Är man litterär om man passerar ett bibliotek och hur går det för ungdommarna som dansar nakna i snön?

Ännu en natt har nytt vitt  fallit ner från himlen och pudrat omgivningarna, men jag dröjer mig kvar vid gårdagen när jag stilla vandrade genom staden och försökte undvika de hala fläckarna. Detsamma gjorde andra, men det var nästan  bara jag som hade kamera. Så vitt jag såg.

En litterär passage. Stockholms Stadsbibliotek.

Men jag spanade in de dansande ungdomarna  där nere i snön.

Frusen dans?

Det fanns påklädda ungdomar också.

.

Inga  vilade i sofforna invid dammen...

... men det fanns de som vilade på annat sätt.

Själv försvann jag ner i underjorden och transformerade mig till en annan stadsdel.

Det var så skoj, Jag var tvungen att sticka dit igen (preludium)

Det var gårdagens promenad hem från tandläkaren som gav mig  blodad tand(!) att göra om det igen, promenera  med kamera på Söder. Jag satte mig alltså på pendeln som den värsta pendlare och åkte  in mot  den stora staden. Någonstans där på vägen återkom tanken om att det måste ju gå att plåta även i andra stadsdelar, så jag klev av.

Och genast kom kameran fram.

Och jag tog en bild.

Ja, jag tog två.

Jag hade bestämt mig för att använda den simpla kit-zoomen som följde med när jag köpte min första m4/3-kamera för snart fem år sedan (vad tiden går) , ett objektiv som jag knappt använt. Skälet var mina gårdagsupplevelser av att  ha fel brännvidd ett antal gånger. Jag är van att köra med fast brännvidd och det brukar inte besvära mig, men något i går fick mig att söka motiv  på ett annat sätt och det ledde till dagens  zoom-beslut. Inte för att jag tror det märks i mina motiv  och bilder, men det gör skillnad för mig när jag går där.

Hur hittar man cykeln?

De här två husen/tornen fotade jag nyligen med teleperspektiv, långt sådant, ett billigt Tradera-fynd.

Idag blev det  med kit-zoomen. Dessutom med snö!

Jag vandrade vidare.

Jag såg den röda soffan som stack upp ur snön. Det gav bilden. Och jag komponerade med  zoomen och slapp komponera med fötterna,

104.

Varför jag tog bilden? Ja, jag har aldrig fotograferat 104 förut! Sen var det nog något mer också, de två gula ljuspunkterna till exempel.

Här är det bara nostalgi.

Här låg det en fotoaffär en gång i tiden (om jag inte tar alldeles fel på tvärgata). Där köpte jag min första Olympus OM-1, någon gång på hösten 1973.

Mest bara snö.

Sedan gick jag in  i parken...

... och är jag inte kvar där kommer det en fortsättning. Jag är ju fortfarande långt från Söder.

När stan blev vit av snö ... och nu har den säkert blivit ännu vitare.

Det snöade igår, det har säkert de flesta märkt, och i natt har det snöat ännu mer, i alla fall i den nordsida av staden där jag vistas. Morgontidningen var tunn, det brukar den vara numera när det inte är feta annonsbilagor, men den hade tagit sig fram till min brevlåda utan att lämna något spår efter sig i snön. Ja alla spår av gårdagen verkade försvunna  under det kompakta snötäcket.

Gårdagens snö på södermalm

Jag håller mig kvar i gårdagen innan jag ger mig i kast med nuet.

Staden blev med enkelhet svartvit och inte många silhuetter var ute och rörde på sig.

.

Kyrkan tonar bort i snövädret i fjärran och en ensam barnvagn är ute och rör på sig.

Bilarna har dragit på sig vita täcken och står där och sover.

Endast en kylslagen mamma var vaken.

Det var halt och moddigt för bilarna redan igår...

...undrar hur det blir idag?

Bilderna som fick behålla en del av sin färg

Den där långa promenaden   på Söder, i det fallande mörkret förra veckan (eller har det hunnit bli förrförra), verkar ha varit en gudabenådad promenad, för ännu har jag inte betat av alla bilder som  blev till då. Kanske måste de som en god ost lagras ett tag för att mogna. Kanske är det jag som inte hänger med i svängarna, jag orkar inte processa hur många godbitar som helst på en gång. Går det för fort, blir det lätt ett sådant där "vad jag råkade se idag"-inlägg.

Men de  tre bilderna  i det här  inlägget har nog hunnit mogna tillräckligt nu, för att jag inte ska behöva skämmas för  dem. De har det gemensamt att de har fått behålla en del av sin färgmättnad, men inte så mycket att jag tycker de kan kallas svartvita. Inte heller tonade svartvita bilder. Det är för många nyanser kvar. Kanske  är  det helt enkelt bara bilder som försöker efterlikna stämningen som fotografen upplevde där han gick, stämningar med minnen från barndomen , men också från senare decennier då han rörde sig här.

.

En välfotograferad vy, både av mig och andra fotografer.  Höjdskillnader, broar,torn, gatsten, det finns så mycket här. Inte bara nostalgi och minnen.

.

Här har jag lämnat mer av färgen kvar, jag tyckte de gula fälten gav bilden  liv.

Jag ville också att man skulle kunna ana resten av staden i bakgrunden.

Ute och gå, två och två, även så, bilder två

Den ljusa bilden.

Den mörka bilden.