmande stad måste man ju passa på att gå, även om just Uppsala inte är så jättefrämmande längre, men den har ungefär samma fotografiska lockelse som till exempel Södermalm i  Stockholm.

Jag travar alltså på som jag brukar och tar bilder på det jag ser och vill,  utan att tänka så mycket. Skönast så.

Gillar ju just nu det här att fota genom trädens grenverk innan löven kommer och förstör utsikten. Men då kommer ju istället det gröna och då kan man återvända till motiven och ta samma bild igen fast den inte blir densamma. Underbart, va?

Men jag gillar ju också små detaljer, som cyklisten som plötsligt cyklade in i bilden

Diset skrev jag om i början av inlägget. Det fanns lite av det, här runt domkyrkan också.

Och så inväntade jag en bil så inte gatan ser tom ut. Här hade jag tur, det kom två.

En annan vinkel. En vårljus vy.

En kyrka till.

Bonnkyrkan, den lilla kyrkan(i alla fall jämfört med domen intill).

Vid kyrkporten. Jag trodde att hon jobbade i kyrkan.

Men så var det inte. Storebror, äldst av fyra syskon skulle gifta sig. En västgöte som gifter sig i Uppsala. Tror jag mötte brudparet vid domkyrkan när jag gick vidare.