... och hur det blev när jag gick vidare! Där professorns hus försvinner och andra bilder som bara finns när man ser dem

Ja, här ser jag professorns hus försvinna bakom containrarna, på samma sätt som gamla Tureberg försvinner i stadslandskapets glupska framväxt.  En framtid i betong får ersätta det förgågnas hantverk.  Mest tyckte jag det var synd att en vacker syn försvinner.

En ny stadsgata växer fram ur gamla Sollentunavägen. Bakom nya fasader tittar det gamla fram, även de förtätat med nybyggen.

Men det var inte de byggnadsmässiga stadsplaneaspekterna jag hade i huvudet, eller som jag såg, när jag gick där, de formuleringarna dyker upp i huvudet när jag skriver.

Det blöta ljuset, färgerna , linjerna, objekten var det som växte fram i sökaren och på näthinnan och det som blev till en bild. Och sedan inget mer med det.

Likaså här. Det röda trädet måste ju vara med, nästan rödare än vad det kan bli...

Sedan gällde det ju bara att koreografera fram en bild runt trädet, ett lagom utsnitt verklighet att fylla bildytan med. Att det känns bra i sökaren är en bra början.

Jag vände mig om.

Kontrasterna  är slående. Bara att vända kameran på högkant och ta bilden.

När jag vek runt hörnet på bebyggelsen fanns jag resterna av det ljus som promenaden började med i förra inlägget, men det var inte längre lika användbart.

Det fick bli en studie i kommunikationsmedel i stället, på låg och hög höjd.

Där någonstans krackelerade bildseendet och bilderna tog slut och allt kändes hopplöst och jag gick och surade och tyckte jag var en usel fotograf och jag undrade om jag skulle gå hem och låsa in mig i en mörk garderob, och då inte för att ladda framkallningsdosan för den gjorde jag mig av med för länge sedan, utan för att jag var så misslyckad.

Men några minuter senare såg jag ett motiv igen, så det var nog inte så farligt...