Ibland är det svårt att hitta på en rubrik

Och ibland kan det vara svårt att hitta orden till själva bloggen också...

Men jag kan ju alltid börja med att morgonfrosten fortfarande fanns kvar, fast klockan visade att det var eftermiddag. Ett litet solblänk syntes i väntkuren, och jag hade ännu inte upptäckt att jag skulle ta några bilder i Hokusais anda, något som jag redan bloggat om.

Eftermiddagens morgonfrost i Norrviken.

Det här med Norrviken, och arbetet med att hitta orden och texten inom sig när man skriver,  det hittar jag genast paralleller till, och tankarna flyr till ungdomens tidningsläsande. Jag kan se en uppslagen DN framför mig, på den tiden en uppslagen morgontidning verkligen var uppslagen och stor, med NoT, Namn och Nytt-uppslaget framme. Där på vänstersidan hittade man ofta Eld.

Låt oss i fantasin förflyttas till 60-talet. En man med portfölj väntar på tåget som ska föra honom  in till stan för att jobba. Kanske var tåget då fortfarande brunt. Det fanns definitivt  inga blå väntkurer och bilarna körde på väster  sida. Kanske var det  Erik Lundegård (Eld), då journalist och kåsör på DN.  Hans kära Norrviken, där han bodde, figurerade ofta i kåserierna.

I Norrviken gjorde jag ett fynd, så färgstarkt att jag måste ta en bild.

Naturens enkla skönhet, i kontrast till den mänskligt skapade röran där bakom? Eller?

Ljuset var ljust och jämnt, på ett nästan lite halvmagiskt  vis.

Jag tyckte ljuset passade till träden, eller var det tvärtom så att träden passade till ljuset. På något sätt blev naturens kaos inte så ( bildmässigt) kaotiskt längre. Och hur är det? Är naturens kaos skönare än det mänskligt skapade kaoset.

Den här bilden var jag helt enkelt tvungen att ta, motivet attraherade mig så starkt, inte minst färgerna. Jag stod där och velade en stund: ska jag ta en bild, ska jag verkligen det och visst är det inte onödigt, men sådan bilder är det redan tagna för många  av...

Jag tog en bild.

Den blev  svartvit!

Varför då, när jag nu attraherades av färgen? Jo, när jag kom hem såg jag att ljuset i bilden inte gjorde färgerna rättvisa, i alla fall inte de som jag såg.

Sedan kom kylan krypande.

.

Solentuna à la Hokusai eller fem bilder av ett kyrktorn

Jag blev fascinerad redan första gången jag såg några av Hokusais träsnitt med vyer av berget Fuji, bilder där Fuji själv ofta spelar en biroll och han egentligen skildrar något annat, och när jag idag kom gående och såg kyrktornet i fjärran fick jag en litenHokusai-känning.

Går det att avgöra om det är kyrkan eller dagiset som är motivet?

Morgonfrosten låg kvar in på eftermiddagen.

Kyrktorn?

På håll.

Den här bilden är diskvalificerad, för tornet syns nästan) inte.

Den här gången hade jag ingen berättelse och heller ingen massa ord, så bilderna får tala  själva (om de nu inte väljer att hålla tyst.)

God natt!

Det ordnade sig till slut...

Förra inlägget slutade med  att min väg blockerades av en 6-filig motorväg, vältrafikerad dessutom. Som tur var verkade det finnas en reservutgång.

Men då hamnade jag här, betong och stängsel.

Plötsligt dök Herr Gårman upp i vänsterkanten av bilden, och då anade jag  att räddningen var nära.

Rakt in i bygget.

Plocke-Pinn?

Aha, då kanske det finns en  järnvägsstation också.

En infartsparkering, ett gott tecken.

Framme!

Men jag åkte med ett tåg som stannade...

På okända vägar

Jag hade gjort mitt vägval, jag skulle gå den leriga vägen till höger. Jag visste inte om den ledde någonstans, hade jag vetat det, hade det inte blivit den upptäcktsfärd som det blev nu.

