Några svartvita från det gudabenådade aftonljuset

I förra inlägget visade jag några färgbilder från den kylslagna men vackra aftonstunden vid Edsviken, men det var vackert  även i svartvitt.

Med solen i ryggen.

Åt andra hållet.

Solen är någonstans där bakom.

En simtur krusar vattenytan.

Strandkanten är lite smal här, så det är lite trixigt att få till en bra förgrund.

Jag var inte ensam där i kylan.

ljuset gör bilden

MEN DET ÄR JU OCKSÅ FOTOGRAFEN SOM GÖR BILDEN

Var  det bara tur att jag passerade just då? Det måste det vara. Det ligger ingen skicklighet i att ta en sådan här bild. Hade jag kommit en kvart senare hade det varit dötrist här. Och kallt, det var redan nu kyligt om fingrarna.

Men det är klart att lite gjorde jag, jag gick ut på en öde båtbrygga för att få  med fåglarna i förgrunden, och längst ut sa det klafs, klafs om fötterna när jag traskade i fågelspillningen.

De simmande fåglarnas  mönster i vattnet gick fram bättre i svartvitt.

Ibland (jag var ju kvar här en stund) hjälpte  de tunna dimslingorna till att skapa ett mjukare ljus. Det är alltså naturen och inte jag som softat bilden

mm

Här fick jag med en modernare byggnad också tillsammans med Edsberg slott.

Och så ändras ljuset igen och jag bara måste ta  en bild till.

h

Jag dröjde mig kvar för att det var så fint, så kanske det blir fler bilder också

Olympus OM-D5, 45 mm/1.8

Promenaden forsatte, för att inte tala om det fantastiska ljuset! Jag hade inte skådat det skönaste ännu!

Jag avbröt promenaden  i det fantastiska novemberljuset här i bloggen, och skrev  i stället om frost och dimma. Breaking news kanske? Eller lättbloggat. Eller  var ljusupplevelserna den här dagen så häftiga  att de för fotografen bäst betraktas  med några  dagars perspektiv, när den värsta euforin lagt sig. 

Ännu hade jag inte kommit över Brunkebergsåsen  när jag tog den här bilden med skönt, mjukt ljus i ryggen.

En rondell.

En blick uppåt

Jag sicksackade mig ner på andra sidan, i en bild där de bleka färgerna hade förstört formskönheten. Därav det svartvita.

Fortfarande fanns dock färger kvar i det mjuka ljuset på skuggsidan av åsen.

mm

Och plötsligt!

Ett slott av guld uppenbarade sig i fjärran!

Men nere  vid vattnet  härskade dimman.

Stundtals lättade den.

Det blev fler bilder av kampen mellan ljuset och dimmorna, så kanske blir det en fortsättning...

Tur jag hade kompakten med:Frost och dimma

Jag var och hälsade på min gamla mor och gick ett ärende ner till centrum: Stoppade för säkerhets skull kameran i jackfickan.

Gick inte många  meter förrän jag hittade ett motiv.

Och ett till.

På vägen tillbaks  gick jag en annan väg, för  jag såg dimman.

Dimhöljd står den gamla kyrkan där

... så jag tar ett par bilder.

mm

.

Men det var även dimma i morse i Sollentuna.

Även hemma hos mig.

På väg igen

Ljuset var så fint när jag gick hemifrån

Jag har sett i andra blogginlägg att man kan fotografera  hur man matar fäglar, så när jag såg trädet var det bara att ta en bild. Den blev tydligast i svartvitt.

Sedan var det novemberljus (inte blomman utan det som är snålt  så  här  års).

Så här  kan det bli med novembermotljus.

Mannen som går där är från Rumänien och är grekisk ortodox. Han  vet ungefär lika mycket om mig. Vi hade inte så många gemensamma ord.

En fotograf! Men han filmade bara.

Novemberljuset igen!

Jag gillade ljuset, men också kubismen i motivet.

Och lite till novembermotljus.

Men det här var bara en början på promenaden.