Svartvita kvadrater vid vattnet

I går afton blev det några kvadrater från ett skönt  hörn av vårt vackra land.

Vatten är aldrig fel i bilder.

En del fiskar, medan andra bara har det skönt.

Svarta silhuetter.

Det vita huset.

Samtal vid vatten.

Ett vasst hus?

.

Slut.

Gårdagskvadrater där jag dragit reglaget åt fel håll, undrar om det kan ge någon klarhet

När någon skriver något i bloggen om något någon annan beskrivit och en tredje börjar testa, då kan det gå så här i tunneln.

Det handlar inte om tunnelseende, utan om klarhet, ett litet reglage i Lightroom som går att dra åt andra hållet. lite spännande faktiskt!

Jag satte förstås i gång med att massakrera en del av gårdagens  bilder nu på morgonen.

En del blev si, en del blev så och en del blev rena katastrofen, men dem får ni inte se.

.

Kanske handlar det om nya uttryck...

... eller är det intrycken som blir nya?

Långan väg att gå...

.

Man får väl lära sig det här som allt annat, genom att testa.

Somt blir bra men annat blir bara skräp.

.

Samtliga bilder i det här inlägget är påverkade på ett eller annat sätt. Tack Afe och Affe som gjorde det möjligt.

Fast nu efteråt kommer jag ihåg att det inlägget handlade om svartvitt. Aldrig kan jag göra rätt...

.

Herr Gårman inleder Kvadrat-nonett inför morgondagen.

Men varför är han suddig?

Fotograf på lekhumör, eller brist  på vettiga motiv? I alla fall en blågul start på inlägget, men kanske skulle jag sparat det blågula  till i morgon.

Eller är det bara en jakt på nya sätt att se det invanda.

perspektiv...

... och skärpedjup.

Trappan passade  bra som diagonal i kvadraten

Den passade också bra  i svartvitt.

.

Min mest fotograferade gångtunnel, för första gången i en kvadrat.

Även i en tunnel kan man finna blomster.

Sedan uppsökte jag skogen och vek in på en ny väg.

Och i skogen växer det träd.

Kanske var detta bara ett försök att fånga det banala och stänga in det i kvadrater.

.

Asfaltspoesi, finns det?

Tanken föddes igår, när jag såg den här böjen på asfaltkanten.  Jag gillade formen. Att det var asfalt, hade väl i sig ingen större betydelse än att den nylagda asfaltens svärta kontrasterade mot det lätt regnblöta gräset. 

Det var snarare kantlinjens kurvatur jag föll för. Redan som liten pojk i sandlådan gillade  jag sköna kurvor, de man formade med händerna, när man gjorde vägar.

Alltså tog jag en bild, och spanade efter fler asfaltsformer, eftersom också idén om  ett blogginlägg hade fötts.

.

En  skön sväng, som leder blicken in i bilden, var vad jag såg. Lite mystiskt spännande där den försvinner in i mörkret,  och rutmönstret av korsande cykelspår gör inte saken sämre.

Eller blir bilden bättre när vägen svänger åt höger, så vi kan läsa den från vänster till höger.

Här kunde jag till och med fånga asfalten från sidan, där den lagt sig tvärs över grusgången.

.

När jag kom upp till gatan, blev det kanske mer  av vardagsrealism, än poesi. Men asfalt är det.

Abrupt bröts poesin av ett monster som rosade in i bilden.

Det kanske var bäst för mig att hålla mig på min kant.

Och ni har väl sett att jag fortfarande håller mig till kvadrater.

.

Det enkla (och så regnade det).

Jag var ute och gick med kameran idag igen, men det är ju inte längre någon nyhet, så det är väl nästan onödigt att  nämna. Det regnade också, så det var skönt att ha regnjacka på, och även kameran  fick ibland gömma sig i den.

Jag hade i alla fall i början av promenaden en tanke på enkelhet, men jag vet inte om den regnade bort på vägen. Enkelhet kan ju vara en del i det man fotograferar, eller också ett sätt att fotografera på. Men sådana tankar och idéer brukar försvinna när jag väl börjat fotografera, för då styrs jag av vad  jag råkar se.

Det regnade och jag fick en idé att jag skulle visa det genom de de blöta plattorna jag gick på.

När jag tagit bilden undrade jag om det ändå inte var för mycket i bilden.

Jag lutade kameran ännu mer neråt för att få mer av det blöta.

Färgen tog jag bort när jag kom hem.

Jag spanade sedan in vegetationen, det gröna och det färggranna. Herr Gårman med betongfot skulle förstås vara med. Och de vita blommorna och de röda och lagom mycket av de gula.

När det gällde det gula, missade jag lite i högerkanten, lite onödigt gult som sticker in i bilden. Det hade ju gått att skära bort, men just nu kör jag ju med kvadrater,  färdigbeskurna direkt i kameran, så då får det vara så här.

Jag gick närmare också

En antydan till en röd diagonal, som går ner mot det röda

Vände mig sedan om och fångade blommorna ur en annan vinkel, med en annan bakgrund.

Fortsatte gå, tills jag såg näst anhopning av färger,och som  som också verkade erbjuda en acceptabel  komposition.

Även här blev det kanske en lite onödig instickare till höger.

Gick uppför trappan och hamnade här.

Exakt samma bild, som tappat färgen.

Jag tycker det är lite intressant att observera var blicken blicken hamnar, när jag först tittar på respektive bild (och hur det påverkar hur jag uppfattar motivet).

Man kan ju också använda skärpa och skärpedjup för att styra hur motivet ska uppfattas.

Sedan hittade jag en trappa som gick ner  mot ljuset och där gick jag ner.

Men hur är det? Brukar man inte gå upp mot ljuset?