Men ganska snabbt upptäckte jag tecken på civilisation och antog att vägen inte var någon återvändsväg. Precis vad min intuition sagt mig. Karta? Förtar nöjet!

För långsamma (se texten)?

Hur tänkte jag när jag tog den här bilden? Mest handlade det om intuition och känsla, men en del går ju att återskapa. Jag hade strax innan tagit bilden på den första soffan och tyckte att jag skulle få med även den här, för att eventuellt göra något av paret. Sedan såg jag texten och ville vinkla kameran så att texten blev (hyfst) läsbar. Min tolkning på plats var "slow" med en rätt knackig handstil.

Vad mer skulle få bli med i bilden? Jag hade  vidvinkel på kameran, så det kunde bli rätt mycket. Jag backade ett steg  så att åtminstone merparten av soffan kom med. Dessutom var det självklart att vägen och vägkröken skulle med, en linje in i och ut ur bilden. Hade jag kommit så långt var det lika naturligt att trädet på fallrepet skull med.

Till väster då? Det kraftiga trädet bakom soffan fick räcka som motvikt till allt på högerkanten.Och så gällde det att få med lampan också. Men som jag skrev, allt var mest intuition, det syntes i sökaren att det skulle vara så här.

Och medan jag skrev kom jag  på att det går att göra en sådan här bild också.

Lightroom var öppet, så det var bara att klippa till.

Nästa bild är en sådandär färgbild som saknar färg, för att verkligheten också gjorde det.

Ser ni figuren som tar ett språng ut i vattnet?

Lite senare, när jag lämnat promenadvägen, hittade jag en fin bilddiagonal liggande på marken.

Strax efter stod ett annat motiv och väntade på mig.

.

Så kom jag upp på vad som borde vara en nordlig rest av Brunkebergsåsen.

.

Höstfärger.

Och så plötsligt!

Min väg spärrades av en sex-filig motorväg! Det känndes inget vidare. Hur skulle jag ta mig vidare?

Kom jag inte därifrån lär jag stå kvar där än.

Stannade till vid ett träd under promenaden norrut, innan jag fortsatte

Jag satte mig på en träbänk och betraktade omgivningen. En promenad behöver inte betyda att man går hela tiden, med blicken riktad framåt utan att betrakta omgivningen, den kan också innehålla släntrande och tassande och inte minst moment av lugn, stillhet och betraktelse, och det ser ju ut att vara uppfyllt i den här bilden.

Men  bilden kanske ljuger.

Plötsligt dånar ett pendeltåg in i bilden och jag sitter bra för att både höra och se. Tyst blir det inte heller när tåget passerat, för i bakgrunden finns hela tiden motorvägens brus, dock något dämpat av åsen som är emellan oss. Så man kan inte alltid  lita på bilden, den kanske luras, eller lurar vi oss själva med vår tolkning? För det kan väl aldrig vara så att fotografen försöker luras?

Eller blev han i sin tur lurad...

Jag går närmare trädet för att få en närbild...

...och något dyker upp i bakgrunden!

Jag fortsätter vandringen (eller var det en promenad) genom att ströva vidare.

.

Plötsligt står jag inför ett vägval. Väg eller bro?

Det var lite roligt med hunden. Matte hade redan passerat mig i sitt stavgångartempo medan hunden stannade på bron när den såg mig och stod blick still. Jag tog ett steg åt sidan och den gick. Jag tog ett steg tilbaka och den stannade.  Jag tog en bild. Jag tog två steg tillbaks och den kom farande som en pil förbi mig

Jag valde bort bron den här gången och gick under den

Då kunde jag ta den här bilden av kyrkan.

Men egentligen är det ju inte en kyrkobild. Det är en bild som innehåller en kyrka (och en hel del annat). Kanske är det bara en egensinnig bild.

Jag hade gjort mitt vägval.

Jag valde vägen till höger, den som inte syns i bilden, men den kommer att ses i nästa inlägg. Det var då jag gav mig in på riktigt okända vägar...

God Afton!