Fotograferandets betydelse för det personliga välbefinnandet

Oj, vilken pretentiös rubrik det blev, men den bara dök upp i huvudet, så då är det väl bara att acceptera och tacka och ta emot. För egentligen är det vad det handlar om. Det är roligt skulle jag  också kunna säga, men det säger så lite och det kan tolkas så olika. Framförallt misstolkas. Kanske gäller det även för "roligt".

Välbefinnande är det när jag kommer gående där längs vägen, med  kameran i handen, eller hängande runt halsen. . Vad som snurrar i huvudet just då är inte så lätt att veta. Speciellt nu efteråt. Idealtillståndet är väl att det är tomt, för då är jag mest mottaglig för intryck utifrån. Ett möjligt motiv till exempel, men även sådant som inte låter sig avbildas i vare sig bild eller ord. Förnimmelser kanske.

Ibland tycker jag mig se något och tar en bild, och så mår jag bra för stunden. Kanske mår jag bra av att samla sådana stunder, kanske är det därför jag tar med mig kameran och ger mig ut på promenad, på vandring eller kanske bara ett lättvindigt flanerande. Att det sedan är nyttigt att röra på sig blir bara en extra bonus. Att gå utan kamera då? Inte bra, då tänker jag för mycket.

(Någonstans här kommer tveksamheten:

hur ska jag kunna fylla hela inlägget med text?)

Tveksamheten kommer inte för att jag känner ett tvång att fylla på med text utan  att jag börjar bli rädd att jag glömt bort vad jag tänkte skriva, varför jag började med inlägget, att texten börjar banaliseras till ett banalt "Gårdagens bilder". Det är ju också det, bilder från i går, fortsättningen på förra inlägget, men den här gången hade jag högre ambitioner. Men orden sviker mig och bilderna hjälper mig inte att  skriva, vilket ofta är fallet, men nu handlar det om mig och inte bilderna.

Men bilderna kan hjälpa en förvirrad själ, bara genom att de blir tagna, de gör att jag fokuserar på yttre ting när jag går där och inte går och bara grubblar kring kroppens och hjärnans sviktande förmågor.

Jag skulle kanske säga att fotograferandet fungerar som en sammanhållande kraft, i en tid av begynnande mentalt förfall:

Promenad, Foto, Blogg, en treenighet.

Bilderna i det här inlägget är en direkt tidsmässig fortsättning på det föregående inlägget, som hade en helt annan struktur, det byggde helt på några visuella fynd längs vägen och hur jag paketerade dem i inlägget. Här får bilderna leva ett eget liv, i stort oberoende av texten, men de kommer i kronologisk ordning.

Om de beskriver något eller berättar något har jag inte funderat över och det var definitivt inte något jag tänkte på när jag gick där. Jag såg nog mest kompositioner. Möjligen kan bilderna av fåglar vara en (undermedveten) allegori för överlevnad i en kall och kylig tid, en koppling jag anade först nu när jag skrev.

.

Färgerna var bleka nere vid vattnet

Åtta banala observationer från en kort promenad som hela tiden blev längre så att den räckte till

 A. Välkommen på visning?!

Det ser inget inbjudande ut att gå på den visningen...

B. Den ideala halkbanan

Recept:

1. låt det snöa blötsnö ett dygn.
2. trampa  ihop snön genom att gå där fram och tillbaka. Var noga med att inga jämna ytor lämnas kvar
3. Låt det hela frysa till is. Var noga med att inget grus, eller andra  sträva ppartiklar, fadtnar i den glatta ytan.

 C. Herr gårman i vattenpölen!

Där gör han väl ingen nytta?

 D. Dubbel skyltning

E. Möte  mellan generationerna.

 F. Inrutad arbetsplats?

Men det var det blåa som fick mig att ta bilden.

 G. Ett litet hus vid skogens bryn?

Skogen är så liten så den kan knappast gömma ett hus.

 H. Rött ljus!

Jaha, då får vi väl stå kvar och vänta tills det blir grönt...

... för jag tror det fanns  observationer  på andra sidan gatan också.

Hur var det i fjol så här års, halkade vi omkring då med? Minns inte och vad gör man åt det?

Plötsligt, så här på alla hjortrons dag, eller vad det nu heter, började jag fundera på hur det var för ett år sedan, med väder och vinter och sådant.  Minns gör jag inte, så jag tyckte det var enklast att rådfråga mitt bildarkiv.

