Efteråt var det mörkt, när vi gick på Söders gator, men det gick bra det med.

Tänk att man hinner glömma under den långa ljusa tiden hur snabbt det plötsligt blir mörkt så här års, men tänk å andra sidan på hur tråkigt det skulle vara om det vore lika jämt. Och fotografiskt sett är ju den här tiden spännande, även om det är något jag inte ägnat mig så mycket åt. Höstarna har oftast varit fulla av annat som ska göras, men nu...

Hornsgatspuckeln, med Tårtan (fiket) bakom ryggen på fotografen.

Oftast har jag ju sett mörkret som ett hinder och problem när jag fotograferat, men rör man sig i den urbana miljön är det ju inte så, då finns det oftast mycket ljus när det är mörkt, vilket kan låta som en motsägelse, men kan vara en välsignelse för fotografen.

Vid Bellmansgatan.

Jag körde med Panasonics lilla pannkaka 14 mm/2.5  (motsvarande 28 mm på småbild) utan att egentligen ha en aning om dess mörker- och motljus egenskaper. Hur många små regnstänk som hamnade på frontlinsen såg jag inte heller i mörkret. Men jag fotade. Så jag kunde inte ha kameran under västen hela tiden för att skydda den.

Mariatorget, eller  Adolf Fredriks Torg, som det hette är jag bodde där. Eller Marijuana-torget som det döptes till i folkmun lite senare.

.

Det här borde vara S:t Paulsgatan om jag minns rätt.

Och här var vi framme vid målet, innan vi tog oss ner i underjorden, för att ta oss dit vi hörde hemma. Men först stod vi kvar en stund för  att utnyttja ljuset. Kanske blev det något av det med...

Det blöta ljuset.

.

Fika hos Ellen var det visst idag

Men det var länge sedan Ellen var där, även om jag har svaga  minnen av henne från den tiden det begav sig, och jag satt idag där mjölkdisken fanns en gång i tiden, och från den utsiktspunkten  blev det några bilder tagna.

Jag låter människorna vara anonyma så att bilderna får tala för sig själva.

Jag använde tre olika objektiv , medan jag satt där...

... ett modernt kort tele och ett gammalt manuellt från 7o-talet...

...vilket möjligen förklarar bildernas olika karaktär.

En modern vidvinkel var också med i leken...

Det var förstås inte bara fika, det var snack också...

... med och utan gester...

.. och i olika konstellationer.

.

Men bildmässigt var det kanske bilderna före och efter som var roligast, men det är en annan femma.

Efteråt.

Blöt fortsättning

Jag vandrade vidare från förra inlägget,  det med speglingar i asfalten och det speglade sig även när asfalten tog slut. Med kapuschongen på och kameran innanför västen, klarade vi oss bra.

Jag fortsatte jaga speglingar...

... och lade in en förgrund som fick bli motivet.

Hittade ett spännande hörn med Kista Science Tower i bakgrunden

Bussen till Spånga

.

Fotografen

.

Två på väg.

Ännu en buss till Spånga.

KISTA CENTRUM  i går, med kort tele.

Jag fick en vild idé idag när jag såg hur asfalten blänkte i regnet: Speglingar

Jag kom ut från pendeltåget och där stod gratistidningsstället och väntade på mig och speglade sig i asfalten och vips! föddes iden. Jag ska fota speglingarna, se om jag indirekt kan fånga på bild det jag ser.

Gratistidningsställ.

Sedan var det ju bara att fortsätta.

Det kom en röd buss

Så vidgade jag idén och lyfte lite på kameran.

Björk.

.

Ben, var det det, eller fötter kanske. Skor? Inte lätt komma ihåg allt man fotade.

???

Det blå paraplyet!

Ett välkänt motiv.

Det höga hotellet...

Bättre så här?

.

Cyklar (men det syns väl?)

Cykelhjul! Det var ju speglingarna jag fotograferade.

Dags för paus kanke?

Subway, men ingen tunnelbana.

Det var ju roligt det här!

Från hemmets lugna vrå till en snurrig värld utanför.

Inne rådde lugnet.

När jag sedan kom ut gav kameran en helt annan vy av världen, minst av allt lugn, snarare intensiv, snabb och kanske lätt kaotisk.

I mitt fotograferande är jag för det mesta bara en flanerande observatör som fångar upp vad jag passerar, eller vad som passerar, lika sökande som jag kan vara i mina ord och formuleringar  i bloggen, sökande för att se om jag upptäcker något. Ett förhållningssätt där sökandet egentligen är viktigare än resultatet, men inte möjligt utan resultatet, lyckat eller ej.

Sökandet är målet,  eller målet är sökandet. Jag kan nog inte skilja på  de tu.

Men ibland kan jag övergå till ett rent  skapande, om än lite slumpmässigt sådant, och då kan världen plötsligt te sig både slumpmässig  och rörig och våldsam, som på bilderna här.

Receptet för de här bilderna är höstfärger och rörlig kamera och förstås lång exponeringtid. Det går ju attgöra det så att motivet behåller sin egen karaktär, eller som här, nästan utrota motivets egen karaktär och  existens, för att se om något nytt kan träda fram.

Det kan då bli ganska lugna bilder...

... men det kan också bli mer påträngande resultat.

Ibland kanske man upptäcker något i bilderna, ibland inte, men det är upp till betraktarna.

Och bilerna ska förstås betraktas i förstorat format.

.