Varför är det så lätt att fotografera på Södermalm? Eller är det bara självbedrägeri?

En fristående fortsättning på förra inlägget

Kanske är det bara nostalgi som gör det så lätt att fotografera på Söder, men nu är det det ju i alla fall drygt 35 år sedan jag bodde där senast, och sedan jag var liten grabb är det mer än ett halvsekel och när jag är där är jag bara en tillfällig besökare. Kanske har rivningsraseriet inte än tagit bort lika mycket fina kvarter som i andra delar av staden.

I alla fall tog jag några bilder igår när jag hade ett ärende dit.

Kanske är det fortfarande kvar tillräckligt mycket gammalt som tilltalar en nostalgiker. Smala gator, små prång, variation i stil och ålder. I Klara är det mesta sedan länge förstört, på Östermalm är det svårare att fotografera, är det kanske för storskaligt? Men Kungsholmen har en del fina delar...

Men det var ju på Söder jag var igår. Jag skulle hämta upp en fotopryl jag köpt på tradera. Då passerade jag här också, likt vad jag gjorde lite då och då på hemväg från skolan i första klass, innan vi flyttade.

Kommer inte ihåg vad det var för sorts skola då. Vet förstås inte heller vad det är  idag.

Passerar förbi.

Precis som mina minnen passerar han snabbt förbi.

.

Färgsektionen

Några gamla rester från ett tidigare besök på Söder, en kall, snöig och blåsig januaridag.

Ett snöigt gathörn som inte fick plats i något inlägg då.

Samma gathörn, men lite på håll.

Jag har inte fotat på några dagar men idag hamnade jag på Söder och då kunde jag ju inte låta bli i mörkret.

Det är något speciellt med Söder, vad det nu är. Jag  hade nyligen fyllt sju och gått ett tag i första klass när vi flyttade därifrån och visserligen gifte jag mig  så småningom med en söderböna, men så hemskt mycket tid har jag inte tillbringat där som vuxen. Ändå känns det speciellt. Det kanske är för att det är speciellt.

Det var redan mörkt, eller näst intill mörkt idag när jag var där i ett ärende, och mörkare blev det men så här var det när jag nyss klivit av tåget vid Södra station (södra uppgången).

Ibland passerade jag förbi här på hemväg från skolan men aldrig på ditvägen, då gick jag rakaste vägen.

Men här gick jag nog aldrig. Men idag gjorde jag det. Med min kamera, med ISO1600, bl 2.8 och handhållet, genomgående. Det gick bättre än jag trodde.

Det är ju alltid roligt, när man kommer hem och finner att bilderna är någorlunda lyckade, så man slipper känna sig misslyckad. Jag är också glad över att det gick så bra i mörkret, utan stöd, jag är ju inte så förtjust i att släpa med mig stativ eller att mixtra med dem, så därför kommer ni nog aldrig att se några "riktiga" natt- eller kvällsbilder  från mig.

Jag tror att det blev fler, minst lika bra bilder, under den fortsatta vandringen, så de dyker nog upp lite mer. Och så får jag tacka kameran för  gott samarbete, utan den hade det inte gått.

.

Ljus, is & vatten. Och en kamera och lite känsla förstås.

Ett bortglömt  blogginlägg som legat och väntat på sin tur några veckor, för att det kom  en massa andra inlägg  emellan

Men alla motiv behöver ju inte serveras dagsfärska.

De kanske tål att lagras lite.

De här har vilat i drygt tre veckor.

Kan det vara en lagom lagringstid?

Om man tycker vintern är för mörk och grå och tråkig, varför inte sätta lite färg på den?

Man kan  ju ge sig ut en gråmulen och trist svartvit dag med kameran,  och fånga svart och vitt  och kontraster och tycka det ser bra ut

Man kan ju också ge sig ut en annan dag när snön ligger kvar och allt  är ljust och fint och till och med färggrant, fast det är nästan samma motiv.

Vi tar det en gång till, men en liten bit därifrån och en annan dag:

Ganska så ljust, men utan färg.

Så varför inte lysa upp även det motivet med lite färg?

Det lokala fiket - - Det händer visst något. Och på biblioteket hittade jag också något.

Det lokala fiket

Det var visst något på gång. Tur att jag hade stoppat ner kompaktkameran i fickan.

Hm, dansskor...

Färdigtextat.

Tittade in på biblioteket  också. De har inte bara böcker.

God afton!