Reflektioner och upplevelser
När solen riktar sina strålar rätt...
... gäller det bara för fotografen att också rikta kameran rätt
I det här fallet gamla huvudpostkontoret på Vasagatan i Stockholm. Undrar vad som finns därinne numera sedan Posten har vittrat sönder till en skamlig rest av sitt forna jag.
Här träffar solstrålarna det runda tornet på Riddarholmen, bland det äldsta de kan träffa i Stockholm förutom urberget. Jag vallade en gång, det är längesedan nu, ett par amerikanska besökare här, och en av dem undrade hur gammalt tornet var, och jag upplyste honom då om att det stått där några hundra år när Columbus kom till Amerika. Hur det var med solstrålarna den gången har jag inget minne av.
När solen träffar vattnet och jag riktar kameran mot solen blir det inte mycket till nyanser i bilden, men jag tycker ändå att det var att träffa rätt.
Efter mina misslyckade Stadshusbilder i ett tidigare inlägg får jag väl revanschera mig lite...
När solen riktar sina strålar rätt: I det här fallet innebär det att de lyser rakt igenom huset i bakgrunden och då tyckte jag det blev en hyfsad Riddarholmsbild.
Jag tycker huset därborta har så vackra fönster.
Till slut kryper solen ner bakom Södermalms silhuett och strålarna träffar inte längre något motiv.
Man det kan väl ändå sägas att solen riktar strålarna rätt, även om Mariaberget hamnar i skugga?
Några timmar senare var det ännu mörkare där uppe på berget.
.
Med kylslagna fingrar: En kvartett konstiga (och onödiga?) bilder på Stadshuset.
Det var ju förstås inte meningen att det skulle bli som det blev, så rubriken på blogginlägget kunde lika gärna ha blivit "Gårdagens misslyckanden", "dumma försök" eller något än mer misantropiskt. Men varför framhäva det dumma i misslyckandet, när man kanske kan göra något mindre nedslående av det hela, i det här fallet dölja det hela i en radda med ord, och i ett svep förvandla fotonöjet till ett skrivarnöje, genom att låta gårdagens kylslagna fingrar få trippa runt på tangentbordet i stället.
En vacker färgbild av solens färgade strålar på hotellet i bakgrunden, som blev till ett Stadshus som gömmer sig bakom en lyktstolpe.
Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag bloggar för att jag tycker det är ett nöje att skriva, och långt ifrån alltid har något att säga, mer än det som växer fram ur bilderna, eller mitt inre, medan jag skriver. Ett rent nöje alltså. Helt oseriöst alltså, men kanske en sorts terapi för att undvika att hjärnan och tankeförmågan möglar ihop och ruttnar bort hos en (fortfarande) nybliven pensionär. Jag har ju aldrig varit någon handarbetare, mina händer var fumliga redan i träslöjden och att mecka har alltid varit en nödtvungen pina.
En bild av en solstrimma på brons undersida, men som blev till ett urblekt Stadshus.
Där uppe i tornet tog jag som yngling, eller kanske ännu bara en gosse, en av mina absolut första bilder. Jag hade vunnit en kamera och hade åkt in till stan för att köpa film och vandrade trapporna upp i tornet för att ta en bild (och kanske också njuta av utsikten, om jag hade ro nog för det. Tretton år tror jag visst att jag var.
Nästa bild var ju dömd på förhand att bli till ett misslyckande, med solen rakt in i kameran, men jag hade tråkigt i snålblåsten medan jag väntade på grön gubbe.
Även här har Stadshuset oförtjänt kommit med på ett hörn.
Här kanske misslyckandet inte är lika uppenbart, ja det kanske inte ens är ett totalt misslyckande.
Däremot kom ju Stadshusets torn med utan att jag tänkte på det, för min koncentration låg på att få med kranens topp i bilden och få en lagom förgrund till det.
Det lättsamma kåserandet och det flyktiga fotograferandet U.P.A. är nog det som passar mig bäst för närvarande. Men blev det inga vettiga bilder från promenaden då? Kanske det? Den som väntar får se.
Det var Tårtanfika idag så då kom jag ut och luftade kameran.
Det började här...
... och slutade här någonstans, några timmar senare.
Men jag tror jag tar det mittersta först: Fikat på konditori Tårtan. Vad som hände före och efter får komma senare.
Det började inget bra. ISO200, från solen ute, hängde inte med i herrarnas huvudrörelser inne i fikaljuset.
Kamerans antiskak klarade 1/4 s, så att fikaglaset blev skarpt, men det som rör sig, det rör sig.
Se här, nu blev det bättre.
När man fikat tillräckligt många gånger börjar variationen i motiven ta slut och bilderna blir sig lika.
Och att göra en komplett dokumentation av alla närvarande blir tråkigt i längden
Så jag roade mig med att leka lite med kameran.
Skärpedjup?
Kyrkan på andra sidan gatan.
Signera böcker.
Och så förstås: sitter man och pratar, blir det inte så mycket plåtat: motorupphängningen på Hundkojor, sökare, bristen på skridskois, snöförhållandena 1974...
God Afton!
I dag. Snö. Men vad är det för bilar som är översnöade.
Börjar först med en frukostbild i det blå morgonljuset när snöfallet gör husen på andra sidan gatan lätt randiga.
Tittar jag ut över den stora världen såg det grått och trist ut.
I stället letade jag efter detaljer
Översnöade bilar. Ibland blir jag mäkta imponerad av (mest) herrar bilexperter som artbestämmer en bil på små detaljer. Går det att säga vad detta är.
Och den här.
Här var det soppåsarna jag fotograferade, och vad det är för modell på dem gör väl det samma, men det kom ju in två bilar i bilden också.
Men egentligen var det här första bilden, när ljusen börjat tändas en snöig lördagmorgon.
Den är inte avsedd att gissa på, den idén hade ännu inte fötts. Den ville bara fånga en morgon i förorten (Om nu Sollentuna vill bli kallad förort).
God snö på er allihopa!
Gårdagens bilder del 2, idag lär det se annorlunda ut
Det ser ju inte radikalt annorlunda ut idag, tänker jag mig, men det har snöat mer (och snöar), så en del ytliga förändringar lär det ha blivit. Och lika bra att blogga slut gårdagsbilderna, innan dagens bilder ligger i pipelinen och pockar på att bli bloggade om.
Spår
Nysnö kan ofta vara liktydligt med spår.. Så även igår.
Svartvita spår.
Spåren förskräcker? Kanske inte, men här finns de både i snön och på banvall.
.
Alla bilderna är tagna med kort tele, jag var lite inriktad på utsnittsfoto, att plocka ut små utsnitt av verkligheten och inte fånga hela världen på en gång.
Slut med lokaltrafikspår. Men vad fattas här?
Var är femman?
Sedan blev det lite förändringsbilder.
Ett stadslandskap växer upp.
Förut fanns här en stor fin rastplats för hundar. Undrar vart de får gå nu?
Ungefär här började jag ana att gårdagens motiv började sina...
... men en bild av det nya gröna, som vuxit upp bredvid miljonprogrammets betong blev det...
... innan jag fångade det sista ljuset...
Innan molnen kom.
.