När mörkret föll, var det då mörkret eller ljuset jag fotograferade?

Vid pelarna, där jag några timmar tidigare porträtterat ljuset (se förra blogginlägget) hade nu mörkret fallit, där som i resten av staden, och det lockade ut mig på ännu en promenad med kameran.

Det blev ISO800 och full glugg på den glugg jag hade med mig: 2.8, och så litade jag på att kamerans antiskak skulle rädda mig.

Nattvandrare?

Nej, det var fortfarande bara kväll. Fredagkväll.

Jag står fortfarande kvar i samma gathörn

Det tomma fönstret till höger har varit sonens. Nu är lägenheten   såld och två fullpackade bilar inväntar morgondagen på parkeringen. 

En liten måne ruvar ovan huset och har konkurrens  av gatubelysningen.

Den här bilden var nog mest ett test för att se hur kameran skulle  klara av kontrasterna.

Liksom denna.

Men detvar  svårt att få med både måne och gata...

... så det blev en halvmessyr.

.

Fortsatte  gatan uppåt.

.

... och var uppe på höjden.

Domkyrkan.

.

Ja, var det nu mörker eller ljus jag fotograferat, och spelar det någon roll? Det viktiga är att det var rolig att gå där i mörkret och försöka se vad  jag såg, och se vad jag kunde fånga utan stativ. Det var ju också en kontrast till förra inlägget där jag sökte det ljusa ljuset, medan jag här sökte det sparsamma ljuset som gjorde att mörkret gick att fånga i bild.

Och förstås, det är ju spännande att gå på relativt okända marker, där man inte har förutfattade meningar om motiven.

Även de här bilderna vinner nog på att förstoras.

Och gillar du ljusa bilder, ska du titta på förra inlägget.

.

När ljuset är motivet

Utan ljus blir det inga fotografiska bilder i traditionell mening, så på ett sätt är det alltid ljus som på något sätt är motivet, även i mörker där det är snålt med ljus. Men nu var det inte det som jag tänkte på när jag satte rubriken, utan de situationer när jag ser själva ljuset som huvudmotivet i det jag fotograferar, även om det bara utgör en liten del av bilden.

Som i den här bilden.

Jag såg ljusstrålen. Den ville jag fotografera, om än som bara en del av bilden, men då gällde det ju att hitta resten av bildinnehållet.Det är ofta det inte går att ge resten av bilden ett lämpligt sällskap till strålen, och då blir bilden tråkig i min mening. Här hade jag tur. Det fanns två fina fasader som kunde skapa ett rum i bilden, ett rum för ljusstrålen.

Givetvis var fönstren  också viktiga, ett litet steg åt sidan kan ändra hela bilden.

Ungefär så uppfattade jag situationen, när jag stod där.

Här var rummet större och flödade av ljus.

Här såg jag snarare fläckarna av ljus  och skugga som aktörer som skulle ha  sina rätta platser i bilden, och det är inte resultatet av någon intensiv arbetsinsats, utan bara frukten av vad jag ser, när  jag går och står, och i sökaren. Skulle snarast kalla det tur att jag var där just då.

Men i bland kan det ju handla om att invänta rätt ögonblick. Kanske att se rätta ögonblicket innan det inträffat.

Det här med att använda och invänta ljuset är inget jag lärt mig på senare år, eller tränat upp i urban  miljö, utan det lärde jag mig av afton- och morgonsol i fjälldalar mellan branta  fjäll, när solfläckarna långsamt rörde sig till rätt plats i motivet (om de inte dog ut på vägen och allt var förgäves). Under mina promenader med  kamera, till och från jobbet i förortsmiljöer har ofta sol och skugga byggt mina bilder, men på ett annat sätt än i den här, mer slutna stadsmiljön. Det kändes faktiskt som något färskt och nytt och därmed spännande och inspirerande.

Sedan hittade jag ett valv. Om det då blev arkitekturfoto eller ljusbilder var inget jag reflekterade över när jag stod där. Bild som bild, det är lika roligt att ta dem. Ser de dessutom någorlunda användbara ut även när jag kommit hem, blir glädjen dubbel. Det är ju inte alltid det blir så.

Och här kunde jag absolut inte välja mellan färg och svartvitt, så det fick bli båda.

Och en tredje , när en cyklist påpassligt rullade in i motivet.

Avslutar med ett mer försiktigt utnyttjande av ljuset. Jag tyckte det var en vacker fasad.

Bilderna tål att förstoras vid betraktandet, ja, de mår nog till och  med bra av det.

Genomgående har jag använt ett  Sigma 30 mm-objektiv på m4/3-kamera .

Vad som hände i Isidor Kjellbergs gränd och andra bilder från en för mig ganska okänd stad

Visserligen har jag varit här några gånger, men då mest för att skjutsa, köra eller hjälpa till, så själva staden är ganska obekant, vilket i och för sig gäller många städer, så när jag behövde vila min lekamen   och få lite ro i mina sinnen tog jag och kameran en tripp runt i omgivningarna, för att fånga banaliteter och intryck.

Det var nog ljuset som drev ut mig och fick mig att inse att en promenad var bättre vila än att sitta inne och häcka. Dessutom är ju inte ljuset något att förakta när man ska fotografera, det kan både vara en vän och en fiende (eller kanske en utmaning). Vilket det var den här gången? Mest  en vän tror jag.

Skuggor och speglingar roar mig alltid, och kan man krydda med en eller annan silhuett blir jag ännu gladare.

I stenstaden (eller ska jag säga stenstäder) finns ofta många fina former och detaljer.

Men ibland sticker element av det nya in i den gamla stenstaden och det är roligt när det görs med god känsla.

Vid Isidor Kjellbergs gränd.

Precisering?

Här är jag säker på att man kan diskutera bildens beskärning, men den är faktiskt genomtänkt.

Stilblandningar gör vandringen mer spännande.

Isidor, då? En rösträttsförkämpe i slutet av 1800-talet: 

Den här staden har mer att bjuda på, så det lär bli fler inlägg.

Jag kunde inte fika i går eftersom jag var i en annan stad

Fotografen och fönsterputsaren.

Men också far och son.

Flyttbestyr i helgen,men nu är jag lite trött efter att ha kört från Malmö idag, men mer bilder kommer i morgon när jag vilat ut.