Då hittade jag den här bilden, tagen något senare i februari än vad det  är nu.  Inte verkar snön ha varit särskilt besvärande i alla fall. Och det var så snöfritt i februari hade jag inte det minsta  minne av. Men datorn hjälpte mig, bilden har ju en tidsstämpel. Dock inget bäst före-datum så jag vågar visa den.

De ser ut att stå  ganska obesvärade och vänta på bussen.

Jag stod nog där ganska obekymrad och tog mina bilder, omedveten om annat än nuet. Att jag ett år senare skulle undra när de var tagna var nog inget jag kunde tänka mig.

Tydligen var jag ute i skogen också, för att fotografera  vintern. En viss snöbrist kan väl konstateras även där.  Men saker och ting kan förändras ganska snabbt.

Den 21:a februari såg det visst ut så här inne stan.

Plötsligt förändrades allt. Det gjorde det för  mig med. Några besök hos husläkaren gav en remiss till minnesmottagningen i Danderyd. Sex gånger var jag där för undersökningar och tester, och om en dryg vecka får jag reda på resultatet. En del saker upptäckte jag själv redan under testerna, dummare än så är jag inte. Den nästan totala bristen på närminne  i ett antal övningar var det som berörde mig mest. Men det förklarade ju också varför vardagen blev så krånglig ibland (och inte bara ibland, stundtals ofta).

Hur lång tid ska det ta att ta sig ut genom dörren när man går hemifrån, fem minuter eller en halvtimme...

Mitt ibland flitiga bloggande skall delvis ses i detta perspektiv.  Promenaderna med kameran och skrivandet i bloggen håller hjärnan igång och ger struktur.

Vilken tur att jag skulle gå till tvättstugan...

Annars hade jag missat solnedgångens färger.

Och idag är det fredagen den 13:e, vågar man gå ut i halkan då?

mera snö - i bilderna alltså - ute försvinner den - och inte ofta jag fotar på en idrottsplats

Snön hade tagit mig   långt ner, så långt ner jag kunde komma, till havsytans nivå.

Edsviken är ju en havsvik, även om jag inte direkt tänker på havet när jag går här. För mig är det framförallt en promenadväg (och  en plats där man kan  fotografera). Skillnaden mellan foto och promenad är dock  inte alltid så tydlig.

Tydligt var däremot att det fanns snö här. Hopsamlad sådan, lagd på hög.

* * *

Och mer snö syntes om jag vred på huvudet. Snö med struktur, och det var delvis den jag var intresserad av, den  ibland svårfångade strukturen i det vita, nyanser av vitt. En kamp med vitbalans och skuggor för att göra det osynliga synligt, där synligt för ögat och synligt för kameran  är långtifrån detsamma många gånger.

Det här är en bild som jag mycket väl skulle kunna tänka mig att fånga  med storformat, om det nu inte vore ett arbetssätt som inte passar mig. Jag kan också tänka mig att den skulle kunna infångas av en kommentar jag fick för  länge sedan på en bild här på fotosidan: "en typisk Jan-Olof-bild, den innehåller så mycket". Detta sagt som ett positivt omdöme.

Det är också en bild som kanske delvis kan uppfattas som nästan svartvit och delvis som en färgbild, om än blek i färgerna. Det är helt avsiktligt för att få fram det jag ville  att bilden skulle visa. Jag ville till exempel att en del av figurerna (människor alltså) skulle framträda bättre än som rena silhuetter. Samtidigt ville jag inte att något skulle vara alldeles för färggrant  och sticka ut för mycket.

Snön var ju fortfarande huvudmotivet  så strukturer i snön borde synas.

* * *

En ren strukturbild.

Alla gick inte i trappen. Det var vad jag tänkte när jag tog bilden

Mera snö var det, en bild till...

* * *

Uppe vid ingången. Sol, snö, skugga, kontrast

Men gubbarna syns ju bättre i färg.

De ser lite slitna ut. Oldboys?

* * *

Uppe igen från stranden och idrottsplatsen.

Spiran på kyrkan, som jag var upp till dagen innan, syns faktiskt i bilden. Kanske ger det en kontinuitet i berättandet för allt är ju en enda lång berättelse. Och det blå i bilden får symbolisera kylan, för nu var det  lite småkallt i snålblåsten.

* * *